Siewert Öholm: Islamismen kan aldrig få oss att dölja våra kors

Just nu pågår två reformationer i Sverige. En är alldeles nystartad och växer med överraskande styrka. På några dagar har mellan fem och sex tusen engagerade människor anslutit sig till facebookgruppen #mittkors. Den startade som en solidaritetsmanifestation för världens förföljda kristna.

Den utlösande händelsen var det fundamentalistiskt islamiska mordet på katolske prästen Jacques Hamel i Frankrike. IS-bödlarna skar halsen av honom endast av det skälet att han var kristen. Han är en av tusentals IS- mördade kristna i vad som är en pågående religionsterrorism, ett religionskrig och ett folkmord i Mellanöstern. Främst i Syrien och Irak. Låt oss kalla det som sker korsreformationen.

Den andra reformationen pågår sedan några år i Svenska Kyrkan och handlar om en nedmontering av kyrkans egen lära som kristen kyrka. Den handlar om Svenska Kyrkans ställning bland världens andra kristna, och om hur kristen tro skall förhålla sig till och betrakta andra religioner. Främst islam.

Vi kan kalla den islamistreformationen. Det mest dramatiska uttrycket för islamistreformationen är Stockholmsbiskopens tanke på att montera ner korset på Sjömanskyrkans altare och dessutom sätta upp en pil med riktning Mecka i kyrkan. Alla skulle med. Teologiskt brukar den mixade religion biskopens förslag leder till kallas ”Krislam” .

Den första reformationen, korsreformationen, hånas, föraktas och baktalas av ledande företrädare för islamistreformationen, vars ideologi företräds av kyrkliga ledare högt upp i potentatsfären, såsom ärkebiskopen, Antje Jackelen, Stockholmsbiskopen Eva Brunne, liberalteologlobbyisten och Palestinaaktivisten teologie doktor Anna Karin Hammar, Svenska Kyrkans internationella avdelning, all inclusive, och en nyckelspelare, kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg.

Åsikterna omfattas inte av alla kyrkaktiva, men har spridit sig långt ut i den dagliga verksamheten de senaste åren, med Kyrkomötets goda minne. Förenklat sammanfattat är deras paroll: Det går lika bra med Mohammed. Korset eller halvmånen spelar ingen roll. Jesus blir en profet och korset tonas bort. Gud i Treenigheten: Fadern, Sonen och Anden utelämnas och ersätts med flumpoesi om Gud som allas gud i alla religioner.

Korsreformationen startade inte och är inte heller nu en kampreformation mot islam. Framför allt inte mot enskilda muslimer. Alla bilder av personliga kors som läggs ut är inte krigsbilder, men innerliga kärleksbilder. I stället förefaller korsreformationen också handla om en utbredd trötthet på förräderiet mot kristen lära som pågått sedan länge bland ledare i Kyrkans Hus i Uppsala.

Uppslutningen kring #mittkors är troligen en längtan efter trons rötter och att det innersta i kristen tro blir synligt, korsets kärleksbudskap och Jesus som Herre.

När Gunnar Sjöberg, Svenska Kyrkans kommunikationeschef, talar om korset som ”distanserande markör” vill fler ta fram sitt kors och bära det. När han säger att ”mittkors-aktionen är uppviglande och okristligt” blir det kontrareaktion med medlemsrusning till facebookgruppen. Inte som en krigshandling, men som ett uttryck för en tro på korsets symbolik av andlig kraft, kärlek och förlåtelse.

Att bära korset blir en symbol för ett nyväckt sökande efter vad vi själva vill tro på när gudstro släpas i smuts och terrordöd av många islamistiska religionsgrenar.

Siewert Öholm