Det finns tre saker som jag tycker är viktigt när man talar om rättsskipning.

Lagen någonstans följa den allmänna moralen. De flesta tycker att det är fel att mörda någon eller att slå någon. De flesta tycker att det är fel att stjäla saker eller att hota folk. Därför är de här sakerna olagliga. De flesta tycker att det är lite irriterande om någon trängs i kön på ICA, men det är nog få som tycker att de är ett så stort problem att det borde finnas en lag för det. Det är helt enkelt inte rimligt att slösa rättsväsendets knappa resurser på det. Sedan finns det sådant som inte skadar någon och som väldigt många människor gör. Sådant brukar inte alls vara olagligt.

Eventuella straff måste stå i relation till brottet och kännas rimligt för människor. Ett mord är allvarligt och ligger därför naturligt högt på straffskalan. Fortkörning kan visserligen kosta liv, men ändå upplevs det inte som så allvarligt av de flesta människor och bestraffas med böter. Sedan finns det små skitsaker som inte bestraffas alls även om lagen säger att man bör avhålla sig från dem. Att gå mot röd gubbe är en sådan grej. Straffet ska helt enkelt stå i proportion med det brott som begåtts och inte uppfattas som orättvist och godtyckligt.

Sist, men inte minst, har vi det faktum att rättsväsendet har begränsade resurser. Därför måste man göra kloka prioriteringar. Man bör till exempel inte välja att strunta i att utreda ett mord för att jaga pensionärer som går mot rött.

Så långt är allt väl. Men det finns en aktivitet som i dag tycks ställa allt det här på huvudet: Kulturdelning.

Att dela kultur över nätet, att fildela, är inte ett hot mot någon. Det skadar ingen. Över två miljoner människor i Sverige fildelar skapligt regelbundet. Jag tror inte att de flesta gör det som en politisk handling, utan för att det är något som är helt naturligt att göra. Människor har alltid delat kultur mellan sig. Det är något bra. Det berikar människor, kultur och samhälle. Därför är det naturligt att människor inte uppfattar fildelning som ett brott. Det är inget brott. Det är ett utfall av medmänsklighet.

Med tanke på den positiva effekt som kulturdelning har på samhället, så är det ganska anmärkningsvärt hur pass hårda straffen för kulturdelning är. I förra veckan dömdes en man i Uppsala till villkorlig dom och 40 dagsböter. Det är ett hårt straff för något som inte skadar någon och som miljoner människor uppenbarligen inte betraktar som ett brott.

Dessvärre verkar detta inte alls påverka lagstiftarna, polisen och resten av rättsväsendet. Upphovsrättsindustrin matar dem med en jämn ström av metatabletter som håller maskineriet igång så att det kan ånga på som aldrig förr. Man har specialutbildat två åklagare och femton poliser för att bekämpa kulturdelning. Den här specialutbildade gruppen jobbar just nu med cirka femtio kulturdelningsfall.

Det är ju en ganska anmärkningsvärd prioritering. Är samhället så fint och trevligt att polisen måste slå ihjäl tid med att jaga hyggliga människor som ägnar sig åt något bra som miljoner människor inte alls betraktas som ett brott? Har polisen verkligen inget annat att göra än att jaga fildelare?