"Det är inte bara svenskarnas liv som räknas, Jimmie!"

Jag höll med dig Jimmie, jag gjorde verkligen det.

Sprickor. Krossat glas, förfallna kaktusar och hala pärlband - här har vi Sverige i ett nötskal. Fast jag behöver inte förklara för dig som bor i Sverige hur vårt land faktiskt ser ut, för det vet vi redan. Ja, vi känner till splittringen som finns mellan förorter och städer. Vi känner till den spända stämningen som råder i en skola där man inte kan kommunicera med de nyanlända eleverna. Du kan ge dig fan på att kommentaren har dykt upp i ditt huvud ”var lite jävla tacksam, lite mindre otrevlig, du har fan fått bosätta dig i mitt land nu, så varför kan du inte vara lite ödmjuk?” 

Vi vet, vi vet, vi vet, hur vårt land ser ut. Men nej, Jimmie Åkesson, du har ännu inte hittat lösningarna på problemen.

Jag ville veta vad alla krönikor, burop och slagord egentligen handlade om. Jag ville veta vart tårtan kom ifrån och vad ilskan grundades i. För jag var trött, så trött på alla ljudblockader och uppmärksamheten du fick. Så jävla trött. Jag bestämde mig då för att besöka dig på Celsiustorget i Uppsala där du höll tal en alldeles för solig onsdag. Jag fick svaren på mina frågor. Trots det så var det inte den bubblande ilskan som förvånade mig mest, det var alla dina ord, som jag faktiskt höll med dig om.

Missförstå mig inte, eller missförstå mig rätt. Ditt tal berörde mig, eller ännu värre, ditt tal gav mig självinsikter. 

Mitt bland alla fingrar i luften, ryggar emot oss och slagord som ropades, så stod jag där och höll med om vad du sa. Jag menar, vem vill inte ha det bra? Vem vill inte ha täckning på landsbygden, billigare kollektivtrafik och en förbannad lägenhet, när man står där som fattig student? Vem vill inte utveckla moderniseringen och bibehålla vår välfärd?

Sen, någonstans under talets gång, så skiljde våra stigar sig åt.

Sätt namn. Sätt namn på alla de du väljer att kalla asylsökande. Sätt namn, religon, hårfärg och sen kan du ta reda på hur de är som familjefäder, precis som du. Ta reda på det, sen så kan du fortsätta kasta din medmänsklighet i smutsen, precis som du alltid har gjort. Ja, här skiljer våra stigar sig åt. Det behöver nödvändigtvis inte handla om att du och jag är så olika. Du och jag, Jimmie. Du och jag, SD-väljare. Däremot handlar det om vilket pris vi är villiga att betala, för att mätta våra egon och den här prisade välfärden. Jag vet, vi alla vet. Sprickorna finns här och gnager på oss dagligen, och jag beundrar dig som vill göra något åt det. Jag kommer inte att kunna ge dig någon lösning på problemet, men det kommer inte heller Jimmie Åkesson. Det spruckna Sverige behöver visa sin medmänsklighet mer än någonsin. Det taggiga och vackra Sverige, behöver prioritera mänskligheten. Annars sitter vi där och förväntas må så bra, men det kommer endast vara vi, vi som mår bra. Kan du ha det på ditt samvete? 

I slutändan håller jag nog trots allt inte med dig Jimmie, jag kommer aldrig att betala som om det bara var våra liv som räknades.

Emma Ekström