Castros Kuba - 50 år med "el jefe"

Tio presidenter har försökt störta honom. Inte en enda har lyckats. Fidel lever. Men hans 50 år gamla Kuba går mot sitt slut.


Läs mer från Nyheter24 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt Prenumerera
X

Gillar du artikeln?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få fler artiklar som denna direkt i din inkorg - helt kostnadsfritt.

Välj nyhetsbrev

Det är i dag 50 år sedan Fidel Castros gerilla tvingade Kubas förre diktator Fulgencio Batista på flykt. Revolutionen var ett faktum. Kuba var befriat. Tillsammans med brodern Ral och vapenbrodern Ernesto ”Che” Guevara skulle den 32-åriga Fidel Castro ge Kuba demokratin han ansåg landet berövats.

Han skulle återinrätta konstitutionen som Batistas militärkupp 1952 undanröjt. Hans lilla grupp revolutionärer i ”26 juli-rörelsen” hade växt sig stora på lite mer än tre år.

De var hjältar både hemma och i utlandet. USA var först med att erkänna Kubas nya ledare. Fyra månader efter maktövertagandet på nyårsdagen 1959 tillägnades Fidel Castro en parad i New York. ”Vi är en demokrati. Vi är emot alla typer av diktatorer. Det är därför vi motsätter oss kommunismen”, sa Castro i sitt tal på Harvard.

Två år senare deklarerade han att Kuba är ett kommunistiskt land. Sedan dess har Castro blivit allt han tidigare motsatte sig. Han blev tyrannen han avsatte. ”Historien skall frikänna mig”, sa Fidel Castro för länge sedan. Men gör den verkligen det?

Mycket har hänt sedan nyårsdagen 1959. Men ändå inte. Stora delar av Kuba är kvar i 1950-talet. Fråga bara turisterna som varje år faller för de ”charmiga gamla bilarna”. Samma turister som under 1990-talet räddade landets ekonomi. Kuba är bland världens fattigaste länder. Efter Kina sägs Kuba vara främst på att fängsla politiska motståndare. Enligt den kubanska oppositionen med bas i Miami sitter just nu 219 personer i fängelse på grund av sina politiska åsikter.

Sovjetunionens fall i början av 1990-talet betydde två saker för Kuba: ekonomin kollapsade och Kubas världspolitiska betydelse minskade avsevärt. Höjdpunkten var i och med ”Kubakrisen” några dagar i oktober 1962. Sedan dess har Kuba isolerats. USA införde en handelsblockad mot Kuba och ländernas diplomatiska kontakter skrotades. När kommunistbröderna i Kina och Sovjetunionen införde en auktoritär marknadssocialism behöll Kuba marxism-leninism. Dess folk har lidit. ”Che” dog för länge sedan. Med honom revolutionens glans. Och Castro har hunnit åldras.

Men fortfarande står han där, ”El comandante en Jefe”. Om än i bakgrunden. Även om det är brodern Ral Castro som numera officiellt är president är de flesta övertygade om att det fortfarande är storebror Fidel som drar i trådarna. Eller som Carl Bildt beskrev det; "Fidel är originalet, detta är en blek kopia". I 50 år har han trotsat världens största krigsmakt, USA. Fiaskot i Grisbukten 1961 var första och sista gången USA försökte sig på en invasion. Tio amerikanska presidenter sägs ha försökt lönnmörda honom. Om 20 dagar kan det bli en elfte när Barack Obama svärs in som president. Men det är inte troligt. Obama sägs vara öppen för samtal, om än indirekta. Det blir i så fall inte första gången en president försöker närma sig Kuba. President Carter lyckades 1980 övertyga Castro om att tillåta en utvandring. Det slutade med episoden ”Mariel boatlift” där över 125 000 kubaner flydde till Florida. Senare visade det sig att många av utvandrarna var kåkfarare, prostituerade och psykiskt sjuka som Castro ville göra sig av med. Sedan har vi President Clinton. Det försöket slutade med stormningen av ett hus i Miami där Elián González befann sig.

Vad blir då Castros arv? Kuba har trots den utbredda fattigdomen knappt någon analfabetism och ligger bland i-länderna när det kommer till medellivslängd. Landets befolkning har rätt till gratis sjukvård och utbildning. Universiteten pumpar ut färdigutbildade läkare som blivit landets viktigaste export. Läkare av en mycket tveksam kvalitet menar oppositionen. Kuba får olja från Venezuela i utbyte mot läkarna, en överenskommelse Castrokritiker kallar en modern form av slaveri. Castro har på senare tid dessutom blivit ett föredöme för Venezuelas president Hugo Chávez och Bolivias indianske president Evo Morales. Det var just indianer som Morales Che Guevara kämpade för när han tillfångatogs och avrättades i Bolivia 1967. Det sägs att de båda statsöverhuvudena kommer att delta i 50-års firandet. Fidel kommer för alltid att vara en hjälte, en idol för många människor runt om i världen. Inte så mycket för hans regim i Kuba, utan mest för hans envisa kamp mot USA.

Det är nya tider nu. EU har upphävt handelsembargot. USA har lättat på sitt. Även inom landet har vissa restriktioner lättats. Bland annat får kubaner numera bo på turisthotell. Landet kan vara på väg in i 2000-talet. Det går sakta framåt. Kanske alltför sakta. För fortfarande finns han där, mannen med cigarren, antikapitalismens största överlevande symbol. Men ingen kan leva för evigt. Det börjar närma sig slutet. Kanske är det Carl Bildt som uttrycker sig bäst när han säger att ”symbolen för en era försvinner med Fidel Castro”. För många försvinner också en förtryckare, för andra en befriare.

Men det är inte alla som sörjer nu när slutet närmar sig.

En sak står klart efter alla dessa år. Castros Kuba finns trots all misär, orättvisa och förtryck kvar. Ekot av hans namn färdas fortfarande runt världen, om än alltmer i form av en viskning. Det finns de som hävdar att landet dessutom lyckats bättre än sina kringliggande jämbördiga grannländer i Latinamerika. Men även det kan ifrågasättas. Har kubaner det bättre nu än för 50 år sedan? Ja, säger Castro. Nej, säger många andra.

”Historien skall frikänna mig”. Kanske, kanske inte. Det återstår att se.

Fidel, Ral och Che rullar in i Havana 1959

Skrivet av:

stats