"Populism är det sista vi behöver efter terrorattacken i Paris"

Från vår plats där vi ser på världen, så är det lätt att se på andra och andra platser som ociviliserade, odemokratiska och rättslösa samtidigt som vi anser att platsen vi själva står på - och ser ut över denna värld av kaos och krig - är civiliserad, demokratisk och rättssäker. Den här sortens perspektiv på omvärlden kallas centerism - från en europeisk utsiktsplats, så kallas det eurocenterism.

Dikotomin - VI, det civiliserade och demokratiska väst, och DEM, det ociviliserade och odemokratiska öst - är gammal.

IS-krigaren - terroristen som halshugger en västerlänning i ett youtubeklipp - blir en antitetisk symbol och förkroppsligad motsats till allt det vi ser oss själva stå för. Den civiliserade europén mot den barbariska österlänningen.

Den senaste tidens debatt, där förslag om att frånta medborgarskap från personer som åker till fjärran land för att delta i strid, må det vara nazister i Ukraina eller IS-anhängare i Syrien/Irak, eller förslag om att kriminalisera själva planerandet av resan eller till och med förbjuda sympatier för IS gläntar på Pandoras ask.

Jag ser problem - problem som vissa helt tycks förbise, då deras självbild och omvärldssyn och relationen dem emellan tycks fördunkla det som egentligen håller på att ske framför ögonen på dem. I den eurocentriska spegelbilden ser vi inte vad vi gör, utan snarare våra ideal. Ideal om vad som är civiliserat, demokratiskt och rättssäkert förkroppsligas i den eller dem vi ser i spegeln, det vill säga oss själva.

För i den opportunistiska ivern - där politiker och andra debattörer tävlar om att visa handlingskraft mot terrorismen - så verkar det som om ingen reflekterar över problemen som förslagen ovan medför. Men sådan är populismen - den bortser från verklighetens komplexitet och skyr problematisering som elden.

En paradox med det populistiska förhållningssättet är att den brist på rättvis rättskipning och mänskliga rättigheter som man ser hos bland annat IS och deras offer är något man i princip närmar sig med genom de förslag som populisterna anför i debatten.

Ta till exempel förslaget att hindra människor från att planera resor - hur ska detta rent praktiskt genomföras?

Jag tänker inte ens nämna förslaget om att frånta människor medborgarskapet - vilket är lika lätt som att skicka dömda våldtäktsmän till Mars. Förslaget bryter mot regeringsformen - det vill säga den svenska grundlagen - och internationell rätt. Ingen får göras statslös.

Telefonavlyssning föreslår några. Ett tvångsmedel som innebär ett intrång i individens integritet.

Okej. Hur ska denna åtgärd motiveras? En tvångsåtgärd ska motiveras utifrån att den står i rimlig proportion till ändamålet med åtgärden - något som benämns som proportionalitetsprincipen. Denna princip väger samhällets krav på säkerhet mot individens rätt till integritet.

Men hur kan vi på förhand veta vad som är ändamålet? Hur kan vi på förhand veta att ändamålet verkligen var ett krigsbrott?

Hur ska vi veta vem eller vilka som ska avlyssnas? Det kan vi inte göra utan omfattande riskanalyser av varje individ som bedöms vara potentiell resande i terror.

Här ställs vi inför valet att göra dylika riskanalyser med eller utan urskiljning. Att göra riskanalyser på alla i Sverige boende invånare är - needless to say - ogörligt. Återstår då det andra alternativet: göra riskanalyser på vissa utvalda individer - något som i sig måste föregås av någon sorts urvalsprocess baserat på förhand uppställda kriterier.

Detta ger upphov till ännu ett problem: vilka urvalskriterier ska vi ha? Etnicitet? Religiös tillhörighet? Slagningar i brotts- och misstankeregistret?

Och det här med register aktualiserar en annan fråga att ta ställning till: hur ska vi hålla reda på allt?

Ska vi kopiera polisens rom- och kvinnoregister? Ett terroristernas misstankeregister - där du registerförs utifrån guilt by association-principen?

I min värld är vi demokratiska och rättssäkra av just den enkla anledningen att vi i handling står fast vid principer om individens rättigheter visavi staten. Inte för att vi har en föreställning om att vi är det. Skeva självbilden - särskilt nationella sådana - har vi gott om ändå.

Vi måste också fråga oss om individens rättigheter är avhängiga på varifrån du kommer eller vilken nationell bakgrund du har. En rättsstat vilar på fasta och stadigt förankrade rättsprinciper och inte på de nyckfulla vändningarna i de opportunistiska kastvindarna som för närvarande blåser kors och tvärs över landet.

Låt populisterna resa segel - för dem är detta goda förutsättningar. Men för oss andra - som sätter individens rätt före orwellsk maktutövning - så borde debatten föras med besinning. Där populisterna förenklar borde andra  problematisera fenomenet i högre grad.

Men för det krävs politiskt mod och styvnackad rakryggighet som står pall folkligt missnöje.

Robert Nilsson