"Nu måste vi göra vad vi kan för att hjälpa Ukraina"

Desenaste månader har den ukrainska armén misslyckats med att takontroll över de östra regionerna av landet. USA ska på nytt seöver frågan om att bistå Ukraina med militär hjälp i form avvapen och annan utrustning, men EU och Nato har hittills varit tystai frågan om militärt stöd.

Detär uppenbart att den ukrainska armén inte klarar ett krig mot ryskatrupper. De saknar militär kapacitet för att avancera själva ochmisslyckas med sin mobilisering.

EfterSovjetunionens kollaps - med en centraliserad armé med historisktstora ekonomiska resurser - var Ukraina tvungen att bygga upp etteget försvar, samtidigt som landet befann sig i en strukturellekonomisk kris med utbredd fattigdom. Den 5 december 1994undertecknade ledarna i Ukraina, Ryssland, Storbritannien och USA ettmemorandum som betonade att Ukraina gavs säkerhetsgarantier isamband med landets beslut att överge sina kärnvapen. Efter avtaletoch utan ett extern militärt hot har uppbyggnaden av ett försvar iprincip inte prioriterats. Den ekonomiska korruptionen i landet harockså lett till att de budgetmedel som faktiskt funnits inte använtstill det de var tänkta.

Annekteringenav Krim kunde ske utan att mötas av ett militärt motstånd frånUkraina. Det politiska motståndet motsvarades inte av någon militärkapacitet.

2014beslutade det ukrainska parlamentet att öka militärens kapacitetmed en fördubbling av antalet soldater och en fördubbling avförsvarsbudgeten. Men detta räcker inte. Försvarsbudgeten iUkraina - med 45 miljoner invånare - är mindre än den svenskaförsvarsbudgeten. Dessutom bedömer den ukrainska försvarsministernatt 20-30 procent av försvarsbudgeten försvinner på grund av denstora korruptionen. Det resulterar i att soldaterna i östra Ukrainainte har tillräckligt med resurser att strida mot de av Rysslandstödda ”rebellerna”. De har inte tillräckligt med vapen ochsaknar även skyddsutrustning så som skottsäkra västar.

Meden så ineffektiv statsapparat och lågt förtroende frånbefolkningen har det civila samhället istället aktiverats.Tusentals volontärer samlar in pengar och köper allt från strumportill GPS-navigatorer och levererar dem till soldaterna i östraUkraina. Statsapparaten har inte heller förmågan att hjälpa de 900000 internflyktingar som flytt striderna. Flyktingarna får idag baramotsvarande 500 svenska kronor i månaden i statsbidrag. I brist påstatligt ansvar är det istället volontärerna som hjälperflyktingarna.

Trotsett stort behov för att stödja det civila samhälle som täcker uppdär staten misslyckas, sänktes det svenska biståndet till Ukrainafrån 380 miljoner kronor år 2013 till 203 miljoner kronor år 2014.

Detfinns de som argumenterar för att ett militärt stöd - liksom ävenhumanitär hjälp - kan ses som en negativ signal gentemot Rysslandoch ett stöd skulle kunna provocera fram ytterligare aggression.Samtidigt finns inte några signaler om att konflikten skulle kunnalösas på kort sikt eller att ”rebellerna” inte skulle viljaavancera vidare till Ukrainas sydvästra kust mot Odessa eller motKharkiv.

Ukrainamåste akut få stöd för att kunna möta ytterligare aggressionfrån Ryssland och framryckningar av pro-ryska rebeller samt stödtill ett samhället som faller mot ett katastrofläge.

Natooch EU måste därför bryta sin passivitet och stödja den ukrainskamilitären med utbildning och i första hand ickemilitär utrustning.

Sverigeå sin sida borde omedelbart sätta in stöd till det civilasamhället, som idag kompletterar den militära försörjningen ochgör stora insatser för att få flyktingmottagningen att fungera.

Detgår kanske att förstå att omvärlden hoppats på att Rysslandsomoraliska agerande och uppenbara spel under täcket skulle kunna fåett slut. Ingenting tyder på att så skulle vara fallet. Tvärtom.Omvärldens diplomatiska insatser måste därför nu omedelbart fåen ordentlig ekonomisk och materiell motsvarighet. Det ukrainskafolket har tydligt visat att de vill tillhöra Europa och utvecklas isamma riktning som sina grannar i väst, som också de tidigare ståttunder kommunismens förtryck. Vi har en skyldighet att intestillatigande se på när den ambitionen effektivt och på ettförödande sätt utmanas av frihetens och demokratins fiender.   

Alexander Mazurkin,
Programhandläggare
Kristdemokratiskt Internationellt Center