"Problemen med ojämställdhet sitter i våra huvuden"

Jag bestämde mig för några veckor sedan. Efter en lång tids bitterhet var det dags att skriva ut min frustration. Över samhället. Över orättvisorna. Över hur kvinnor ständigt nedvärderas och objektifieras.

När jag nu väl skulle börja skriva tog det tokstopp. Jag visste helt enkelt inte vart jag skulle börja. Vad som skulle med. Problemet med den ojämställdhet vi har i Sverige år 2015 är så omfattande att det nästan blir övermäktigt att skriva om. Jag förstår att redan nu blir många irriterade. Övermäktigt? Omfattande? När samhället har så många andra problem. Ja, vi har många andra allvarliga problem. Men med ett jämställt samhälle kan vi på ett mycket bättre sätt tackla alla de andra problemen. Därför väljer jag att ta upp just ojämställdheten idag.

LÄS MER: Bara 15 år kvar till jämställdhet

Jag har otaliga gånger suckat och drömmande tänkt på hur mycket lättare livet varit om jag varit kille. Tänk, bara det att inte automatiskt bli ifrågasatt när jag presenterar en idé. Att inte behöva kämpa och kämpa för att bli en accepterad del i de föreningar jag varit aktiv i. Att uppleva att de runt omkring mig uppmuntrar och aktivt stöttar mig. Att inte behöva känna ett konstant ifrågasättande från män i min närhet, och inte heller behöva förstå att det för andra kvinnor är hotfullt med andra kvinnor.

Jag har många gånger reflekterat över att det i många organisationer enbart verkar finnas ett särskilt antal platser för gruppen unga kvinnor, medan unga män är något som verkligen uppmuntras och efterfrågas. Att kvinnor måste slå sig fram för att överhuvudtaget få möjlighet att få en plats, att bli någon att räkna med upplever jag skapar en ohälsosam konkurrens mellan kvinnor. Istället för att uppmuntra och stödja varandra blir det en tävling, eftersom det finns så få platser för oss.

Jag förstår till viss del varför kvinnor fortfarande bemöts på detta sätt. När jag kommer hem efter en tuff dag och slår på TV:n möts jag nämligen av det. TV och media verkar ofta redan ha bestämt hur jag som kvinna ska känna mig, bete mig, se ut. Reklamen för bindor berättar för mig att jag aldrig ska kunna känna mig bekväm när jag har mens, jag ska helst redan idag köpa antirynkkräm för att undvika att riskera att någon gång i framtiden eventuellt att få rynkor, filmen 50 Shades of Grey lär mig att jag inte har rätt att säga nej till sex, och om jag gör det är det ändå inte våldtäkt.

LÄS ÄVEN: Nej, du får inte springa i ett tjejlopp – Sluta gråta din bebis

Media speglas i samhället, och samhället speglas i media. Blir vi konstant informerade om hur kvinnor ska vara och vilken plats vi har i samhället, så kommer det givetvis påverka hur samhället sedan bemöter oss kvinnor. Åt andra hållet, bemöter vi kvinnor som samhället gör idag, kommer det att synas i media.

När jag i olika sammanhang lyfter upp min ilska, förklarar hur jag upplever att jag blir bemött och vilka skillnader jag ser i samhället möts jag ofta av oförståelse. Ofta fastnar diskussionerna på frågor om lön, föräldraledighet och styrelseposter, men jag tror inte problemet sitter i lönerna eller antalet kvinnor i bolagsstyrelser, eller vem som är hemma hur länge med barnen.

Problemet sitter i våra huvuden. Vi är så vana vid att kvinnor har andra krav på sig, att kvinnor ska vara på ett sätt, och bli bemötta därefter att vi inte inser att det är just där problemet startar och slutar.

Vi behöver en attitydförändring. En attitydförändring som genomsyrar hela samhället. Hur män bemöter kvinnor, hur kvinnor bemöter andra kvinnor. Hur media speglar kvinnor, hur media speglar män. Vi måste alla uppmärksamma våra beteenden. Ifrågasätta de roller vi tilldelats och våga vara öppna för en förändring där vi värderar varandra som jämlikar, inte bara teoretiskt, utan också konkret i vardagen. Vi har alla en del i arbetet för ett jämställt Sverige.

Elin Enes,
Politisk sekreterare Kristdemokraterna, Örebro Län