Martin Marmgren: Vi måste vara vaksamma mot våra egna fördomar
"Prideparader är viktiga, men de viktigaste ställningstagandena sker i vardagen", skriver polisen Martin Marmgren.
Att kunna visa vem man älskar utan att behöva bekymra sig omomgivningens reaktioner är en självklarhet för de flesta i Sverige. För demvars kärlek inte passar in i normen är det inte lika enkelt. Även om vi harlångt kvar till ett samhälle där alla även i praktiken har samma rättigheteroavsett könsidentitet eller sexuell läggning, så går i alla fall utvecklingenåt rätt håll. Lagstiftningen blir successivt bättre och folk blir mindre fördomsfulla.För trans*personer släpar det dock efter. Det vansinniga kravet på steriliseringför att få korrigera kön togs bort först i fjol.
Det kan också vara olika svårt att vara öppen med vem man äri olika delar av samhället. Polisen, där det funnits subkulturer med tydliga”macho”-värderingar har varit en sådan miljö, vilket är speciellt olyckligteftersom det är grundläggande i vårt uppdrag att alla människor bemöts väl ochlikvärdigt. 2000 startade Göran Stanton och några fler kollegor Föreningen Gaypolisernai Sverige (FGPS) för att göra det enklare att kunna vara öppet homosexuell inompolisen. Innan dess var en sådan förening enligt Göran inte möjlig. 2002 gavCarin Götblad stockholmspoliser möjligheten att gå i Prideparader i uniform,och i år har två länspolismästare, Klas Friberg i Västra Götaland och HåkanSandahl i Jönköping, själva gått i deras städers respektive parader. Dessaställningstagande är viktiga internt, fortfarande finns det i många myndigheterinte en enda öppet homosexuell manlig polis. De skickar också en tydlig signaltill resten av samhället angående vad polisen skall stå för, även om videssvärre fortfarande inte alltid lever upp till idealen.
I delar av vårt Östeuropeiska närområde är situationen förhbtq-personer väldigt mycket värre än i Sverige, och polisen är ibland likamycket en del av problemet som den kraft för skydd av säkerhet och rättighetervi skall vara. Behovet att ta ställning mot homofobi och för alla människorslika värde är enormt. I Bukarest skickade föreningen ACCEPT som jobbar förhbtq-rättigheter i Rumänien ut en vädjan om att få internationella gäster tillstadens Prideparad den 7 juli då det skulle öka säkerheten under ochuppmärksamheten kring paraden. Jag och samma Göran Stanton bestämde oss för attåka.
Vistelsen i Rumänien kom att inkludera ett mycketkonstruktivt möte med rumänska polisen och ACCEPT om hatbrott, situationen förhbtq-personer i Rumänien, samt attityder inom och behovet av utbildning avpolisen. Vårt syfte med resan har främst varit att stötta Prideparaden ochdärigenom vara med och hjälpa till att förbättra situationen för hbtq-personeri Rumänien, samt även specifikt försöka vara med och bidra till en positivutveckling inom rumänsk polis. Men vi hoppas också att vårt deltagande skallbidra till att öka medvetenheten i Sverige om mänskliga/hbtq-rättigheter.
Även i Sverige har vi långt kvar. Nyligen tvingades etthomosexuellt par flytta ifrån Kinna på grund av upprepad utsatthet förhatbrott. Varje dag våndas killar och tjejer över att deras läggning ellerkönsidentitet inte passar in i det som anses vara ”normalt” i deras omgivning.Även i Sverige undviker enligt en undersökning 80 % av homosexuella par atthålla varandra i handen offentligt. Prideparader är viktiga, men de viktigasteställningstagandena sker i vardagen, genom att säga ifrån då andra kränkereller uttrycker sig fördomssfullt. Och det första steget är alltid att varavaksam mot sina egna fördomar, sin egen bild av manlighet och av vad som äracceptabelt och eftersträvansvärt.
Det gäller inte bara öppet homofobamänniskor i länder som Rumänien, det gäller oss alla.
Martin Marmgren, polis
