”Efter att ha varit borta i över 10 000 år, är vi stolta att kunna återföra jättevargen till dess rätta plats i ekosystemet”.
Colossal Biosciences pressmeddelande den 7 april om att tre jättevargar hade fötts och att man därmed för första gången lyckats återskapa en utdöd art blev omedelbart en världsnyhet. Att det var just jättevargar, eller skräckvargar, som på senare år fått ett populärkulturellt uppvaknande som husdjur i tv-serien "Game of thrones", skadade knappast.
"Vi kan ta fem, tack”, kommenterade seriens officiella konto nyheten om de tre valparna Romulus, Remus och Khaleesi på sociala medier.
Genombrottet, av bolaget kallat världens första ”o-utrotning” (de-extinction på engelska), nåddes genom att forskare på Colossal med hjälp av gensax modifierade vanliga vargceller med egenskaper man identifierat i jättevargceller från tiotusentals år gammalt dna, och sedan lät hundar agera surrogatmammor.
De fick dock snabbt mothugg från forskare som invände att det inte alls var några jättevargar, utan bara vanliga vargar som genmodifierats för att likna sina utdöda släktingar.
Forskningschef Beth Shapiro tycker att de varit tydliga med vad de gjort, nämligen bytt ut vissa delar i cellen för att återskapa de viktigaste egenskaperna hos en jättevarg, säger hon i en intervju med TT på besök i Stockholm.
— Det vi håller på med är funktionell o-utrotning. Vi vet att det inte är möjligt att återskapa något genetiskt identiskt med ett djur som en gång levde, och det är inte målet. Målet är att återskapa ett djur som kan passa in i den livsmiljön, därför väljer vi att kalla det jättevarg.
Dront och pungvarg
Jättevarg eller ej, valparna som i dag lever i ett hägn på hemlig plats i USA är Colossals största framgång sedan det startades av Harvardprofessorn George Church och miljardären Ben Lamm 2021, med drömmen att återuppliva ullhåriga mammutar. I dag värderas bolaget till över tio miljarder dollar och har 130 anställda forskare.
Utöver mammuten försöker man få liv i dronten och pungvargen.
— Vi vill utveckla teknik som både kan ge utdöda arter livet på nytt och hjälpa nu levande arter att undvika utdöende, säger Shapiro.
Syftet med att ta tillbaka mammuten, som dog ut för omkring 4 000 år sedan, sägs bland annat vara att de skulle kunna bidra till att återskapa det gräsbevuxna landskap känt som mammutstäppen, som bredde ut sig över norra Europa och Asien den senaste istiden. Det skulle i sin tur kunna motverka global uppvärmning och skydda Arktis permafrost, menar Colossal.
Linda Laikre, professor i populationsgenetik vid Stockholms universitet, är dock skeptisk till att något sådant kan gå att genomföra i verkligheten.
— Ekosystemet har inte stått still. De områden där mammuten försvann har förändrats och evolutionen har pågått i tusentals år sedan dess. Det låter väldigt utopiskt att tro att det skulle fungera så enkelt, säger hon.
Men Colossals mål är att de första kalvarna ska födas redan 2028, med elefanter som surrogatmammor.
— Det är väldigt mycket som återstår i vårt arbete med elefanter för att vi ska klara det, men vi håller tidsplanen än så länge, säger Beth Shapiro.
Arbetet för ännu levande arter är dock en lika viktig del av företaget, säger hon.
Hotad rödvarg
Samma dag som man berättade om jättevargarna meddelade även bolaget att man hade fött fyra kloner av den akut hotade rödvargen. Får de föröka sig längre fram kan det öka den genetiska mångfalden och stärka motståndskraften hos arten, är tanken.
— Det är verkligen bevis på att verktygen kan användas för att stärka den biologiska mångfalden, säger Shapiro.
Linda Laikre vid Stockholms universitet ser framför allt att Colossal kan bidra med teknikutveckling.
— De kommer att bidra med att föra tekniken framåt för hur vi kan hantera genetiskt material, hur vi kan flytta gener mellan arter och så vidare. Det kommer att vara av stor betydelse i många situationer.
Samtidigt oroas hon över retoriken från företaget, som självsäkert beskriver sitt arbete som ”lösningen” på problemen med utdöende.
— Faran är att det signalerar att saker är enklare än vad de är, att man inte ser de stora problemen med utdöende eftersom man tror att man kan återskapa de arter som försvinner, säger Linda Laikre.
— Den stora grejen är ju att behålla de arter som inte är utdöda, de hot som finns med för små populationer och bristen på insikt och insatser för att säkerställa långsiktig anpassningskapacitet för de arterna.
Beth Shapiro framhåller att arbetet för utdöda arter inte får ersätta traditionellt bevarandearbete, man måste göra både och. Men uppmärksamheten kan aldrig skada, anser hon, och har inte heller några problem med att de jämförs med ”Jurassic park”.
– Detta är inte ”Jurassic park”, det finns inget dna från dinosaurier. Men om människor tänker ”Jurassic park” eller hör talas om o-utrotning och hittar till vår hemsida, då kommer de att få massor av information om utdöende och bevarande. Då kan vi nå människor som vi inte hade nått.
