"Kalven slits från sin mamma för att ge dig mjölk"
Axel Lilliestråle anser att Sverige inte alls har en schysst djurhållning. Han menar att de flesta svenskar har en felaktig bild av hur vi behandlar våra mjölkdjur.
Axel Lilliestråle är vegan och författare till boken "Inget kött på benen".
Sverige har länge haft en självbild som det mest oskuldsfulla och etiskt riktiga landet. Detta är en självbild som på många håll krackelerar under denna tid. Det finns dock ett svenskt högmoraliskt fort som fortfarande är oskadat. Det heter ”djurbehandling”.
Många svenskar anser fortfarande, på mer eller mindre lösa grunder, att den svenska djurhållningen håller hög etisk standard. Denna föreställning märks särskilt tydligt i debatten kring mjölkproduktionen. Media, skola och reklam tenderar att påstå att svenska mjölknäringen skulle bedrivas utifrån högre etisk standard jämfört med motsvarande verksamhet utomlands.
Det tyngsta skälet till varför svenska kor behandlas bättre jämfört med utländska kor är för det så kallade betestvånget. Betestvånget innebär att svenska mjölkbönder måste släppa ut sina kor för bete ett visst antal timmar i ett visst antal månader, beroende på vilken del av landet som gården ligger i.
Det må vara bra att korna får beta ute. Men när man får ett samlat grepp om hur mjölkproduktionen generellt fungerar, kanske man inser att betestvånget bara en detalj som flyttar fokus från en större cykel av lidande.
I vårt språk tenderar vi att säga ”kor ger mjölk”, som om korna frivilligt donerar sin mjölk till mänskligheten. Det är inte så det går till. För att en ko, precis som alla andra däggdjur, ska producera mjölk måste hon hållas dräktig. Bonden genomför inseminering av kon och efter cirka nio månader föds kalven. Det enda kon vill, av naturliga skäl, är att få ta hand om sin kalv genom att tvätta, dia och vakta den.
Problemet är att kalven dricker upp mjölken som mjölkbonden vill sälja, vilket innebär att kalven separeras från kon generellt inom ett dygn efter födseln. Detta eftersom människor vill åt kons mjölk, mjölken som var ägnad just för kalven. Om det föds en hane föds den upp till slakt, om det föds en hona genomgår den samma cykel som sin mamma.
Förlusten av kalven medför kon stor stress, tills hon blir inseminerad på nytt, föder en ny kalv som kommer att separeras från henne direkt. När kon når en ålder på cirka fem år är hon uttjänad. Det innebär att hon inte längre producerar tillräckligt med mjölk för att täcka de kostnader som finns beträffande foder, vatten, utrymme och mediciner. Därmed skickar mjölkindustrin de uttjänta mjölkkorna till slakt. Merparten av det nötkött som säljs i Sverige kommer från uttjänta mjölkkor.
Även svenska ”eko-kalvar” separeras från sin mamma inom ett dygn efter födseln. Även svenska ”eko-kor” blir sexuellt exploaterade i samband med insemineringen. Och även de slaktas för sitt kött och skinn när deras mjölk sinar.
I stället för att diskutera detaljer kring betessläppet, anser jag det vara mer relevant att ställa sig en fråga i stil med ifall vi verkligen behöver dricka dimjölk från en annan art över huvudtaget. Det är oetiskt och knappast hälsosamt.
Hur galet det än må låta så tror och hoppas jag att det kommer en dag när vi tittar tillbaka på mjölkonsumtionen, med ett glas mandeldryck i gemene hand, och frågar: ”Vad tänkte vi med egentligen?”
Axel Lilliestråle
