På fredagen, den 25:e, inleds Sverigedemokraternas landsdagar i Göteborg och sedan pågår de hela helgen. Bland de mest omskrivna delarna finns förstås det faktum att partiet vill gå från att kalla sig nationalistiskt till att kalla sig socialkonservativt, något vi avslöjade först i Sverige i slutet på augusti i år. På landsdagarna står striden där emellan Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson med flera å den ena sidan och den gamla skolans SD:are David Lång och Joakim Larsson å den andra. Men Åkessons linje lär gå segrande även om det inte kommer bli fullt så smärtfritt och smidigt som de kanske hade tänkt sig.

Men detta är inte det enda som kommer att tas upp och partitoppen är orolig att inte få sin vilja igenom i ett antal viktiga frågor. Enligt de uppgifter jag har fått har Björn Söder också ringt runt till ett antal ombud för att i förväg ta reda på hur de ska rösta under landsdagarna, och försökt förmå dem att rösta ”rätt”. Dessutom ska många inom partiet ha belagts med munkavle och vissa påstås till och med ha tvingats skriva under ett kontrakt där de lovar att inte uttala sig i känsliga frågor.

Utöver detta lär vi få se omfattande förändringar i den nya partistyrelsen framöver och mycket pekar på att fler från SD:s relativt nya kvinnoförbund kommer att lyftas in i styrelsen. Bland det mest intressanta blir att se om Johnny Skalin petas som ekonomiskpolitisk talesperson, som vi hade uppgifter om tidigare i höst.

Planen är att landsdagarna ska bli ett omskrivet propagandaspektakel utan bakslag eller svarta rubriker för SD och motgångar för partiets ledning. Förutom att fira att man suttit i riksdagen i ett år ska man också genom att visa upp proffsigheten på landsdagarna göra sig än mer attraktivt för breda väljarlager. Och att döma av den senaste tidens opinionssiffror för SD, som kommit trots en strid ström av mindre smickrande skriverier om flera av partiets företrädare, tycks man vara på god väg. SD når ut trots skandaler – frågan är bara hur stora de kan bli innan folk börjar ställa samma krav på dem som man gör på andra partier?

På söndagen gick Socialdemokraternas Thomas Östros ut i Agenda för att säga, ja vadå egentligen? Han skulle kommentera S-krisen. Blev han tillfrågad spontant av Agendaredaktionen eller ringde hans pressis upp och sa – hörrni, det kanske är dags att bjuda in Thomas? Jag tror mer på det senare. Så jobbar de ju emellanåt, politikerna, så det är väl inget konstigt med det. Min poäng är att jag tror han bett att få bli tillfrågad.

Sedan svarar han på frågorna, pekar på att folket måste återfå respekten för partiet, att de ”borde ha 35-40 procent” i opinionsmätningarna och förnekar att det finns interna stridigheter. Samtidigt jämför han Håkan Juholts politiska strategier med en popcornmaskin, betonar att krisen är fullständig och avslutar med att vägra uttala sitt stöd till Håkan Juholt.

Detta är intressant. Det är intressant för att det berättar hur viktig maktstriden är inom S just nu. Den är överordnad allt annat. Den är central. Den är det enda som räknas.

För samtidigt pågår världen där utanför, äldrevården tycks haverera, den fattigaste tiondelen har tryckts tillbaka till ungefär samma inkomstnivåer som för 20 år sedan (!) och det inhumana Fas 3-experimentet håller på att bli en av Sveriges allra största och vidrigaste arbetsgivare. Utöver detta krisar euron, skulderna sliter sönder Europa och Moderaterna skriver om sin egen historia. Jan Björklund kör sönder skolan fullständigt men skyler över det genom att skylla på sossarna. Världen pågår obönhörligen utanför den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Men för Östros och de andra maktspelarna – de är en hel del – finns inget som har högre prioritering än att försöka underminera Juholt så att han tvingas bort.
Detta säger två saker.

Dels visar det på att stora delar av partitoppen totalt tappat tron på Håkan Juholt och är beredda att skita i allt annat tills de vunnit striden mot honom.

Dels visar det att partiet är så oerhört upptaget med det interna maktkriget att det inte finns någon som helst anledning för väljarna att på nytt börja respektera Socialdemokraterna. Om Östros ville att partiet skulle återvinna respekten skulle han inte gjort som han gör, naturligtvis. Respekten är, för Östros gäng, alltid underordnad maktstriden.

Får inte Juholt med sig de tunga socialdemokraterna i toppskiktet kommer rubrikerna fortsätta komma och de kommer inte handla om äldrevården, skuggbudgeten eller kritiken mot regeringen. De kommer, så länge Östros med flera aktivt arbetar för det, alltid att handla om S-krisen. Får han inte med sig dem kan han lika gärna ge upp för du kan inte vinna om inte dina närmaste kollegor vill att du ska göra det.

Skulle Juholt avgå kommer denna gruppering, där Östros är tongivande, ta över i stället. Och det är väl Håkan Juholts smala lycka här: Partiets medlemmar vet att väljarna inte skulle rösta på en socialdemokrati ledd av Thomas Östros oavsett vad han gör (det är inte minst därför han är så omtyckt av borgerliga ledarsidor) – medan de skulle kunna rösta på en Juholt som till slut får vind i de slokande, skadade seglen.

Som helhet är det ett rätt sorgligt litet parti just nu. Ett parti som numera har mycket att lära av samtliga de övriga partierna vad gäller att organisera sig, hålla sams, backa upp varandra och kompromissa.

För världen pågår utanför. Alla andra pratar om den utom Socialdemokraterna som bara slåss om vem som ska få vara kapten på den skuta de i och med internkampen också håller på att sänka.

Den stora förloraren är förstås den lilla människan som sätter sitt hopp till partiet, som vill att Socialdemokraterna ska representera dem när regeringen ångar på. Men det är inte lika viktigt för de här S-topparna och då är det svårt att känna den respekt Östros längtar efter.

Vi pratade mycket om ohälsotal på Göran Perssons tid. Sen lyfte alliansen det nya de valde att under några år kalla utanförskapet. Personer med deltidssjukskrivningar och/eller permanenta fysiska funktionshinder, neurologiska sjukdomar eller psykosociala problem buntades ihop med skolkare, arbetsskygga, fuskare och de med typ en bruten arm.

Alliansens viktigaste uppgift var att bryta utanförskapet, sa de själva. Och när de tog över efter socialdemokraterna minskade också arbetslöshet, sjukskrivningar och ohälsa. Dels på grund av att personer som varit sjukskrivna utförsäkrades och därmed plötsligt blev ”friska”, dels tack vare relativ högkonjunktur och dels tack vare politiken som fördes innan de tog vid.

Styrkan i alliansens utanförskapsbrytande politik var att vissa, som borde vara på arbetsmarknaden, återvände dit. Svagheten var att oerhört många som inte var rustade för att vara där plötsligt stod utan vare sig jobb, sjukpeng eller andra försäkringar. På sikt blev det alltså fråga om en återutslagning. Och utanförskapet, som egentligen är ett mycket dåligt mått och begrepp, har nu växt tillbaka och blivit enormt (länken från april, därefter har det blivit värre snarare än bättre).

Nu visar det sig att antalet förtidspensionerade ökar i rasande fart. En ökning som påbörjades redan när socialdemokraterna satt vid makten och som sedan dess varit närmast chockartad, inte minst i kombination med en oerhört hög ungdomsarbetslöshet.

Och vid sidan om min kritik mot alliansens politik, som för all del är omfattande, finns en annan mer avgörande långsiktig del som vi måste titta på.

Om det är så att de unga förtidspensionärerna blir fler och fler i superfart, och 73 procent av dessa har diagnoser i stil med autism, adhd och Aspergers syndrom kanske det är så att vi helt enkelt bygger fel. Vi bygger ett arbetsliv som allt färre över huvud taget förmår hitta en plats i. Vi likformar alla yrken och yrkeskategorier på ett sätt som tränger ut väldigt stora grupper. Andra tvingas låtsas var någon de alls inte är. Men väldigt många kommer aldrig in, antingen får de aldrig jobb eller så anses deras person och problem vara så svåra att de inte fungerar i det vanliga samhället. I stället kanske vi borde säga att det vanliga samhället fungerar för allt för få.

Jag har jobbat som elevassistent och resurspedagog när jag var yngre och jag vet vilken skillnad man gör för personer som inte ryms i den mycket snäva ramen som idealeleven utgör. Man är helt avgörande för de som sitter i rullstol. Men också för de som stammar, de som är blyga, de som är ledsna och de som hatar alla. Det är snarare så att idealeleven, som fungerar helt utan den extra hjälpen, är i mycket liten minoritet i varje klass. Det är inte så konstigt. Lärare säger ofta att klasser som innehåller barn i behov av särskilt stöd ofta klarar sig bättre än andra klasser, för att extraresurserna gynnar alla.

Kanske måste vi börja se mycket mer så på stora delar av arbetslivet. I den produktionstakt och med de krav och den press liksom den otrygghet som finns i dag är arbetslivet uppbyggt efter en rätt liten majoritets kapacitet och förutsättningar. Vi ska inte sjukskriva alla andra eller få dem att stressa sönder sina kroppar eller tvinga dem att jobba dygnet runt med vad de får betalt för åtta timmar per dag. Vill vi ha någon hållbarhet – och fortsatt hög samhällskapacitet – måste vi istället titta på exakt vad som behöver förändras eller adderas för att vi ska kunna få nytta av alla och vara lika nyttiga allihop.

Exakt vilka förändringar som ska göras vill jag inte ens peka på men jag vill defintivt att politikerna i större utsträckning ska börja ställa sig frågan.