"Åkesson blev sjuk av att sprida hat mot oss rasifierade"
Amra Bajric: "Det är något hemskt fel i samhället om vi kommit till en punkt där rasister visas medlidande för att de mår dåligt över att ha fört sin egen politik"
Följ Amra Bajric på Twitter: @OndTon
Läs hennes blogg: www.amra.nu
Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Tredje största. När det stod klart att partiet ännu en gång ökat så var vi många som stod helt handfallna. Passionen, gnistan och kämparglöden ersattes med oro, politisk depression och en känsla av att allt kommer gå åt helvete.
Många pratade om att nu har tiden äntligen kommit, nu måste vi organisera oss och slå tillbaka mot rasismen. Resten av oss, vi som alltid kämpat, som försökt påverka som helt enkelt inte haft råd att blunda för rasismen eftersom det är våra kroppar, våra sinnen och oss personligen rasismen drabbade välkomnade vi detta nytända om än sent påkomna engagemang. Vi hade äntligen fått med oss resten av samhället!
I går fick vi veta att Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare ska sjukskrivas ”på obestämd tid”. För många av oss som känt rasismen brännas på vår hud kom det här som ett jublande besked. Rasismens ansikte i Sverige har blivit utbränd och behöver dra sig tillbaka.
Känslan av lättnad och hopp höll inte i sig länge. Både rasister och vita antirasister går ut och ger Åkesson stöd. Det predikas om storsinthet, att se människan Jimmie, att separera honom från politiken och hur fel det är att önska någon något ont. Jag undrar om dessa personer inser att Åkesson bränt ut sig av att föra en rasistisk och hatisk politik?
Jag undrar om dom förstår att anledningen till att han mår dåligt, till att hans krafter tagit slut är för att han kämpat så hårt för att få SD att bli Sveriges tredje största parti? Förstår dom inte att den politiken han för skadar så ofantligt många? Att visa Åkesson stöd nu är som att visa en kvinnomisshandlare stöd för att han fick muskelinflammation av att slå.
Det pratas om funkofobi eftersom många anser att Åkesson förtjänar att må dåligt över framgångarna hans politik skördat. Att inte tycka synd om Åkessons psykiska problem likställs alltså med att önska alla som mår dåligt psykisk ohälsa. Det är ett privilegium att kunna separera sak från person, att kunna vara storsint, ödmjuk och förstående. Det är ett privilegium eftersom den rasistiska politik som förs inte drabbar er direkt. Ni slipper rasprofilering, glåpord, utanförskap, hot och hat enbart för att ni ser ut som ni gör. För att ni gjort misstaget att inte födas som vita.
Jag förstår att det då är enkelt att prata om funkofobi och psykiskt sjuka när normaliseringen av rasismen inte påverkar er. Det ni inte förstår är att förståelse och storsinthet har vi inte råd med, vi är alldeles för upptagna med att överleva i det politiska och samhällsklimat Åkesson och hans parti skapat.
Det är något hemskt fel i samhället om vi kommit till en punkt där rasister visas medlidande för att de mår dåligt över att ha fört sin egen politik.Det är också något hemskt skevt om debatten kring psykisk ohälsa väcks av självaste Åkesson, en vit privilegierad man. Åkesson kommer inte behöva oroa sig för avslag av Försäkringskassan, att hamna mellan stolarna i en utarmad psykvård eller att behöva vänta i månader på vård. Hjälpen kommer finnas men vem hjälper alla som skadas av hans politik?
Debatten och diskussionen kring psykisk ohälsa och stigmat kring det i samhället ÄR viktig. Just därför får Åkessons utbrändhet inte bli startskottet för den. Det är han inte värd.
Amra Bajric,
Antirasist, feminist och bloggare
