"Att stoppa SD:s reklam handlar inte om yttrandefrihet"

John Mirisch skriver den 12 augusti 2015 en debattartikel där han påstår att Skånetrafiken särbehandlar Sverigedemokraterna när de säger nej till deras reklamkampanj. Enligt honom så handlar det inte om ”SL:s eller Skånetrafikens ’rätt’ att nobba reklam” utan om ”principen att alla ska behandlas lika av lagen”. Han använder rökförbud som en liknelse och menar att det går att förbjuda rökning men att det inte får innebära att ”vissa får röka och andra inte”.

Det är såklart sant att det hade varit ett problem om Skånetrafiken faktiskt skulle tillåta vissa partier att annonsera men inte andra, men det är ju inte så det är i det här fallet. Att neka vissa politiska reklamkampanjer med hänvisning till att de inte stämmer med de egna reglerna är inte en inskränkning av yttrandefriheten. Inte så länge de inte förbjudit Sverigedemokraterna att annonsera helt och hållet. Det är en stor skillnad mellan att förbjuda ett parti från att annonsera och att neka en reklamkampanj.

Det rör sig alltså inte om ett förbud av annonser från Sverigedemokraterna utan om att de har bedömt att just denna kampanj inte passar sig då den strider mot deras regler, och förhoppningsvis så hade de nekat denna kampanj oavsett vilket parti som gett upphov till den. Skånetrafiken, liksom SL, eller andra berörda parter, måste såklart kunna säga nej till reklam, då också till politisk sådan om den anses bryta mot de egna riktlinjerna. Dock är tillämpningen av dessa, enligt Mirisch, allt för subjektiva och han menar att beslutet verkar ha fattats under politisk press.

Frågan är dock vilken tillämpning av dessa riklinjer som inte hade varit subjektiv eller politisk. När ett beslut fattas måste beslutsfattarna komma överens om en tolkning av kampanjens budskap och en tolkning av de riktlinjer som gäller och sedan ta ställning till om dessa stämmer överens eller inte. Att säga att kampanjen är oproblematisk genom att godkänna den, är lika mycket av ett politiskt ställningstagande som att avslå kampanjen.

Precis som Mirisch menar så ska sådana beslut såklart inte fattas godtyckligt, utan förhålla sig till någon väl utarbetad princip eller till praxis, gärna bådadera. Men vad finns det som talar för något annat som är mer än spekulationer? Hur som helst så är det viktigt att påpeka att det inte alls rör sig om en inskränkning av yttrandefriheten att inte bevilja en politisk reklamkampanj, inte så länge som varje enskilt fall bedöms och ett visst parti inte fråntas rätten att affischera.

Om nu rökning ska vara tillåtet, för att använda Mirischs liknelse, så måste det såklart gälla alla. Men att tillåta rökning innebär inte att vi bör acceptera att rökare blåser sin rök in andra människors ansikten, eller tvingar sina cigaretter in i munnen på dem. På samma vis som vi inte bör acceptera att rökare beter sig hur som helst med sina cigaretter behöver vi alltså inte tillåta vilka reklamkampanjer som helst. Det måste gå att sätta gränser för vilken typ av budskap som en kan acceptera.

Johan Elfstöm