Det Margareta Larsson gör är moraliskt oförsvarbart

Den senaste månadens turbulens i politiken finns det mycket att säga om. Personligen känner jag att det största problemet är att turbulensen gör att vi inte talar om politik, utan om politiker. I min värld försvagar det vår demokrati.

Under den senaste månaden har riksdagen röstat igenom ett antal viktiga förändringar av lagar, på förslag från den socialdemokratiskt ledda samarbetsregeringen.

Det handlar om bättre verktyg och hårdare straff emot organiserad brottslighet. Det handlar om värdlandsavtalet, som förvisso har nämnts i media, men kanske inte så mycket vad avtalet innebär, utan mer hur enskilda politiker har avvikit från diverse partilinjer.

Det kan också handla om den viktiga arbetsmiljöstrategin för det moderna arbetslivet, som riksdagen röstade igenom häromdagen.

Tyvärr handlar inte medierapporteringen om dessa viktiga reformer, utan om vad politiker gör och inte gör. Dessa händelser aktualiserar både frågor om medierapporteringen, men också den gamla klassiska frågan:

Ska politiker vara som folk är mest eller vara moraliska föredömen? Går det att vara både och? Ja, kanske, tänker jag. Att vara ett föredöme och försöka göra rätt är förstås vad som kan förväntas av en politiker, men förstås inom rimliga gränser.

Då jag är riksdagsledamot från Tyresö har skandalerna de senaste månaden bäring på min hemkommun då den före detta Sverigedemokraten, tillika Jimmie Åkessons svärmor, Margareta Larsson bor där.

Hon återvaldes in i riksdagen för Sverigedemokraterna i valet 2014, men har inte har tjänstgjort sedan 2015. I stället har hon befunnit sig på hemmaplan och startat någon form av salong. Trots detta har hon valt att inte lämna sin riksdagsplats utan får fortfarande lön från riksdagen.

Är detta rimligt? Är det att vara ett föredöme, att ta ut fullt riksdagsarvode, trots att hon vägrar att sätta sin fot i riksdagshuset? Svaret är förstås ett rungande nej. Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som så flagrant struntar i förtroendet som det svenska folket har gett denne och jag tror aldrig att detta har skett tidigare i riksdagens historia.

Vissa svarar att det ju faktiskt finns andra politiker som lever på avgångsvederlag från politiken. Detta är förstås helt riktigt. Personligen tycker jag att det är utmärkt att det nya ersättningssystemet för före detta politiker är betydligt mindre generöst, även om jag kan tycka att det skulle kunna fasas ut snabbare.

Det här får däremot inte förväxlas med vad Margareta Larsson gör, då hon de facto sitter kvar under hela mandatperioden för att sedan ta ut avgångsvedlag. Det innebär att alla dem som röstat på henne inte har någon representant i Sveriges riksdag.

Avslutningsvis vill jag säga att alla kan ta ett dåligt beslut ibland. För helt ärligt, om du tycker att du aldrig agerat omoraliskt i ditt liv, då har du nog för låga förväntningar på dig själv.

Alltså, alla kan ta ett felaktigt beslut någon gång, men att liksom Margareta Larsson göra det dagligen i ett helt år, det måste vara ett rekord i dåligt omdöme.

Mathias Tegnér (S),
Riksdagsledamot från Stockholms Län