"Frågan är om det inte ännu en gång är SD som kommer ur det hela med den största vinsten"

Den väldigt omskrivna filmen “The Interview” handlar om en medioker talkshow-värd vars producent drömmer om att äntligen få göra en intervju som påverkar politiskt. Värden är inte så jättebrydd men förstår att en viss politiker skulle ge enorm mängd uppmärksamhet. När det framkommer att politikern är ett stort fan av just den här talkshowen så hör de av sig - och lyckas få en exklusiv intervju med Nordkoreas diktator, Kim Jong-Un.

Kims stab ställer dock lite krav i det dolda. Bara vissa frågor får ställas och de är skrivna av dem själva. När intervjun väl går av stapeln så vaggas Kim in i ett lugn för att senare utsättas för riktigt trycka av värden.

Utan att jämföra Jimmie Åkesson med Kim Jong-Un så känns historien lite som inspirationen för när det gäller fredagens avsnitt av Skavlan. Gissningsvis är Skavlan ett av Sverigedemokratens favoritprogram just för att programmet balanserar folkkära gäster med lättsmält fredagsunderhållning, och ofarliga frågor. Lite som en än mer utslätad version av Hylands hörna. Ingen har nog uppfattat Skavlan som en hårdför reporter i stil med Janne Josefsson i Uppdrag Granskning direkt. Och visst känns det som att programmet försökte att göra precis som i “The Interview” - att för första gången försöka ställa någon gäst till ansvar för något, pressa dem på svar.

I filmen om Nordkoreas diktator så börjar denne gråta när programvärden börjar prata om hans uppväxt. Riktigt så långt gick det inte i Skavlan men till tider kändes det som att Åkesson var på bristningsgränsen till vad han orkade med. Frågan är dock om det inte ännu en gång är Sverigedemokraterna som kommer ur det hela med den största vinsten.

I “The Interview” så rasar den inhemska befolkningens världsbild när det under intervjun visar sig att Kim Jung-Un faktiskt har en analöppning som han använder - han till och med bajsar på sig i programmet. Folket inser att han är en person som alla andra och därför inte behöver vara rädda för honom. I fallet med Åkesson är det nog snarare tvärtom. Hans styrka är att visa svagheter. Att få gemene man att identifiera sig med honom, genom att klä sig ofarligt, ha ofarlig stil, säga utslätade saker som smygrasisterna tror de kan återupprepa utan att avslöja sig själva, är precis SD:s framgångsrecept.

Att låta Åkesson, den stackars unga mannen som kämpar för svenska folkets överlevnad, få sitta och prata om hur svag han varit, men hur han trots det inte kan lämna det viktiga uppdraget (att se till att folk som har fel bakgrund ska få det pissigt) på bästa sändningstid är inget annat än en gigantisk PR-vinst för honom. Han blir humaniserad istället för demoniserad.

Om Skavlan verkligen ville göra något så kunde man hellre bjudit in någon av landets alla omdiskuterade uteliggare eller tiggare till programmet. Då kunde de åtminstone få lite värme, något att äta och dricka, och sen berätta om hur världen ser ut för de som behöver uppmärksamheten - istället för en man som får 65.000 kronor i månaden för att försöka göra livet värre för dem.

Peter Sunde