Anna, 17: "Spelar vi på samma villkor, Zlatan?"

- 12/02/2015, 12:56
1 av 6

Privat/TT

2 av 6

Privat

3 av 6

Privat

4 av 6

JONAS EKSTROMER / JONAS EKSTROMER

5 av 6

TT NYHETSBYRÅN

6 av 6

JONAS EKSTROMER / JONAS EKSTROMER

Anna Wikström: "Då var du Kung Zlatan, på riktigt. Du var bäst i världen. Helt ärligt vet jag faktiskt inte om det var fotbollen eller dig jag älskade lite extra just den där kvällen, jag vet bara att det för en stund kändes som om allting var möjligt. Och jag vågade önska att jag en dag skulle bli som dig"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Hej Zlatan

Jag vänder mig till dig, för jag vet att vi har något gemensamt; vi älskar fotboll. Frågan är om vi får göra det på samma villkor?

Första gången mina fötter nuddade vid en fotboll visste jag att jag aldrig skulle vilja gå därifrån. Jag var 7 år och blev förälskad i sporten. Du blev snabbt en av min största förebilder.

Ibland är det svårt att beskriva något man älskar med ord. Du vet, man älskar det så mycket att man bara står där med öppen mun och glädjefyllda ögon utan att få fram ett ljud. Fotbollen är så för mig. Än idag. Precis som den är för dig antar jag. Jag skulle vilja beskriva känslan, med hjälp av tre händelser.

Som mina första mål till exempel. Minns du dina? Minns du hur det kändes? Jag antar att det är en sån där grej man aldrig glömmer, hur stor man än blir. Vi spelade på en grusplan ganska långt hemifrån. Det var molnigt, ja, en väldigt typiskt grå dag. En sån där dag då allt ljus och solsken känns så fruktansvärt långt bort. Men jag gjorde tre mål och kanske inbillade jag mig, men jag tror att solen tittade fram i några sekunder. Det liksom kändes som det i alla fall. Eller så kanske jag misstar det med leendet på min pappas läppar. Det var det största leendet jag någonsin sett. 

Glädjen var enorm. Det var som om jag spelade på Camp Nou och precis satt den i krysset. Det var det största som hänt mig i mitt då 7-åriga liv.

En annan favorit som liksom ärrat sig fast i minnet var en stekhet sommardag i Norrköping. Vi var i semifinal och mötte hemmalaget. Jag tror det var 2011. Det var en sån där dag då termometer visade +35 grader i solen. En sån där dag då man tänker att springer jag en meter till så svimmar jag. Men inte stannade jag för det. Jag sprang till det kändes som lungorna skulle kollapsa. Tills benen nästan gav vika. Du vet nog vad jag pratar om, kämparglöden. Men ändå kändes det så enkelt, jag visste ju att det fanns 10 till på planen som kämpade i samma värme. Mina lagkamrater. Ja, den tanken fick mig att fortsätta ända tills domaren blåste i sin pipa att matchen var slut.

Resultatet visade lika och vi skulle behöva avgöra på straffar. Jag minns inte om jag var den näst sista eller sista straffläggaren, jag minns bara att min var avgörande. Det gäller att kunna hantera pressen när man står där ensam mot målvakten. Svårt? Så inåt helvete. Det spelar ingen roll om man är 14 år på en gräsplan i Norrköping eller om man heter Zlatan på Parc des Princes, alla känner av den hårda pulsen. Men på något sätt fick jag mina darrande ben att sätta den där straffen så att vi gick vidare till final. Jag vet inte hur, men det gick. Sedan låg jag där, längst ner på gräsmattan med ett helt lag över mig och lyckan var obeskrivlig.

En tredje gång jag älskat fotbollen lite extra var när vårt svenska landslag mötte England på hemmaplan 2012. Du såg till att vi vann den matchen. Ja, Zlatan, du gjorde det på egen hand. Du visade världen att du är en av de mest begåvade fotbollsspelarna som någonsin vandrat på denna jord. Och visst förtjänar man den titeln när man gjort hattrick för att sedan avsluta med ett fantastiskt fjärde mål. En bicykletas från 30 meters avstånd. 

Fotbollsvärlden hade aldrig skådat något liknande och inte heller jag. Då var du kung Zlatan, på riktigt. Du var bäst i världen. Helt ärligt vet jag faktiskt inte om det var fotbollen eller dig jag älskade lite extra just den där kvällen, jag vet bara att det för en stund kändes som om allting var möjligt. Och jag vågade önska att jag en dag skulle bli som dig.

Sen kom fotbollsgalan 2013. Anders Svensson fick en bil för att ha spelat flest matcher i herrlandslaget. Therese Sjögran, som spelat ännu fler matcher, fast i damlandslaget, fick inte alls samma typ av uppmärksamhet. Varför? Av den enkla anledningen att hon spelar just i damlandslaget. Denna händelse väckte stor debatt och du var en av de som valde att uttrycka dig. Minns du vad du sa? Jag gör. ”Hon kan få en cykel med min autograf på så blir det bra”. Du undrade hur fan man kunde jämföra en herrprestation med en damprestation, det var enligt dig ”ett dåligt skämt som inte ens går hem i Rosengård”.

Jag ska inte påstå att du förstörde hela min värld när du sa så där. Jag ska inte ljuga och säga att du fick mig att ge upp drömmen om att bli lika stor som du. Nej, jag hade redan slutat spela fotboll vid det laget. Men det gjorde ändå lite ont. Det gjorde ont eftersom jag vet att där ute finns det andra unga tjejer som fortfarande drömmer om att bli som du. Eller som Messi. Eller Therese Sjögran. Inte bokstavligen. Men de drömmer om att få känna att de lyckades. Att de gav allt de kunde. Att de i alla fall i en stolt förälders ögon, kan jämföras med er stora och kända fotbollsproffs. Och jag tror att du vet om det. Ändå väljer du att nervärdera damlandslaget. Ändå har du mage att förnedra hela ”tjejfotbollen”. Bara för att du råkar vara man och en av de bästa i världen.

Missförstå mig rätt Zlatan, jag är mycket väl medveten om att det finns vissa  skillnader mellan kvinnor och män. Kanske är det svårt att jämföra en damprestation med en herrprestation. Men det är inte riktigt det jag försöker komma fram till. Det jag försöker säga är att jag som kvinna vill ha samma rätt som dig att få älska och spela sporten utifrån samma möjligheter och förutsättningar. 

Jag vill ha samma chans som dig att få lyckas. Att få vinna. Att få vara bäst. Jag vill våga drömma om att en dag bli som du. Men på något sätt tog du den rätten ifrån mig, och alla andra kvinnliga fotbollsspelare, när du påstod att din och andra mäns insats är värd en bil och att våran aldrig kommer vara värd mer än en cykel.

Jag gjorde aldrig 4 mål mot England. Jag spelade aldrig på Parc des Princes i Paris. Men jag gjorde mina första mål när jag var 7 och jag satte en viktigt straff. Och då, då var jag också bäst i världen.

Anna Wikström,
Har spelat fotboll i 10 år