Birro: Vänstern hotar och hatar oss som tycker "fel" på nätet

Ett rykte släpar alltid efter, som ett eko eller en skugga.

Ryktet om hatet på nätet är redan förlegat.

Ryktet gör gällande att det sitter halvt psykotiska och anonyma foliehattar vid tangentbord vid svagt upplysta sovrumsfönster längs öde gågator i snart nedsläckta svenska småstäder och hatar allt och alla anonymt.

Det stämmer kanske delvis. Ett annat rykte, ständigt aktuellt, är den sörja av rasistisk krigspropaganda som stökar runt nere i den mörka, fuktiga källare som går under namnet Flashback och det ligger så klart en del i det också.

Men det finns en välregisserad mobb av soldater som alltid klarar sig, som kan ljuga om vilka texter de skrivit, som kan ljuga om det en gång till, som kan uttala sig grovt antisemitiskt men ändå få de största, mest prestigefyllda jobben i media. Det finns marscherande soldater som hatar med en innerlighet som stinker, som syns och som skrämmer. Det finns faktiskt de som hatar med ena handen och “Älskar Olika” med den andra. De hatar just de människor som fortfarande har modet att på allvar vara olika, de som är naiva nog att faktiskt stå för det de skriver med sitt namn.

De är strålkastarljusens Flashback.

De har vänner. De är sanktionerade av makten, av eliten, av en hel armada av vänner som rycker ut när någon skriver något ofördelaktigt om dem.

Ingen anklagar en Alexandra Pascalidou eller en Zara Larsson för att de får skylla sig själv för det hat de får utstå. Och med all rätt. Men en person med “fel” åsikter däremot får skylla sig själv när rättänkarnas fruktansvärda och skoningslösa arme´rycker fram. Det är olika måttstock för olika människor helt enkelt.

Det är som att anklaga flickan som blir antastad för att hon bar kort klänning. Den taktiken fungerar bara så länge flickan i fråga inte passar in etablissemangets stenhårda mall.

Det är kusligt att behöva bevittna de rättrognas skoningslösa och diktatoriska debatteknik gång efter annan. Många av dem visar prov på ett syrligt förakt för allt och alla. De ser inte sina medmänniskor i ögonen, de föraktar sina meningsmotståndare och, vilket är långt värre, de föraktar vanliga människor. De har blivit den nya adeln, den nya eliten, och deras utsökta förakt för allt och alla som har en avvikande uppfattning är både häpnadsväckande och obehaglig att ta del av.

På nätet har nu vänstern nästan gått om den fula, bruna högern i den suspekta konsten att hota, hata och trakassera.

Sedan jag knuffades ut ur alla sammanhang och hamnade i periferin har jag fått delvis nya perspektiv. Man bör minnas att det var just dessa perspektiv som fick mig kickad ur alla sammanhang men det står allt klarare för mig att det som hänt mig inte enbart är av ondo. Jag ser världen från världen nu. Jag står inte på någon liten medial höjd eller anser mig veta mer eller bättre som nästan alla gör i den mediala världen.

Vänstern har smittats av den mediala makten. De har blivit sig själva nog. De har blivit plågsamt självgoda.

De lyssnar inte. De spelar ut rasistkortet. De avskedar folk. De städar brädet.

De är inte intresserad av mångfald eller pluralism utan tänker inte ge sig förrän kampen är vunnen. De tror inte på flera olika nyanser eller andras versioner. Det finns bara en sanning, deras sanning och alla som har en avvikande uppfattning är att betrakta som paria, som pöbel, som idioter.

Vänsterns systematiska sätt att förfölja och smutskasta sina meningsmotståndare har nått helt nya nivåer.

Att se exempelvis Hernik Arnstad i tv domdera och föraktfullt säga sig värna om de små och utsatta blir närmast surrealistiskt och parodiskt. Jag bryr mig inte om han en poäng eller inte. Hans fullständiga arrogans är fruktansvärt obehaglig. Hans avsky inför alla som inte delar hans uppfattningar är obeskrivligt osmaklig.

De verkar så förtvivlat hatiska. De avskyr mig. De avskyr dig. De avskyr alla som har en annan utbildning, en annan uppfattning, som har sitt hjärta stämt i en annan tonart. De avskyr de små. Just de människor de säger sig vilka värna är exakt samma människor de avskyr. Det är så pinsamt uppenbart.

Jag skulle kunna räkna upp så väldigt många fler, de “godas” ambassadörer, alla de som blivit påkomna med att ljuga, bedra, förakta, hota och förfölja men som ges fritt alibi på grund av de står på “rätt” sida och eftersom deras hat är av den goda sorten så har de sina polare i den etablerade världen som sluter upp bakom dem.

Det är ett fruktansvärt plågsamt skådespel.

Vad skiljer då de som hatar i periferin, på Flashback och de som hatar på landets stora mediala plattformar?

Inte särskilt mycket. Förutom att de ena är hyllade, efterfrågade, välbetalda, omhuldade, beundrade, eftersökta och populära medan de andra är förtalade, avskydda, obetalda, fattiga, desperata, livrädda och marginaliserade.

Om ni visste hur många som hört av sig till mig de senaste veckorna och berättat vad de råkat ut för när de orkat, vågat skriva eller säga sitt hjärtas mening. Ofta när jag gnäller om vad jag blivit utsatt för påminner jag mig om vad andra, så kallat vanliga, människor riskerar när de säger vad de tycker och tänker. Det är också för dem jag fortsätter skriva som jag gör. Det är för dem jag orkar. Och jag hoppas att de orkar för att jag orkar. Vi behöver varandra.

Marcus Birro,
Författare