Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Feminist: Brev till mitt ofödda barn på 8 mars

- 08/03/2015, 12:23
1 av 3

Privat/ TT

2 av 3

Privat

3 av 3

TT NYHETSBYRÅN

Jessica Jönsson: "Men trots allt så känner jag en strimma hopp för dig, mitt ofödda barn. För vi är många nu"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Hej mitt ofödda barn,

Marshar precis börjat och det är år 2015 när jag skriver det härtill dig. Jag får kanske aldrig träffa dig, men det finns ingentingjag önskar mig mer. Att du och jag en dag ska få varandra, som omdet alltid varit meningen. Jag tänker mycket på hur den härvärlden skulle te sig i dina ögon, hur den skulle ta emot dig. Oftatycks den så främmande och mörk att jag tvivlar på om jag skullevåga visa dig den och den dig. Som när jag vet att dinaförutsättningar i det här livet tenderar att bero på vilket köndu tillhör; att det finns människor som kommer vilja begränsa digoch dina val utifrån ditt kön.

Jagtänker mycket på hur det är att vara feminist i dag, hur det kommeratt vara i framtiden. Jag fann feminismen när jag var runt tjugo år(det har hunnit gå många år nu) och jag kommer fortsätta att kalla mig för feminist resten av mitt liv. Eftersom jag tror pålika värde oavsett kön, etnicitet, klass och sexualitet. Eftersomjag tror på mäns och kvinnors rätt till lika makt i samhället.Eftersom jag anser att lönen inte bör bestämmas utifrån vadmänniskor har mellan benen. Jag hoppas att du också kommer kalladig för feminist en dag, men mest av allt hoppas jag attjämställdheten har kommit dit den borde när det där dags för digatt leva ditt liv.

Jagtänker mycket på hur vikten av ett jämställdhetsarbete har glömtsbort någonstans på vägen. Det har istället fått komma iskymundan för otaliga diskussioner kring ett pronomen (hen) ellerden onödiga frågeställningen huruvida feminismen har gått förlångt eller inte. Det räcker med att se sig omkring för att inseatt feminismen inte ens har gått tillräckligt långt ännu, attojämställdhet fortfarande råder och att kvinnohatet blomstrar. 

Närkända feminister blir dödshotade och skrämda till tystnad. Närdomstolar dömer ut kvinnors rätt till den egna kroppen. Närkvinnor diskrimineras i arbetslivet på grund av sitt kön (lägrelön för samma arbete, sämre pension, män som anställer män,och så vidare). När kvinnokroppen ständigt sexualiseras, objektifieras ochkritiseras,för att bara nämna några exempel. Det finnsfortfarande mycket jämställdhetsarbete att göra, både i det härlandet och i resten av världen.

Mentrots allt så känner jag en strimma hopp för dig, mitt oföddabarn. För vi är många nu. Många som vill stå upp mot hatet och somkämpar för att föra jämställdhetsarbetet vidare. Jag ska stå påbarrikaderna för din skull, visa min ilska och höja min röst. Detfinns fortfarande plats för stordåd i den här världen, det ärjag ganska säker på. Jag lovar att vi ska måla världen rosa. Jaghoppas att du kommer få uppleva det en dag, mitt ofödda barn.

Allmin kärlek,

Jessica Jönsson,
En feminist som hoppas och längtar efter att få bli din.