Nej, asylrätten betyder inte att vi ska släppa in alla

I den debatt som pågått sedan i höstas kring det rekordstora asyltrycket mot Europa har asylrätten frekvent varit på tapeten i såväl media som i den politiska debatten.

Asylrätten har dock sällan definierats – åtminstone inte från en objektiv synvinkel. Allt som oftast används i stället asylrätten som ett politiskt slagträ, något som allra minst gynnar de verkligt nödställda samtidigt som allmänhetens förtroende för rättsstaten sakta men säkert riskerar att urholkas.

Från politiskt håll hävdas ibland att asylrätten skulle utgöra en närmast villkorslös rätt att som flykting bli beviljad asyl. En sådan definition av asylrätten är missvisande och riskerar att öppna en Pandoras ask av missförstånd och osakligheter i debatten.

Asylrätten är i enlighet med definitionen i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter en rätt att söka asyl, inte en rätt att bli beviljad densamma - en medveten lucka i konventionen, för att understryka att beviljandet av asyl utgör ett suveränt beslut. Ur europeisk synvinkel är asylrätten å andra sidan inte heller att se som en rätt att söka asyl just i Sverige.

De verkligt nödställda, som faller in under flyktingdefinitionen i 1951 års Genèvekonvention, den så kallade flyktingkonventionen, riskerar att lida skada om debatten kring asylrätt och flyktingmottagande utvecklas till ett skyttegravskrig mellan diverse politiska uppfattningar.

Utgångspunkten för upprätthållandet av rättsstaten som konstruktion är att staten värnar om rättsreglernas upprätthållande. En ordning där avsteg görs från gällande rätt, exempelvis principen om första säkra asylland, riskerar på sikt att urholka allmänhetens förtroende för rättsstaten - något som naturligtvis är mycket allvarligt och riskerar att gynna extrema politiska yttringar i samhället.

Lagen måste gälla lika för alla och under alla omständigheter: förutsebarhet är en princip som förtjänar att upprätthållas - samma förutsättningar bör leda till samma beslut. De regler som gäller för mottagandet bör antingen gälla eller ändras helt.

Om våra folkvalda hade valt att utgå ifrån gällande rätt – utlänningslagen och kravet på giltiga resehandlingar, ordningslagen, Dublinförordningen och principen om första asylland - och låtit myndigheterna uppfylla sina uppgifter, hade mycket av höstens flyktingkaos kunnat undvikas.

Även under hårt tryck bör ordning och säkerhet upprätthållas, asylskäl utredas noga och rättsstatens principer respekteras. Följs gällande regelverk kan företräde ges åt de verkligt skyddsbehövande samtidigt som rättsstatens grundläggande konstruktion inte riskerar att urholkas.

I höstas åsidosattes regelverken till stor del och ersattes med – ingenting; följden av detta blev osäkerhet och stort missnöje från medborgarnas sida.

Oavsett hur vi väljer att lösa dagens utmaningar, måste den lösning vi väljer ha stöd i lag. Åsidosätter vi lagen väljer vi att undergräva rättsstaten. Sådant kan ha långtgående konsekvenser.

Elias Berg von Linde,
Styrelseledamot, Högerjuristerna

Klaus W. M. Aarnio,
Vice ordförande, Högerjuristerna