Miljöpartiet: "Pride är ingen storstadsfråga!"

I dag är det West Pride i Göteborg, och som vanligt nuförtiden gårparaden i glädjens tecken. Vi har på många sätt vant oss vid att det ser ut sånär det är Prideparad. Det som från början var mindre manifestationer börjaralltmer bli en stor kärleksfest för hela samhället. Men så har det inte alltidvarit, så är det inte alltid, och så är det inte överallt.

En Pridefestival betyder frihet för hbtq-personer (homo-, bi-,trans- och queerpersoner). Frihet från en vardag full av traditionella ochförlegade normer, frihet från osäkerheten i om alla du möter ska acceptera digsom du är. Pridefestivaler är förstås fest och glamour, men allvaret finns ibotten. Det behövs fortfarande frizoner för hbtq-personer och manifestationer förallas lika rättigheter i Sverige. Och det räcker inte med dem vi har – detbehövs fler.

Mycket har blivit bättre sedan den första “homosexuellafrigörelseveckan” arrangerades av RFSL 1979. Då var homosexualitet fortfarandeklassat som en sjukdom, och få hbtq-personer vågade vara öppna med sin sexuellaläggning eller könsidentitet. I dag lever många fler öppet, men risken för attutsättas för våld och hot är fortfarande närvarande. Särskilt transpersonertvingas ofta dölja sin identitet för att inte utsättas för våld, hot eller diskrimineringi sin vardag. Transpersoner ingår i dag inte i lagstiftningen om hets motfolkgrupp eller hatbrott. Det vill Miljöpartiet ändra på. Vi vill också ha ettintensifierat arbete mot hatbrott och mer förebyggande arbete mot förtryckandenormer, inte minst i skolorna.

Unga hbtq-personer har det allra svårast. De mår generellt sämreän andra ungdomar och ungefär 20 procent har utsatts för våld av enfamiljemedlem. 25 procent av homo- och bisexuella kvinnor mellan 16 och 25 århar försökt ta livet av sig. Hälften av alla unga transpersoner har övervägtsjälvmord. Detta är fruktansvärda och helt oacceptabla siffror som visar enmörk verklighet. Unga hbtq-personer får oftahöra att ”det blir bättre när du blir äldre”, vilket varken stöttar ellerhjälper. Hjälpen måste komma medan man fortfarande är ung. Sverige måste bli ett tryggt land för unga hbtq-personer,med mötesplatser i hela landet där de kan vara sig själva.

I många år har hbtq-personer åkt till Stockholm Pride för attöppet kunna stå upp för sig själva och sin sexuella läggning ellerkönsidentitet. Många hbtq-personer runt om i Sverige har flyttat till störrestäder för att våga vara den man är. Det ska inte behöva vara så. Det ska varalätt att leva öppet som hbtq-person oavsett var du bor. Det är viktigt inteminst för unga, som varje dag måste kämpa mot förlegade normer i skolan, påfritiden och i familjen. De har kanske inte råd, möjlighet eller mod att åkatill en Pridefestival. Pridefestivalen behöver därför komma till dem.

I dag går vi gröna i West Prides tåg med ett löfte – vi ska drivapå för stöd till Pridefestivaler på fler orter. Pride är nämligen inte enstorstadsfråga eller en medelklassfråga, det är en fråga om mänskligarättigheter. Vi vill lyfta fram att orteroavsett storlek kan erbjuda en solidarisk och öppen attityd till hbtq-personer.Det finns många goda exempel på hur människor i mindre städer och byarmanifesterat stark solidaritet med exempelvis utvisningshotade och mot rasism.

I dag firar vi West Pride i Göteborg. Nästa gång vill vi fira denförsta Pridefestivalen i Alingsås, Kristianstad, Lund, Härnösand och Gnesta!

JanineAlm Ericson (MP), gruppledare Alingsås
KalleHeise (MP), gruppledare Kristianstad
PetterForkstam (MP), vice gruppledare Lund, och sammankallande för grönt HBTQ-nätverk
TomasFrejarö (MP), biträdande kommunalråd Härnösand
KukkamariiaValtola Sjöberg (MP), kommunalråd Gnesta