Homeland på riktigt – så jobbar den svenska underättelsetjänsten
Homeland och Hamilton, spänning och action. I den fiktiva världen är allt möjligt. Men hur fungerar det på riktigt, och är det lika spännande? Nyheter24 har besökt Must.
Sveriges militära underrättelse- och säkerhetstjänst, Must, arbetar med underrättelser på uppdrag av regeringen och överbefälhavaren (ÖB). Uppdragen går ut på att hämta in, bearbeta och analysera information som kan vara för intresse för dessa aktörer.
Det kan bland annat handla om trender i omvärlden och potentiella hot mot Sverige, försvarsmakten och svenska intressen.
Must har funnits sedan 1994, men Sverige har bedrivit underrättelseverksamhet betydligt längre en så. I omkring 100 år har olika enheter för information och underrättelse funnits.
Innan du läser...
Mitt möte med stabschefen ägde rum på fredagsmorgonen, bara timmar före rapporterna om en potentiellt främmande undervattensaktivitet i Stockholms skärgård kablades ut i medierna.
Redan på torsdagskvällen ska uppgifter om den främmande aktiviteten ha inkommit från Förvarets radioanstalt, FRA, och enligt Svenska Dagbladet pekade spåren mot Ryssland. FRA och Must arbetar nära varandra, och så här i efterhand undrar man ju vad Ingelsson visste då?
Ett mustigt möte
– Legitimation, tack!
Ljudet låter lite metalliskt, nästan burkigt, genom högtalaren som sitter vid luckan på den lilla glaskuben. Säkerheten vid den svenska försvarsmaktens högkvarter som ligger på Lidingövägen i Stockholm är rigorös.
Jag placerar mitt körkort i skjutfacket och förklarar att jag avtalat tid. Grinden öppnas, jag är inne.
I receptionen för besökande sker ytterligare en id-kontroll. Jag får en namnbricka och möts sedan upp av personen som ska guida mig rätt.
"Den ökända våningen"
Att befinna sig på den svenska försvarsmaktens viktigaste plats är kittlande, och i hissen stiger spänningen ytterligare.
– Så där, nu åker vi till det ökända plan sex, säger min guide.
– Jaså, ökänd på vilket sätt då? frågar jag.
– För när man väl kommer in dit kommer man aldrig ut igen, svarar han och småskrattar tillsammans med en kvinna som ska till sjuan.
– För att ingen annan får komma in där, berättar kvinnan.
På det ökända plan sex sitter Sveriges militära underrättelse- och säkerhetstjänst, Must. Jag är här för att träffa Filip Ingelsson, sedan ett antal år tillbaka stabschef.
Ingelsson har en relativt lång karriär i försvaret bakom sig och har bland annat varit operationsledare för den svenska insatsen i norra Afghanistan.
"Spännande verksamhet"
Mycket av verksamheten vid Must präglas till fördel för rikets säkerhet av ett stort hemlighetsmakeri. Exempelvis är det hemligt hur många som jobbar här.
– En sådan uppgift kan vara av intresse för aktörer vars syfte är att kartlägga den svenska försvarsmakten, förklarar Filip Ingelsson.
Sekretessen kring den militära underrättelseverksamheten är troligtvis en stor anledning till att den känns så spännande. En annan är bilden från filmer och tv-serier, som matar människor med action, spännande avslöjanden och kontroversiella arbetsmetoder.
Tv-serien Homeland, där tittarna får följa CIA:s Carrie Mathisons kamp mot terrorismen, är en stor tittarsuccé. I realiteten fungerar det emellertid inte riktigt på samma sätt som i den fiktiva världen.
– Det är en spännande verksamhet, det är klart. Men inte riktigt så spännande som den framställs på tv. Det är hårt arbete och mycket kraft som läggs på analys, säger Ingelsson och fortsätter:
– Det är ett väldigt intressant arbete, men i en film är det spänningsbiten som är viktigast. För oss är det viktigast att vi kan bidra till bra beslutsfattande och göra en bra bedömning.
Höga krav på personal
Så hur blir man då en Carrie, en Saul eller en Lockhart? Inte heller den biten verkar vara särskiljt spännande.
– Det går att söka jobb. Urvalsprocessen ser ungefär likadan ut som på vilka andra jobb som helst, med undantag för att vi har en betydligt större säkerhetsbedömning, säger Ingelsson.
Omkring 70 procent av de som arbetar på Must är civila, det vill säga har ingen bakgrund inom militären.
– Det är höga krav på personalen. Vi har statsvetare, ekonomer, analytiker och specialister i teknisk kompetens – exempelvis inom it och kryptologi. Det viktigaste är att ha en bra balans mellan olika kompetenser som kan bedöma olika skeenden i omvärlden.
Resterande 30 procent har internrekryterats från försvarsmakten.
– De är officerare och har den militära kompetensen som behövs i vissa befattningar där man måste kunna operationskonst, taktik, bedöma detaljer på stridsfältet och sådana bitar.
"Skyddar det skyddsvärda"
Must har mer eller mindre hela världen som arbetsfält. Arbetet är geografiskt uppdelat med allsidigt sammansatta arbetsgrupper.
Jobbar du med Sverige som bas är det oftast normala arbetstider som gäller. Är du insatt i något område internationellt blir det oftast mer – vad situationen kräver helt enkelt.
Hemlighetsmakeriet kan sätta käppar i hjulet för privatlivet med familj, vänner och sociala relationer.
– Det är mycket vi inte kan prata om, av skäl som vi inte heller kan berätta. Jag upplever det inte som ett stort problem och jag uppfattar förståelse från anhöriga. Alla som jobbar här har genomgått skyddsutbildningar och det finns en stor säkerhetsmedvetenhet.
Knapp insyn har en förmåga att locka fram samhällets skepsis. "Vad gör de egentligen? Hur jobbar de, och spionerar de på oss?", kanske många tänker.
– Vi försöker vara så öppna vi kan och samtidigt skydda det skyddsvärda. Vi kan prata om vad vi bidrar med och vilka våra uppdragsgivare är, säger Ingelsson och fortsätter:
– Sen är det också viktigt att säga att eftersom allmänheten inte har någon insyn så finns det en nämnd, Siun (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, reds. anm.), som kommer hit och granskar vår verksamhet ett antal gånger per år. De kontrollerar att vi gör det vi ska och att vi håller oss till gällande lagrum.
Den konstanta spänningen – eller?
Arbetsmetoder, källor, samarbetspartners, pågående operationer och antal anställda vid Must är alla sekretessbelagda uppgifter. Grundbulten i den påtagliga spänning som infinner sig på plats kanske har att göra med just ovetandet.
Den kittlande känslan från entrén är kvar, för väldigt få svar kan ges. I ett sista desperat letande frågar jag hur stor chans, eller risk, det är att stöta på en "mustare" på Stockholms gator.
– Det är inte jättestor chans, men ett och annat ansikte kan man kanske tänka sig tillhör Must, säger Ingelsson och ler lite hemlighetsfullt.
Vi skiljs åt. En annan person tar vid och guidar mig ner igen, bort från den ökända våningen.
På Lidingövägen är allt som vanligt, och jag slås av en tanke: Kanske är det inte så spännande efter allt, kanske är det bara tråkigt. Kanske kommer det alltid att vara mer spännande i filmerna.
Jag vill veta, berätta, granska och rapportera, men i ovetandes tristess slipper landets säkerhet åtminstone äventyras. Och hur kul är det egentligen när det hettar till på riktigt? Troligtvis inte kul alls.
