Johan i Ukraina: killarna är riktigt trasiga

Snön har lagt sig i ett tjockt täcke och det är knäpptyst runt huset med utsikt över vattnet där Johan hämtar andan. Snart väntar tacokväll med barnen. Om några dagar ska han ta bilen och köra tillbaka till Ukraina.

Han har jobbat länge inom Försvarsmakten och tjänstgjort utomlands. Det rådde aldrig någon tvekan om att han skulle åka när kriget bröt ut.

— Min första tanke var som soldat – jag åker ner och tar ett vapen och är en siffra i ledet.

Men en vän fick honom att inse att han skulle göra mer nytta genom att utbilda andra.

— Kanske jag utbildar tio, men det är fortfarande nio fler än bara jag.

Johan sade upp sig från sin tjänst i Försvarsmakten, men processen att knyta kontakter och få med sig all den utrustning han ville drog ut på tiden. Först efter midsommar kom han iväg.

Mycket råare

Kriget i Ukraina är hans fjärde krig och han beskriver det som mycket råare än de andra.

— I Bosnien sköt de kanske hundra granater på en dag på vissa ställen. Här är det kryssningsrobotar stora som bussar som åker in i ett hus som kollapsar. Man ser barn som fryser ihjäl, folk som blir överkörda. Det är stor skillnad. Det här är mycket, mycket allvarligare.

— Och det sista ryssarna gör är att respektera konventioner. Det är snarare så att de siktar på Röda kors-ambulansen än undviker den.

Trots att soldaterna han utbildar inte har någon tidigare erfarenhet säger Johan att de har bra psyke även när granater flyger över huvudet på dem.

— Men det är också för att vi inte ser så mycket blod hos oss. Tack och lov. Det är stor skillnad.

Soldater på andra ställen har det mycket värre, berättar han.

— För några veckor sedan pratade jag med en kille som sade att han hade skjutit ihjäl hundra ryssar på en vecka. Han sade att de bara fortsätter att komma: "Vi skjuter dem och de ramlar ihop, sedan kommer en ny drös och vi skjuter och de ramlar ihop." Det är klart att det måste förstöra honom.

— De killarna är riktigt trasiga. Hörselskadade och trasiga. De ser ut som spöken.

Ont om folk

Johan utbildar i grundläggande soldatutbildning och stridssjukvård. Hur lång träningen blir beror på säkerhetsläget, ibland blir det några veckor, ibland några månader.

— De jag utbildar har varit i skyttegravar i sju, åtta månader. I Kiev roterar de, men våra är i skarp tjänst hela tiden. Det är ont om folk, vi är så långt fram vid gränsen.

Utrustningen som soldaterna får ut är ganska torftig – en splitterväst, en hjälm, automatvapen och två par strumpor.

— I Kiev får man uniform, på vischan inte. Det är delvis därför de har högre lön, man räknar med att de ska skaffa grejer själva.

Men att soldaterna skaffar utrustning på egen hand är ett problem. Lönen vid fronten är förvisso bra med ukrainska mått mätt, men ska också räcka till att betala räkningar och försörja familjen. Då väljer många att spara in på utrustningen.

— Det farliga med det är att om du köper sånt som airsoftvästar och hjälmar, kanske de skyddar lika bra. Men börjar det brinna så smälter de så att du får ett andra skinn.

— Och de är sydda med fosforescerande tråd så om man lyser med infrarött ljus så ser det ut som att man har glitter över kroppen. Då är det bättre att strida naken – bokstavligen.

Farliga nattsikten

Det kan också bli farligt när soldater köper egna nattsikten för jakt, något Johan jämför med att stå och lysa med en ficklampa. När kriget bröt ut var det också många som ville hjälpa till och tömde jaktaffärerna på nattsikten och skickade till Ukraina. Johan skakar på huvudet.

— Det är bara kontraproduktivt. Ni har ihjäl oss! Vi gömmer oss, vi gräver ner oss, vi täcker över oss med saker så att de inte ska kunna se med sina värmekameror från drönarna och så är det någon som slår på en sån här jävla lampa – då dör vi.

Att de som donerar inte vet och förstår vad som fungerar vid fronten är ett problem. Fyra fordon som Johans bataljon fått donerat har gått sönder.

— Vi är tacksamma – men fel hjälp är farligt. Det finns ingen ström där nere och inga prylar, det är inte så lätt att fixa grejer när de går sönder.

Trots att Ukraina bitvis ligger i ruiner finns det mycket som fungerar, berättar han.

— Posten – den är exceptionell – det tar två dagar från Sverige till fronten. Elen – om en kraftstation blir sönderbombad skulle det ta två månader att laga här (i Sverige). Där åker någon ut med tejp och drar nya kablar under artillerield. Det är sällan det är många timmars elavbrott.

Sedan i somras har Johan åkt till Ukraina i omgångar på nio veckor och varit hemma en vecka. Hur länge han ska fortsätta vet han inte.

— Barnen vill att jag ska komma hem. Jag hade egentligen sagt att jag skulle komma hem om de bad mig, det har jag tyvärr brutit.

— Det är inte läge att åka hem nu. Så fort det blir torrt på marken kommer kriget att dra i gång av bara helvete.