Daleflod: "Liberal, ickemanshatare och antirasist?"

Jag är liberal, icke-manshatare och antirasist. Hur går detta ihop? Det är en frågasom förvånansvärt många ställer.

Det hela är mycket enkelt. Liberalismensmotto är ”individen före kollektivet”. Förnekar du individensrättigheter kan du inte heller säga dig försvara minoriteter.

En del personer från vänstersidanverkar tycka sig ha patent på solidaritet. När jag var yngre gickjag själv i den fällan; jag blev pådyvlad åsikter som inte stämdein på mig och min personlighet, men jag ville naturligtvis uppfattassom solidarisk, så jag utgick från att det jag egentligen vissteatt jag kände innerst inne var ”fel”. Numera har jag en mycketstörre tilltro till mig själv och mina egna åsikter.

Något somförekommer allt oftare i media är att alla män(företrädesvis vita, medelålders och heterosexuella) beskylls förallt ont. Hur man än vrider och vänder på detta är det ingentingannat än en i grunden rasismliknande hatretorik. Den rasistiskaretoriken tar nämligen avstamp i generaliseringar och strukturtänk,där man tar sig rätten att kollektivt hata alla personer man anseringå i en viss grupp.

Detta hat syns numera inte sällan idebattartiklar, sociala medier och till och med i politisk agitation.Som motståndare av generaliseringar och näthat tycker jag detta ären sorglig och mycket kontraproduktiv utveckling av dagensdebattklimat.

Visst kan jag hata enskilda män, påsamma sätt som jag kan hata enskilda människor från alla”samhällsgrupper”, om vi nu jämt och ständigt ska dela uppindivider i separata grupper. Jag föredrar dock att i så stor månsom möjligt tänka enligt liberalismens ”individen förekollektivet”.

Många undrar; varför gör liberaleringenting i kampen mot rasismen?

Det gör vi! Massor! Men ibland är viinte ens välkomna.

Själv anordnade jag ett egetvälgörenhetsevenemang på Grand här i Uppsala för jämlikhet ochmångfald efter valet 2010. Jag engagerade drivna musiker att ståför underhållningen, satte hjälpsamma vänner och bekanta i arbeteoch skötte allt administrativt arbete själv. Att jag tog på migden här mängden arbete berodde på att jag inte var välkommen i devälgörenhetsevenemang som planerades i de öppna Facebookgruppernamot rasism. Varför? Jag hade röstat på fel block. Var fannssolidariteten där?

Sedan drygt ett år tillbaka är jagredaktionsmedlem, korrekturläsare och skribent för en välbesöktantirasistisk webbplats. Det ironiska är att när jag skriver därblir jag kallad för extremvänster, trots att webbplatsen består avskribenter från alla möjliga politiska hemvister. Allt detta harfått mig att undra; är det ens möjligt för mig att göranågonting rätt?

Svaret på denfrågan var för mig förut ganska diffust, men är numera tydligt.Svaret är ett rungande ja. Jag är numera säker på min politiskahemvist, jag vet att jag gör en insats för antirasismen och jag vetatt jag är solidarisk. Det ska ingen få ta ifrån mig. Och jagkommer att fortsätta arbeta mot rasism och näthat på mitt sätt,det vill säga med ett liberalistiskt synsätt.

Andrea Daleflod,
fil. kand. i professionell svenska och liberalförespråkare