Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

KRÖNIKA: Inte Berlusconi som sa nej

Sport | 20/01/2009 17:48

Olof Peronius om en premiärminister som lyfter luren.

Den direktsända fotbollstalkshowen Il Processo di Biscardo är inget bra teveprogram. Men i går önskade jag att jag kunde ratta in italienska La 7 för att se det. Programmet hade nämligen landets premiärminister Silvio Berlusconi på luren, just när spänningen var som störst över vad som skulle hända med Kaká.

Berlusconi är på grund av sitt ämbete officiellt inte längre Milans ordförande. Nu var det ändå klubben, som han köpte 1986, som han pratade om när han tilltalade programledaren Aldo Biscardi.

– För gammal vänskaps skull ger jag dig en nyhet som kommer att göra alla Milans fans i Italien och i utlandet glada:

Konstpaus.

– Kaká stannar i Milan!

Jublet i studion visste inga gränser. En man i studiopanelen skrek rakt ut.

– Vi måste säga att Kaká verkligen är en fantastisk grabb, fortsatte Berlusconi när studiojublet hade lagt sig något.

– Han hade kunnat lämna och – antar jag – tjänat mycket mer pengar – men han valde att följa sitt hjärta. Han sa att han föredrar att stanna i Milan – och att han inte kommer att be om löneförhöjning under de kommande åren, sa Berlusconi.

Nytt jubel i studion.

Programledaren – en demagog som brukar skrika in i kameran hur dumma alla domare är – ställde sedan oväntat en lite skarpare fråga:

– Men du sa tidigare att du skulle sälja Kaká för den summan?

– Nej, nej, nej. Som det var med Sjevtjenko så ville jag inte tvinga någon att vara kvar i ett lag mot sin vilja. En spelare som tvingas fullfölja sitt kontrakt och tjänar hälften av vad han skulle göra någon annanstans riskerar att inte vara särskilt lycklig. Ingen president – som är som en ”far” för sina ”söner” – kan tvinga en spelare med en kort karriär – för Kakás del fyra eller fem år till – att fullfölja ett kontrakt när han har ett kanonerbjudande från annat håll. Jag visste att Kaká hade en stor lust att stanna i Milan, och Kaká funderade och kom fram till att pengar inte är det viktigaste i livet.

– Han är en förebild inte bara för alla Milantifosi utan för alla, för han är en person som tror på saker, tror på vänskap, tror på att vara en symbol för laget, tror på sin klubb, han tror på sin president som har litat på honom och som inte vill sälja honom för pengars skull.

Innan samtalet var över förtydligade den italienska premiärministern sitt budskap att det inte bara var Kak som hade tackat nej till Citys oljemiljarder:

– Det var jag och han tillsammans som stoppade affären. När jag hörde honom säga att han föredrog att stanna och inte kände att han missat en chans att få högre lön kramade vi om varandra. För Kaká är och förblir en Milanspelare.

Allt detta skedde dagen efter att brittiska The Observer hade skrivit att hela transfersagan egentligen var en välregisserad PR-kupp av Berlusconi. Nyheten om att Manchester City hade höjt budet på Kaká dök först upp på hemsidan för Medisaset – Berlusconis egna mediaföretag. Enligt tidningen var hela affären riggad så att Berlusconi skulle framstå som en hjälte när han till slut tackade nej.

En intressant teori – som jag inte tror stämmer. Klart att Berlusconi – likt alla andra klubbägare – säger ja tack till 1,3 miljarder kronor. Däremot kan The Sun vara något på spåren när de visar att Citys ägare redan har ägarintressen i Berlusconis företag. Vilket skulle göra att varje euro de ger Milan delvis skulle gå till dem själva.

Min personliga erfarenhet av Silvio Berlusconi begränsar sig till att jag ansvarade för Italiens pressrum under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Berlusconi hade precis tillträtt som premiärminister, så intresset för han första insats på det internationella planet var massivt. Hans presskonferens skulle direktsändas av flera tevekanaler, och skulle ske från en enkel pulpet med Berlusconi i mitten och två medarbetare på varsin sida av honom. Den italienska delegationen hade givit oss pressvärdar en enda instruktion: Berlusconi skulle ha en tjock kudde att sitta på – vilket de båda medarbetarna vid hans sida absolut inte skulle inte ha.

Inte konstigt att en sådan man försöker ta åt sig äran för ett beslut som – är jag övertygad om – helt och hållet fattades av Kak.

Programmet där Berlusconi släppte nyheten i direktsändning:

Milanfans firar utanför Kakás hus efter beskedet:

Intervju på engelska med Kaká om City och Premier League:

Skrivet av: