Yusufs föräldrar blev brutalt mördade – nu ska han utvisas

Yusuf har ett stort ärr på huvudet. Det kommer från den dag då hans mamma dödades i huset där de bodde. 

Männen kom på natten, maskerade. De drog ner Yusuf, då 16 år, och hans mamma i husets källare. Där började de slå dem och försöka pressa dem på information om var Yusufs pappa befann sig, och var hans böcker och manifest fanns. Men Yusuf och hans mamma visste inte. Då slog männen ännu hårdare. 

När Yusuf sprang fram och försökte skydda sin mamma genom att ställa sig framför henne slogs han till marken.

– Det kom en stor man, lite tjock med svart mask för ansiktet. Det var bara ögonen som syntes, han slog mig på huvudet och jag svimmade.

Yusuf pekar på ärret på huvudet. Sedan berättar han att han inte minns mer, allt blev svart.

– Jag vet inte efter hur många timmar jag vaknade men då befann jag mig på en annan plats och min morbror satt framför mig. Han berättade att min mamma och pappa var döda. 

Förföljda på grund av religion

Sedan den dagen, för omkring två år sedan, har Yusuf inte sett sina föräldrar. Han vet inget mer. Han har inte fått se deras kroppar och vet inte om det anordnats någon begravning. Han har inte ens något foto av dem. De är borta och han är, som ensambarn, den enda som finns kvar av familjen.

I dag är Yusuf i Sverige – 18 år och föräldralös. Efter en svår flykt.

Med hjälp av sin morbror kom han till Kazakstan och sedan vidare till Ryssland och Sankt Petersburg. Där bodde han hos en vän till morbrodern men efter sex månader blev det för riskabelt, eftersom samma milis som dödat hans föräldrar i Uzbekistan börjat förfölja honom i Ryssland.

Han är liksom sina föräldrar muslim. Hans pappa var religiöst aktiv och ordnade möten hemma med andra muslimer. Fram till 2010 levde familjen som vanligt, innan den uzbekiska polisen fick plötsligt fick reda på vad pappan gjorde.

– Presidenten tycker inte om muslimer, säger Yusuf kort.

Hans mamma jobbade med att informera unga flickor som skulle bli bortgifta om äktenskapet och livet som väntade. Efter ett tag engagerades hon också i pappans verksamhet och sedan vände allt.

Milisen började söka efter pappan som fick fly hemmet och hålla sig gömd. Och till sist kom dagen då han fick veta att bägge föräldrarna dödats.

Kom ensam till Sverige

Från Sankt Petersburg fick han hjälp att ta sig till färjan för att fem dagar senare komma till Sverige. 

– Jag hade inget pass, ingenting. Inte en resväska, bara en liten väska.

Han kände ingen i Sverige, visste ingenting. Inget annat än att han skulle få vara trygg här. 

– Jag lade märke till en pojke som pratade mitt språk, uzbekiska, i telefon. Jag berättade om mitt liv, hur det gick till. Jag sa till honom jag har problem. Han sa till mig det finns en plats som heter Migrationsverket, att de kunde hjälpa mig. Han lämnade mig till dem. 

På mindre än ett år har Yusuf lärt sig så bra svenska att han med lätthet tar sig fram i samhället. Att föra en konversation på det språk som han ett år tidigare aldrig hört går alldeles utmärkt.

Överklagar Migrationsverkets dom

I dag bor han nordväst om Stockholm på ett transitboende för andra unga män som kommit ensamma till Sverige. Han trivs bra där och personalen trivs väldigt bra med honom. Han har snart läst klart första året på gymnasiet och går mot sommarlov.

Men till skillnad mot de flesta andra i hans ålder vet han inte om han ser fram emot sommaren, för han vet inte om han får stanna i Sverige. Från första ansökan om uppehållstillstånd har Migrationsverket konstant sagt nej.

Med hjälp av hans gode man och ombud, Leif Midborn, försöker han nu, återigen, överklaga Migrationsverkets beslut om utvisning. Han fick avslag redan på första ansökan och trots upprepade försök till överklagan ser det mörkt ut.

– Migrationsverket menar att det finns brister i hans berättelse, berättar Leif. 

– Så de vill skicka tillbaka honom till ingenting. Hur kan man göra så med en så fin kille som kommit hit och anpassat sig så bra?

Just nu väntar de på besked om överklagan från Migrationsverket. Det ska komma i dagarna. Om det blir nej igen planerar Leif att försöka ta det till EU-domstolen. 

– Och nu försöker vi vända oss till media, det verkar vara Yusufs enda hopp.

Inget att återvända till

På frågan om framtiden svarar Yusuf med att det är som ett vägskäl.

– Till vänster är det tillbaka till Uzbekistan och fängelse, kanske döden. Åt andra hållet är det uppehållstillstånd i Sverige.

Får han stanna vill han gå klart gymnasiet och bli målare.

– Måla hus, väggar, tak och golv. Och skaffa intressen. Kampsport och taekwondo, säger han och ler. 

Annars är hans ögon mest sorgsna.

Som när Yusuf försöker berätta om natten då hans mamma dog. När han berättar om hur hon blev våldtagen och ihjälslagen av milisen tar det stopp och ögonen blir blanka. Det är bara två år sedan och för jobbigt att prata om. 

I intyget från psykologen, utfärdat i februari vid vårdcentralen i Märsta, står det att han lider av posttraumatisk stress och att han plågas av tankarna att ta sitt liv.

Han har ingenting i Uzbekistan. Sedan han sa hej då till morbrodern har han inte hört ett ljud. Han vet inte hur de har det eller hur de mår.

Om han tvingas återvända är det till inget alls. Inget hem, ingen familj. Men en ständig skräck för att hans liv ska gå samma öde till mötes som hans föräldrars.

Nyheter24 har sökt Migrationsverket för en kommentar.