"Personangrepp och osaklighet är en del av Sossarnas partikultur"

Det är viktigt att skilja på sak och person i politiken. Tyvärr visar historien att socialdemokraterna och vänstern har som paroll att ägna sig åt motsatsen. Hårda och oresonliga personangrepp på politiska motståndare verkar vara det SSU:are lär sig av äldre s politiker på introduktionskurserna och arbetssättet fortsätter sedan genom generation efter generation av socialdemokrater.

Vem minns inte den tidigare socialdemokratiska partisekreteraren Sten Andersson (S) som påstod att Bengt Westerberg (FP) hade en ”felprogrammerad hjärna”. Olof Palme gick till hårt personangrepp mot Torbjörn Fälldin i valet 1976 och straffades den gången av väljarna, eftersom han förmodligen gick för hårt på person, och var för osaklig.

Eller Göran Persson nedvärderande omdömen om Carl Bildt i SVT dokumentären om Perssons tid i politiken. Vem som är mest framgångsrik får väl andra bedöma men uppenbarligen verkar Carl Bildt vara betydligt mer efterfrågad runt om i världen jämfört med Göran Persson.

I den senaste valrörelsen var det förmodligen första gången som en socialdemokratisk politiker tog till fysisk kraft när Stefan Löfven knuffade Annie Lööf i en tv-sänd partiledardebatt.

Det här med personangrepp på allianspolitiker på olika nivåer är ett systematiskt politiskt arbetssätt som socialdemokraterna alltså ägnat sig åt under decennier. När Sten Andersson (S) gjorde sitt personangrepp på Bengt Westerberg var det inte en slump och de otaliga personangrepp som fortfarande sker runt om i landet är inte heller en slump.

Syftet är att baktala och förminska personer som är aktiva i alliansen och Nya Moderaterna. Politiken har mycket att vinna på att vi är hårda i sak och hårda i debatten men undviker sliskiga personangrepp. Det betyder inte att man inte kan påtala Åsa Romsons (MP) häpnadsväckande dubbelmoral, när hon som miljöpartist både har målat sin båt med förbjuden bottenfärg, och har begått skattefiffel för samma båts drivmedel men att man håller sig till att konstatera just det.

Åsa Romson kan förövrigt tacka sin lyckliga stjärna för att hon är miljöpartist och inte allianspolitiker, för då hade mediadrevet gått, och hon hade fått lämna sin ministerpost. Nu har i stället svenska folket visat vad man tycker om dubbelmoralen i Aftonbladets undersökning Sverige Tycker, där hon får ett uselt betyg.

När man som jag har en politisk uppfattning och står för den, både i med och motgång, så är man självklart ett tacksamt mål i sociala medier. Gefle Dagblad har gett några exempel på hur ledande socialdemokrater i Gävle har twittrat förklenande omdömen om mig som person i samband med fullmäktigedebatter men det är då viktigt att vara medveten om att det alltså inte handlar om mig, utan är en del av en långvarig socialdemokratisk tradition att förminska sina politiska motståndare.

Traditionen har gått från talarstolen den 1 maj till sociala medier men uttryckssättet är detsamma i dag som i går. Svartmåla politiska motståndare och misstänkliggöra dem som personer.

Varför är då framförallt socialdemokratiska politiker så nervösa och osäkra att de måste gå till återkommande personangrepp på allianspolitiker? Förmodligen för att det är så enkelt i politiska församlingar, oavsett nivå; Det någon vinner i politiken i mandat - måste alltid någon annan förlora. Riksdagen har exakt 349 platser. Varken mer eller mindre.

Gävle kommunfullmäktige har exakt 65 platser. Varken mer eller mindre. Därför blir det så viktigt för vissa politiker att få ett mandat att man är beredd att gå mycket långt för att behålla sina platser. Jag tycker att vi ska ha en hård rättvis och stimulerande politisk debatt, men att vi så långt det går ska undvika rena personpåhopp. Det gäller både när vi står i talarstolen, eller när vi skriver debattartiklar och när vi är aktiva i sociala medier.

Jag är helt säker på att även jag har uttryckt mig klumpigt om politiska motståndare men brukar ha som regel att inte gå till personangrepp utan i stället vara hård i sak när det gäller politiska förslag och politiska motståndare. Det är alltid sakfrågan som är intressant.

Hur skapar det fler jobb när man chockhöjer arbetsgivaravgifterna för unga? Hur ska man kunna bo och leva i hela Sverige när man chockhöjer drivmedelsskatterna och inför en flygskatt? Hur man ska man kunna driva företag (eller få behålla jobbet) utanför storstäderna när RUT och ROT avdraget försämras kraftigt? Vad händer med valfriheten i välfärden när den mörkröda regeringen nu inför kommunala veton för friskolor? Det saknas inte politiska frågor att debattera så låt oss debattera dem, utan att gå till ständiga och återkommande personangrepp.

Lars Beckman,
Moderaterna