"Att ta ställning måste få vara mer än att gilla något på Facebook"

Jag går i en, sett till rankingen i betygssnitt, riktigt bra skola. Jag har snart passerat halva min tid där och jag har aldrig känt mig mer hemma i en byggnad än min skola. Korridorerna kryllar av elever med höga ambitioner och intresset för politik och kultur är lika stort som den brinnande viljan att ständigt lära. Dagligen pågår diskussioner om det senaste. Det är framtidstro man fylls av då man går genom skolans korridorer. Här, i de långsmala korridorerna trängs människor med vettiga värderingar och full potential att en dag göra vår värld något bättre. Känslan av det brinnande intresset för kultur och det höga intellektet går nästan att ta på i luften i den här skolan.

I samband med valet har det blivit lite utav en trend att intressera sig för politik. På Facebook likeas partiers sidor. Folk bär tygväskor med ställningstagande slogans. Att kalla sig för feminist har kommit att bli en självklarhet. Helst ska Kvinnohat följas på Instagram, och detsamma gäller för Machokulturen. På Facebook ska ”Inte rasist men..” likeas, för att försäkra omgivningen att man absolut inte stöttar någon form av rasism. Med andra ord har ”PK-heten” vuxit sig större och starkare än någonsin tidigare. Och det är ju helt fantastiskt! Det är något otroligt fint med att vara PK – det visar ju på att man faktiskt bryr sig.

Men. För mig försvinner det fina i att vara PK om man inte är det fullt ut. För mig känns det lite paradoxalt att samma kille som likeat antirasistiska sidor på Facebook står framför mig i kön i skolcaféet och frågar sin kompis om han ska ta och köpa sig en negerboll, eller att en av de jag följer på Instagram likeat machokulturens inlägg om sexism för att i nästa sekund likea en av de mest sexistiska bilderna jag någonsin sett. Eller att tjejen som säger sig ha röstat på miljöpartiet för deras kloka ståndpunkter knappt har koll på vad ekologism är. Lite så.

Alltså, att vara politisk korrekt är ju jättebra. Men att praktisera denna ”PK-het” är ju ännu bättre. Jag menar inte att jag är perfekt, jag är själv en del av detta. Men någonstans ser jag ändå en poäng i att leva lite som man lär, och en problematik i att stå för saker man inte har koll på. Att det bland ungdomar har blivit mer trendigt än viktigt att kalla sig för feminist eller antirasist och identifiera sig med en politisk färg.

Återigen – det här intresset är fortfarande bättre än inget intresse alls men det finns en fara med trender. Och att sådana här ställningstaganden blir allt trendigare behöver inte nödvändigtvis betyda att de också ökar i betydelse för människor, snarare försvinner budskapen i snygga i instagramkonton och fina tygväskor. Det är som att vi försöker stilla något form av dåligt samvete genom att likea dessa sidor, men det är inte mycket värt så länge vi inte applicerar det i våra verkliga liv.

Jag kan inte nog poängtera att det inte är något dåligt i att visa sitt stöd till partier eller organisationer genom sociala medier. Jag menar bara att vi inte får nöja oss med det. Låt inte intresset för samhället bara bli en del av din image som god, intellektuell och samtida människa. Nu väntar ett nytt val och vi har alla fått en ny chans. Gör om, gör rätt. 

Vägen till en bättre värld, börjar hos dig, och hos mig. Låt den inte försvinna med en trend. För faktiskt så finns det en viss skillnad i att upprätthålla sin  image och att på riktigt stå för saker. Och det är att trender, dom kommer och går. Sådana här viktiga åsikter, ställningstaganden och ståndpunkter, dom består.

Eva Eriksson