Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Bilden av att ätstörda är jättesmala hindrar folk från att söka hjälp"

Stina Attervall tycker att vi måste bredda bilden av psykisk ohälsa.
1 av 3

Stina Attervall tycker att vi måste bredda bilden av psykisk ohälsa.

Privat / TT

Ätstörningar kommer i många olika former menar hon.
2 av 3

Ätstörningar kommer i många olika former menar hon.

TT

Stina Attervall.
3 av 3

Stina Attervall.

Privat

Debatt | 17/08/2015 11:24

Stina Attervall: "Psykiska sjukdomar är så fruktansvärt tabubelagda och skamliga, men exakt lika skamligt är det att söka hjälp".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Har du någonsin levt med en ätstörning? Eller har du kanske någon i din närhet som varit drabbad? Det är inte särskilt chockerande om svaret är ja på denna fråga. Enligt ätstörningar.se tros nämligen cirka 1 000 000 svenskar leva med en ätstörning och av alla dessa diagnostiseras bara en tiondel. I Sverige uppskattas det ta åtta år från utbruten sjukdom till att man söker professionell hjälp, hur kan detta komma sig? Jo, det är något i vårt samhälle som inte står rätt till angående vår syn på ätstörningar och psykiska sjukdomar. Och det måste ändras.

Trots att så många alltså lider av ätstörningar, vad vet vi egentligen om sjukdomen? Enligt Europakommissionens hemsida: "Upplever människor med ätstörningar att de inte själva har kontroll över sina behov, sina impulser och hur de handlar. De upplever sig styrda av krafter utanför sig själva. Antingen känner människor med ätstörningar inte kroppens signaler för hunger och mättnad eller så bortser de från dem.

De äter av andra skäl än fysisk hunger, till exempel trötthet, stress eller tristess. Förhållandet till maten gör den drabbade förtvivlad och denna klarar inte av att få någon ordning på det. Definitioner angående ätstörningars uttryckliga symptom eller orsak skiljer sig dock en hel del, precis som för många andra psykiska sjukdomar.

Trots att ätstörningar alltså är en sådan vanlig och utbredd sjukdom finns det många fördomar och föreställningar om hur en ätstörd person ska se ut och vara. En fin liten mall som man tycks vara tvungen att följa för att bli tagen på allvar. Efter att själv fått utstå alla fördomar dagligen har jag bestämt mig för att inte bidra till samhällets förvridna syn genom att inte göra min röst hörd.

För att det skulle vara att låta så många andra killar och tjejer där ute få utstå samma kommentarer, ångest och självhat på grund av samhällets okunskap. Inte för att det uppstår av ren elakhet, ofta vill folk väl men det blir så fel. Okunskapen är så djupt rotad att folk faktiskt tror att de vet vad de pratar om. De tror faktiskt helt ärligt att de kan bota en genom deras påhittade diagnoser, metoder och kommentarer.

"Men hon har ju ingen sjukdom. Hon har bara tillfälliga problem."

"Han är ju inte sjuk på riktigt. Det är ju bara att skärpa sig."

"Det är bara en tonårsfas. Det går över."

"Sa inte du att hon hade en ätstörning? Hon ser ju helt normal ut."

NEJ. Ätstörning ÄR en sjukdom. Ett helvete som innebär allt ifrån självsvält, hetsätningar och kräkningar. En sjukdom som sitter så mycket längre in än att inte vilja äta för att bli smal. En sjukdom som förändrar hela personligheten och till slut tar över, som till slut blir du. En sjukdom som till slut blir din identitet, och plötsligt det enda du har kvar.

Det sitter inte i vikten. Det sitter inte i alla fördomar om att den enda ätstörningen som finns visar sig genom utstickande benpipor eller ett BMI nere på 15. Men eftersom detta anses vara föreställningen hos många friska har detta också blivit kraven på de sjuka. Kraven för att de sjuka ska våga erkänna sin sjukdom, känna att de förtjänar hjälp eller blir tagna på allvar.

För ofta har jag själv upplevt att det är just denna föreställning som gör det svårare för folk att inse att de verkligen är sjuka, och som till och med kan göra folk sjukare, endast för att de ska vara tillags och bevisa för omgivningen att det inte bara är inbillning. Konkreta bevis som omgivningen vill ha, i vikt, antal kräkningar, ångestattacker och bara skinn och ben. Man gör sig alltså sjukare för att bevisa att man förtjänar att bli frisk, på grund av dessa fördomar.

Något som jag också vill påpeka är att du inte är din sjukdom. För många förväxlar det ofta med att man blir sin sjukdom, förståeligt eftersom hela personligheten och sinnesstämningen ofta förändras. Men detta får inte berättiga folk att nedlåtande tilltala dessa personer som om de vore svaga och valt denna sjukdom. Du har alltså cancer, du får en hjärtattack och du lider av diabetes. Men ändå sägs du vara en anorektiker, du förblir tydligen en alkoholist och din identitet är stämplad som deprimerad.

Psykiska sjukdomar är så fruktansvärt tabubelagda och skamliga, men exakt lika skamligt är det att söka hjälp. Att söka hjälp är att erkänna att man är sjuk, men samtidigt upplevs du inte som sjuk om du inte stämmer in i samhällets mall. Så ska det inte vara. Alla förtjänar att må bra. Inte att behöva gömma sig i ett mörker och hålla tyst. Ingen ska säga åt dig att det enda liv du har ska spenderas genom att leva i det helvete som en psykisk beroendesjukdom som ätstörning innebär.

Vi måste förändra denna vanföreställning om att människor med en ätstörning måste vara pinnsmala för att förtjäna hjälp. Att inte sjukdomen är en identitet och att skammen inte är sammanlänkad med dessa psykiska sjukdomar. Jag har mött så många som vetat att de var sjuka men inte vågat söka hjälp i rädsla för att just deras utseende inte skulle passa in i hur man måste vara för att vara sjuk.

Minoriteten av de sjuka är så pinnsmala som de exempel man ständigt får se i media, just eftersom kroppen slutar fungera innan man når ett sådant extremt sjukdomstillstånd. I själva verket är det fler som är "normala" och överviktiga som lider av en ätstörning. Men okunnigheten om detta är så utbredd just eftersom det är så få av dessa exempel som belyses i media, förmodligen eftersom de just inte är "tillräckligt extrema" för att väcka intresse. Men jag tror att detta är ett måste för att visa på att sjukdomen just inte sitter i den drabbades utseende. Just för att få den förändring och acceptans gällande ätstörningar som måste ske!

Stina Attervall

Håller du med?