"Veckans tråkigaste tal"

- 05/07/2013, 20:27
Totte Löfström

Totte Löfström

Löfström Retorik

Totte Löfström analyserar Jan Björklunds tal under Almedalsveckan. "Fjolårets engagemang var som bortblåst".

Tio minuter innan Jan Björklund komupp på scenen började musiken dåna ut över veckans hittillsabsolut glesaste publik. Detta är förhållandevis sent isammanhanget, då de allra flesta andra börjar värma upp publikenbra mycket tidigare än så. Kanske kan det tolkas som ett tecken påatt inte ens Folkpartiet själva tror att någon är kvar i Visby föratt se Björklund tala. Vilka ämnen som skulle behandlas ikvällbehövde man inte ha en doktor i statsvetenskap för att lista ut: Skolan,EU och hur dålig oppositionen är, är hjärtefrågor för JanBjörklund, och som Alliansens enda småparti som inte behöver oroasig för riksdagsspärrar går frågorna uppenbarligen hem hosväljarna.

Björklund inledde det 35 minuter långatalet med att ge oss åhörare en kortare föreläsning om Gotlandsoch Visbys historia. Sådant kan så klart vara intressant i rättsammanhang, och jag kan ärligt erkänna att jag inte tidigarereflekterat över att Visby har varit en viktig handelsstadhistoriskt sett. I just det här sammanhanget kändes dockhistorielektionerna (han höll även en om skotten i Sarajevonågonstans i mitten) ganska sega och långtråkiga. Tyvärr var deändå talets starkaste partier.

Med Björklunds Almedalstal från förraåret färskt i minnet hade jag nog relativt höga förväntningar påkvällen. Då, 2012, var han veckans starkaste talare, och jag minnsfortfarande hur uppspelt jag var när jag satt här på samma plats,i samma presscenter och skrev min krönika efter talet. I år kännerjag mig mest förvånad och konfunderad över vad som gick så felden här gången. Han stakade sig, liknelserna kändes konstiga,slagorden var klyschiga och fjolårets engagemang var som bortblåst.

Till och med de unga folkpartisternaframför scenen tycktes mer intresserade av att pilla med grässtrånän att lyssna på talet, och kanske var det för att det är sent iveckan och många är trötta, och det var mer än en gång jag sågdjupa gäspar bland LUF:arna. Inte för att ämnena han valt attprata om inte är viktiga frågor även för dem, utan för att talethelt tycktes sakna energi och engagemang.

Talets förmodligen svagaste del varnär Björklund berättade om de skolreformer han genomfört, ochsamtidigt informerade om att de rödgröna röstat nej till samtligaav dem. Det var flera punkter och syftet med avsnittet var attframställa oppositionen som nej-sägare som motsatt sig detBjörklund och säkerligen många andra anser vara viktiga reformerför skolan. Hela det här partiet föll dock platt när stora delarav publiken applåderar och jublar åt att de rödgröna har röstatnej, och Björklund tvingas överrösta ovälkomna applåder på etttydligt defensivt sätt i talarstolen. Som talare vill du avnaturliga skäl vara oemotsagd - publiken ska hålla med dig, och duska få prata till punkt - men om man inte aktar sig kan hela taletfalla för att delar av publiken sätter sig i opposition. Det varprecis detta som hände Jan Björklund ikväll, och när trenden välvar satt - att applådera åt hur hans motståndare har röstat -genomsyrade detta den resterande delen av talet. Vid varje tillfälleBjörklund berättade vad S, Mp och V har gjort tvingades hanöverrösta en uppenbart illvilligt inställd publik.

Man kan tycka att det här inte varBjörklunds eget fel, att det säkert var flera hundrasocialdemokrater som gått direkt från Sosse-minglet för att bua åtBjörklund, men Jan Björklund har ändå ett ansvar för att hanteraden situationen på ett strategiskt smart sätt. Om man märker attpubliken jublar åt motståndarnas förslag bör man inte prata merom de förslagen. Så enkelt, och så svårt är det. Vad JanBjörklund borde ha gjort ikväll var att släppa manus ochimprovisera. Då hade han kommit undan med att hålla veckanstråkigaste tal - nu blev det istället en katastrof.