Antirasismen är ingen hobby, det är ett måste för att jag ska överleva
Trifa Khaled: "Att jag känner ilska eller sorg över rasism är inte för att du kritiserar mitt sätt att tänka, utan för att du väljer att driva med något som jag inte ser som en självklarhet".
Trifa Khaled är student.
God ton kan vara nödvändigt i vissa situationer och är även ett viktigt sätt att nå fram sitt budskap till en större publik. Med det sagt, så är god ton inte ett måste under argument, för inte alla vill lära ut eller nå ut till en större publik, utan vill bara få sitt sagt. Antalet gånger jag låtit mina känslor gå överstyr vid diskussioner om antirasism är allt för många för att räkna på två händer.
Min entusiasm för kampen om att bli kvitt vardagsrasismen i Sverige är starkare än något annat, och det är kanske just det som får den vanliga Svensson att backa och undra om jag har något vett överhuvudtaget när jag argumenterar för min sak.
Däremot så verkar många tro att min antirasism är något som jag själv valt att engagera mig i, men för mig så är antirasism ett sätt att överleva. Överlava i en värld där rasism blivit så vanligt att folk väljer att blunda för det om det inte kommer från en som alla kommit överens om är rasist, till exempel en SD:are.
Att kritisera vithetsnormer eller beteende som bygger på vår inre smygrasist kan ses som provocerande för många som inte vill inse att de själva kan vara en del av det man kritiserar. Många tror att min antirasism är en hobby som jag på något sätt tycker är kul att hålla på med, och kan därför ta sig rätten att provocera en för att se hur man kommer reagera.
Min antirasism är inte heller ett sätt för mig att starta bråk över Facebook, som många verkar tro. Att jag känner ilska eller sorg över rasism är inte för att du kritiserar mitt sätt att tänka, utan för att du väljer att driva med något som jag inte ser som en självklarhet. Något som jag gör för att ändra hur folk bemöter människor som inte faller in i dem normer som vi har i Sverige. Något som jag gör för att de barn som växer upp inte ska känna samma skam eller sorg över att de inte passar in i dem normer som samhället satt upp.
Det säger mig väldigt mycket om personens världsbild när de tror att antirasism är något som en person själv väljer att engagera sig i eller tror att det på något sätt är kul att provocera personer som engagerar sig i sådana frågor. Om du själv kan välja att bedriva antirasism eller inte så kan det vara det första tecknet på att du är en del av vithetsnormen och har förmodligen inte fått utstå rasism själv.
När en person lever inom en norm så kan det vara väldigt svårt att se vad som sker utanför. Nästa gång du frågar en person som engagerar sig inom olika samhällsfrågor så kan det vara bra att tänka på några saker innan: Frågar du personen för att du är genuint intresserad eller för att du endast vill provocera?
