Måndag 2 Aug
Stockholm

Kanske hade hon sagt "Om du hjälpt mig på plats hade jag dött på plats"

1 av 3
2 av 3
3 av 3

Elin Jernberg: "När kom det sig att du fick rätten att tala om barn i prickiga klänningar som en siffra? När fick du rätten att förespråka hjälp på plats utan att se hur den platsen faktiskt ser ut?"

Kommentera (9)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skribenten

Elin Jernberg är 27 år och jobbar som lärare. På fritiden intresserar hon sig för frågor som rör mänskliga rättigheter och feminism.

Hon sysslar även med stand up comedy.

Helt plötsligt så är de bara där, i mitt facebookflöde, bland bilder på kvällens måltid bestående av grillad kyckling och bulgursallad. Bland statusuppdateringar om förberedelser inför morgondagens innebandymatch och bilder på vinglas med en härlig kondens på utsidan och så bilder på en strand med uppspolade kroppar.

Någonstans letar jag efter bevis på mänsklighet; i de halvöppna ögonen, i de onaturliga positionerna som ingen levande människa skulle valt, våra leder hade aldrig tillåtit det. Men det är inte de halvöppna ögonen eller de spretande benen som skvallrar om att det är en riktig människa som ligger där. Det är kläderna.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, jag vet inte hur jag föreställt mig att flyende människor ser ut. Kanske förväntade jag mig deras kläder skulle bära vittnesmål om det liv de levt den senaste tiden; nattsvart, solkigt, solblekt, sönderslitet, nedblodat. Men nej, klänningen jag ser liknar den jag såg ett av grannbarnen bära häromdagen. Jag undrar om detta barn fått välja den själv, inför skolstarten, eller inför flykten till det som mamma sa skulle bli deras räddning, men som endast visade sig vara en annan plats att dö på.

Jag provar, befolkar tanken så att säga, att jag sätter mig ner bredvid den lilla, bleka kroppen, stryker över pannan som i takt med mina lugna andetag blir översköljt med saltvatten, böjer mig ner och viskar ”dig skulle vi hjälpt på plats, lilla vän”. Hade den lilla kroppen fortfarande varit vid liv, hade den då gråtit? Hade den sagt ”Jag vet att ni behöver se om era egna. Jag beskyller er inte för min död”. Eller hade den sagt ”Om du hjälpt mig på plats hade jag hade dött på plats, bespara mig dina vidriga bortförklaringar.”

Jag fortsätter i mitt facebookflöde. En bild på en nyfångad gädda, en bild på glada barn som hoppar studsmatta. En bild på några män i en båt som närmar sig stranden, en av männen håller i en selfiestick och poserar med sin vän framför kameran. Kommentarerna varierar: ”Wow, vilken bjässe! Nice catch!”, ”Nu kommer de somna ovaggade ikväll =)”, ”Fyfan, flyr de från krig eller är det en jävla semester, tydligen har de råd med smart phone men inte med en flygbiljett!”. Behöver jag precisera vilka kommentarer som hör till vilken bild?

Jag befolkar tanken att jag under bilden på de hoppade barnen skriver ”Fyfan, barn i deras egen ålder sköljs upp längs stränderna i södra Europa och de skrattar och hoppar studsmatta som att allt vore frid och fröjd. Studsmatta har de råd med, men tydligen inte att hjälpa människor i nöd!”.

Allt oftare deltar jag i diskussioner där jag får lära mig att jag måste respektera alla människor och att de har andra åsikter än mig. Att de faktiskt får tycka att vi inte kan hjälpa alla; och jag undrar var i debatten ordet respekt har hamnat på villovägar? När kom det sig att du fick rätten att tala om barn i prickiga klänningar som en siffra? När fick du rätten att förespråka hjälp på plats utan att se hur den platsen faktiskt ser ut? När fick du rätten att kräva MIN respekt i din respektlösa likgiltighet inför andra människors öde?

Jag känner ingen lojalitet gentemot dig. Inte sedan jag lärde känna en sexårig bulgarisk flicka som sakta sakta lärde sig räkna på svenska men sedan var tvungen att flytta tillbaka till ett land där hela deras hem var bortspolat och inget välfärdssamhälle ville ombesörja hennes öde. Inte sedan jag mött tystnaden på en flyktingförläggning där människor ligger apatiska inne på sina rum och de enda steg som hördes i korridoren var de från vakten som omsorgsfullt såg till att alla dörrar var låsta.

Du har inte min lojalitet längre, och inte min respekt.

Elin Jernberg

Håller du med?
Tack för din röst!
Kommentera (9)
Kopiera länk
Dela