Politiker är både vanliga och ovanliga människor, samtidigt.

På samma sätt som vanliga människor skjuter de en del jobbiga beslut framför sig och hoppas att saker och ting skall lösa sig av sig själva. Och de vill ogärna erkänna misstag.

Samtidigt är politiker ovanligt känsliga för kritik. Vilket gör dem vankelmodiga inför många beslut som ändå måste fattas. Å ena sida, å andra sidan… Vilket blir extra jobbigt när det finns skäl att betvivla att de över huvud taget har den sorts kompetens som krävs för att hantera en krisande ekonomi.

Det blir liksom varken hackat eller malet.

Eurokrisen gör detta tydligt. Det enda som våra politiska ledare lyckas med är att utnyttja krisen för att föreslå mer överstatlighet, mer centralstyrning och mer kommandoekonomi. (Vilket de gör med andra syften.) Några konkreta åtgärder mot krisen ser man dock inte till.

Och det är ett riktigt knepigt läge. För även om krisen i Grekland, Spanien, Italien, Portugal och på Irland till stor del har lokala politiska orsaker – så har europrojektet som sådant gjort dem värre. Låsta valutakurser och räntor för länder med väsensskilda ekonomier passar egentligen inte någon, och minskar de lokala politikernas handlingsutrymme.

När politiker sätter ett konstgjort pris på pengar, då uppstår spänningar i systemet. Det blir helt enkelt fel när en valuta inte återspeglar det verkliga ekonomiska tillståndet i ett land. De självreglerande mekanismerna slås ut. Vilket i sin tur gör de kriser som uppstår omöjliga att hantera.

För att komma till rätta med detta måste EU:s politiska ledare erkänna och inse att valutasamarbetet var en dålig idé, som bygger på en verklighetsfrånvänd uppfattning om ekonomi. Och det kommer ju knappast att ske.

Inför veckans informella EU-toppmöte har man lyft en enda sak med syfte att hantera eurokrisen: Eurobonds / Euroobligationer.

Med Eurobonds kommer man att binda euro-zonens ekonomier ännu hårdare till varandra – i ett läge när det är just denna hårda bindning som är problemet till att börja med. Ekonomiskt oansvariga länder kommer visserligen att få det lättare att låna pengar när upplåningen sker gemensamt. Men det ger dem också längre koppel i ett läge där de istället borde skärpa sig. Och för de länder som har ordning på sin ekonomi kommer det att bli onödigt dyrt att ta upp nya, löpande lån. Detta är ett recept för att göra en dålig sits ännu sämre.

Politikerna skjuter, som sagt, problem framför sig. De kan inte erkänna att de skapat ett monster till valutaunion. Och de har drabbats av svår beslutsångest, vad gäller de stora beslut som snart ändå måste fattas. Därför kommer inte heller veckans EU-toppmöte att ge något konkret eller av substans, vad gäller att verkligen ta tag i eurokrisen.

Ännu ett EU-toppmöte utan några konkreta besked om eurokrisen kommer inte att bli populärt på marknaden. Nu kommer ett redan lågt förtroende för euro-zonen att sjunka ytterligare. Och det kommer nu att drabba alla länder i valutaunionen. (Och möjligen även dem som gått in i den nya euro-pakten, som Sverige.)

Samtidigt som politikerna blir allt hårdare trängda, så minskar deras handlingsutrymme. (I vart fall så länge de håller fast vid euron.) Detta kommer förr eller senare att landa i att de måste ta till drastiska åtgärder.

Vi har helt enkelt nått en punkt där det är fullt möjligt att krisen kommer att sluta stökigt, på riktigt. Det riktigt förfärliga är att detta kommer att ske i onödan – som en tämligen förutsägbar konsekvens av ett politiskt och ekonomiskt projekt som drivs av storhetsvansinne.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Det är söndag kväll och piratpartiet har just tagit sig in i ytterligare ett tyskt delstatsparlament – i Nordrhein-Westfalen, där man enligt exit polls fick 7,6 procent av rösterna.

Det sätter ljus på frågan: När skall piratpartiet rycka i Sverige?

Eller rättare sagt, rycka igen. För man fick ju 7,1 procent i EU-valet 2009.

I riksdagsvalen, däremot, har (pp) legat och puttrat kring 0,6 procent i två val i rad.

Nu är det ju skillnad på EU- och riksdagsval. Speciellt när riksdagsmajoriteten står på spel, med (sd) som joker i leken. Men ändå, visst behöver Sverige ett nytt utmanarparti när alla andra är så trötta och förutsägbara?

En del av förklaringen till att (pp) går dåligt i riksdagsval är att ”piratfrågorna” blockeras av de andra partierna, hur viktiga dessa frågor än må vara. Borgarna vill helt enkelt inte ha någon integritets- och rättighetsdebatt. Och de rödgröna ligger lågt, eftersom de inte vill visa upp splittringen inom sitt block i dessa frågor.

Och när de politiska partierna tiger som muren, då blir det svårt för media att göra något på frågor som rör integritet, rättsstat, demokrati, transparens och informationssamhället. I vart fall om de vill att deras rapportering på ett relevant sätt skall avspegla den rådande valdebatten.

I riksdagsvalet 2010 blev resultatet av detta att de etablerade partierna och media snackade in sverigedemokraterna i riksdagen istället. Vilket kanske inte var så lyckat.

Nu håller spelbrädet på att ställas upp för nästa valrörelse: Supervalåret 2014, med EU-val i juni och riksdagsval i september.

Kommer de etablerade partierna och media att fortsätta tiga om piratfrågorna?

Ja, vad gäller partierna så är det nog så. Även om det innebär att de får fortsätta dras med (sd) i riksdagen. Jag har en känsla av att de hellre har ett främlingsfientligt parti (som i någon mening går att stigmatisera och vifta bort) än pirater – som envisas med att vilja diskutera stora och viktiga frågor – i riksdagen.

För media blir det mer en samvetsfråga. Skall de stora mediehusen fortsätta att blåsa upp (sd)? Eller skall de ta tag i frågor som transparens, rättssäkerhet, medborgarrätt, rätten till privatliv och informationssamhällets framtid istället? Det skulle se rätt fånigt ut att inte göra det, även om mycket talar för att så kan bli fallet.

Sett till samhällsdebatten i stort och tillståndet i vårt land är det naturligtvis märkligt och oroväckande att dessa frågor är en vit fläck på den politiska kartan. Offrade, för batong- och betongpartiernas kamp om Makten.

Och vart skall ”missnöjesrösterna” gå 2014? Till ett parti som vill utveckla demokratin och informationssamhället – eller till främlingsfientliga krafter som bygger sitt budskap på hat och rädsla?

Det är inte bara för piratpartiets skull som jag hoppas att ”piratfrågorna” får luft under vingarna.

Men ett rätt nytt, litet parti kan bara göra så mycket på egen hand. Det är uppmärksamhet i debatten och i media som avgör om det kommer att flyga eller ej.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Det tycks som om det aldrig går att få raka, logiska och ärliga svar från vissa politiker. En av dem är utrikesminister Carl Bildt (m). Det märks inte minst när han nu försöker bemöta kritiken mot svensk export av övervakningsutrustning och vapen till diktaturer:

Nyheter24: Carl Bildt: ”Handel med diktaturer gynnar demokratin”
Newsmill: Bildt: Vi bör vara tydligare med att handel med diktaturer gynnar demokratin

Här kan vi läsa att Bildt menar att den kritik som framförs grundas på att det finns människor som hatar handel och förtagande – samt att en stor del av journalistkåren sympatiserar med vänstern och miljöpartiet. Vilket är en rent löjlig generalisering. Kritiken har betydligt mer substans och är mer utbredd än så.

I nästa andetag gör han ett tvärt kast och börjar tala om något helt annat – nämligen att handel gynnar demokratin. Vilket är ett uppenbart försök att blanda bort korten.

Jag kan hålla med Bildt när han säger att ”Jag är av den uppfattningen att öppna ekonomier leder till öppnare samhällen, vilket i sin tur så småningom leder till demokrati. Utvecklingen är inte ödesbunden i varje enskild detalj men i huvudsak är den historiska trenden tydlig. Handel förutsätter regler, regler förutsätter rättsstat och den kan i det långa loppet inte isoleras utan leder till ett representativt styrelseskick.”

Och det gäller inte bara handel – utan även till exempel kulturellt utbyte, fri rörlighet och fri kommunikation. Öppenhet vinner i längden.

Men det är inte det detta handlar om. Man kan mycket väl tycka att handel, även med diktaturer, är till nytta – men ändå känna olust över det som Sverige för tillfället håller på med.

Carl Bildt måste vara fullständigt tondöv om han inte begriper att den svenska debatten handlar om vissa mycket specifika frågor:

1) Är det rätt att exportera övervakningsutrustning till diktaturer, som använder den för att förtrycka sina medborgare?

2) Är det rätt med vapenexport till och vapensamarbeten med diktaturer, som behöver vapen för att upprätthålla sin ställning?

Ja, det är – i en synnerligen formell mening – ett undantag i den fria handeln att inte vilja utrusta diktatorer med de verktyg de behöver för att hålla folket i förtryck och för att stoppa en demokratisk utveckling. Men att ta in detta i en diskussion om fri och öppen handel i ett större perspektiv, det blir bara fånigt. Och det – om något – skadar den fria handeln i övrigt.

I långa loppet kommer det att vara Carl Bilds krypande för diktatorer som undergräver tilltron till och förståelsen för den fria handeln – inte åsikten att Sverige skall bete sig anständigt.

När Carl Bildt ena sekunden säger sig vilja främja demokratisk utveckling – och i nästa ögonblick inte kan skilja på öppen handel i ett vidare perspektiv och att beväpna förtryckarregimer… då framställer han sig själv i en tämligen enfaldig dager.

För i princip alla andra människor är det så uppenbart lätt att se det problem som Bildt försöker ducka för: Sverige skall inte medverka till diktatorers och förtryckarregimers våld mot det egna folket (eller andra folk). Våld och tvång mot frihet och demokrati är helt enkelt fel.

Nu är Carl Bildt förmodligen inte korkad. Vad han gör är, som sagt, att blanda bort korten. Syftet med detta får vi tills vidare spekulera kring. Det finns en del rätt olustiga alternativ att välja mellan.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

I veckan bestämde sig Europaparlamentets liberala grupp för att (förmodligen) säga nej till det kritiserade Acta-avtalet. Men än är striden inte över. Politiska grupper har ändrat sig förr. EU-kommissionen gör vad den kan för att få igenom avtalet. Och Actas vänner i parlamentet trixar allt vad de förmår för att blanda bort korten. Läs mer om detta spel hos European Digital Rights, EDRi: ACTA – if you think we’ve won, we’ve lost.

Efter Acta kommer omarbetningen av IPRED1 – en redan integritetskränkande och rättsosäker lagstiftning som handlar om internet riskerar att bli ännu värre.

Sedan kommer IPRED2 – som handlar om gemensamma straffrättsliga sanktioner i EU mot fildelare. Det vill säga EU-regler om hur polisen skall ”jaga en hel ungdomsgeneration”.

Snart skall även EU:s e-handelsdirektiv göras om. Risken är då att man tar bort internetoperatörernas ”ansvarsfrihet”. (Nätoperatörerna är i dag inte ansvariga för vad deras kunder gör på nätet, på samma sätt som posten inte är ansvarig för vad folk skriver i sina brev.) Resultatet kan bli att nätoperatörerna tvingas bli privata nätpoliser, som inte omfattas av krav på rimlig bevisning och rättssäkerhet.

Och så håller man på att revidera EU:s datalagringsdirektiv. Det är ingen speciellt vild gissning att det finns krafter som då vill ha en mer omfattande registrering av vad vi gör på nätet. (Europaparlamentet har redan ställt sig bakom kravet att alla våra sökningar på Google skall registreras och sparas.)

Och detta är bara några av de saker som är på gång. På Piratkontoren i Europaparlamentet är vi fullständigt översköljda av nya förslag, ny lagstiftning och omarbetningar av existerande regler.

Nu gäller det att hålla motståndet mot Acta uppe tills i juli, då Europaparlamentet skall rösta om saken. Men även om vi vinner den voteringen – så är striden alltså inte över. Den har knappt ens börjat.

Däremot har Acta ett stort symbolvärde. Om vi lyckas stoppa Acta, då är det en markering som säger att man inte kan komma och föreslå vilka idiotiska internet-regleringar som helst. Då blir det lättare att stoppa andra galenskaper. Förlorar vi, då blir allt mycket värre och svårare.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Jag är just tillbaka i Bryssel efter veckans session med Europaparlamentet i Strasbourg. Efter ett par dagar och ett par tågresor med högfärdiga, självupptagna, statusmättade galningar med storhetsvansinne är man alltid en smula matt och förfärad.

Det finns utmärkta ledamöter, assistenter och tjänstemän i Europaparlamentet. Men flertalet känner jag mig närmast rädd för. Det är människor som inte är inlästa på det de sysslar med, principlösa broilers som inte begriper politik, människor som får för sig att göra saker inte för att det nödvändigtvis är rätt eller bra – utan mest för att de… kan.

Och det gäller inte bara Europaparlamentet. EU-kommissionen är minst lika illa. Ibland får man en chans att tala med folk som är på väg att lämna tjänster på kommissionen. Vissa av dem tar då bladet från munnen och bekräftar det mesta som man misstänkt: Mycket går på en höft, särintressenas makt är stor och man lever i en bubbla som har vattentäta skott mot de 500 miljoner människor man bestämmer över.

Europeiska rådet och ministerrådet är inte bättre. Nästan all makt ligger i byråkraternas händer. Många ärenden diskuteras inte ens, utan klubbas bara. Ministrarnas främsta drivkraft tycks mest vara att få vara med i Klubben.

Detta är inte unikt för EU, så här är det när man granskar de flesta politiska maktcentra i sömmarna. Men jag tror faktiskt att det är värre i EU än på många andra håll.

Möjligen kommer jag nu att göra mig skyldig till en grov och orättvis generalisering. Kanske rent av till hets mot folkgrupp. Men det är något speciellt med sydeuropéerna. Påfallande många av dem glassar hellre än tar sin uppgift på allvar. De improviserar på ett rent våghalsigt sätt. Och de begriper sig inte på de fyra räknesätten, i vart fall inte när det har med ekonomi att göra. Sådant gör mig nervös. (Möjligen kan man ändå vara en smula tacksam för att de inte är så speciellt effektiva, när det gäller att stifta lagar och att bestämma över folk.)

De som har förtroendeuppdrag eller jobbar i EU-apparaten är en speciell gren av den härskande klassen. De flesta lär sig blixtsnabbt vad som förväntas av dem (att gå maktens och särintressenas ärenden) – och att sådant beteende belönas. Här råder en stark kollegialitet och massivt grupptänk – plus en rätt arrogant attityd mot dem som ändå bråkar, hävdar principer och envisas med att hålla fast vid saker som de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Den mörka sidans lockelse är stark.

Jag tror att jag måste skriva en bok om det här. Frågan är hur mycket av allt vansinne man kan ta med och ändå bli trodd.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Sverige framställs som regel som präktigt, dumsnällt och hederligt. Men tittar man i backspegeln, då ser man en delvis annan bild. En bild som vi gör allt för att förtränga.

Hur många svenskar är till exempel medvetna om att vårt lands (egna och inhyrda) arméer drog fram som orker på kontinenten – och råkade ha ihjäl sisådär en fjärdedel av Polens och Tysklands befolkning – för bara några århundraden sedan?

Riktigt intressant blir det om man tittar på den svenska historia som ligger närmare i tiden. Här finns hårresande historier och affärer på ett pärlband.

Låt mig nämna några: Baltutlämningen; steriliseringspolitiken; Bofors-affären; IB-affären; Ebbe Carlsson-affären; bordell-härvan; Egypten-affären; permitent-trafiken och ”sjukhusspionen”.

Vi har rättsövergrepp och rättsröta: Bo Larsson; Haijby-affären; Joy Rahman och Thomas Quick. Och det finns tillfällen då statsapparaten fullständigt har klappat igenom: Palme-mordet; tsunamin; Estonia; Bergling-affären och Göteborgskravallerna.

I de fall som räknas upp ovan är händelserna i sig extraordinära. Men det som är riktigt intressant är det maktmissbruk, den bristande respekt för demokrati och rättigheter, korruptionen, inkompetensen och arrogansen som döljs inom var och en av dessa händelser.

Det finns en uppenbar skillnad mellan den svenska självbilden och det sätt som vårt land, dess ledare och dess funktionärer beter sig på.

Den som är intresserad av sådana här saker har en guldgruva i SR P3 Dokumentär. [ hemsida | arkiv ] Tanka ner och lyssna. Det är oerhört intressant – och lärorikt. Dessutom är det ofta spännande och dramatiskt.

Det finns en nytta med att studera vår historia, och då inte minst ”samtidshistoria”. Det lär oss vad staten och våra ledare är kapabla till. Det lär oss att ha en sund misstänksamhet mot makten. Det lär oss att gräva och ifrågasätta. Det hjälper oss att undvika nya övergrepp, skandaler och sammanbrott.

HAX

Besök även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se – där jag just nu bland annat skriver om övervakningsstaten, kreativitet, ACTA och euro-krisen.

Svenska politiker har ett närmast matematiskt förhållningssätt till demokratin. Den som först hinner räkna till 51 och får majoritet bestämmer över alla andra. Med tvång, om så krävs.

Våra ledares förhållande till demokratins djupare värden är dock mer begränsat.

Frågan om minoritetsskydd har, vad jag vet, inte diskuterats i den svenska riksdagen i modern tid. Idén om maktdelning framstår som ett mysterium för våra ledare. Principen om alla medborgares lika rättigheter inför staten naggas ständigt i kanten. Våra folkvalda har ingen som helst uppfattning om att morallagstiftning är problematisk och varför. Medborgarnas rätt till privatliv har redan avskaffats. Rättsstatens principer och rättssäkerheten utsätts för ständigt politiskt krypskytte. Om man någon gång diskuterar yttrandefriheten, då handlar det snarare om hur den kan inskränkas än om hur den kan stärkas. Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna betraktas mest som ett politiskt störningsmoment.

Hela tiden får det som ger demokratin mening och en djupare innebörd stå tillbaka för olika dagspolitiska överväganden.

Om man försöker föra upp dessa frågor på dagordningen, då betraktas man som en smula kufig. Politikerna vägrar ta debatten. Media är ointresserade. Kultureliten är upptagen med att dricka Café Latte.

Samtidigt saknas det inte särintressen som har intresse av att begränsa vår frihet, inskränka våra rättigheter och att få till stånd speciallagstiftning som gynnar just dem. (Dessa särintressen lyssnar våra politiker dock på. Hela tiden.)

Grundläggande demokratiska fundamenta går inte speciellt djupt i det svenska samhället. Det är inte så många år sedan LO tvingade sina medlemmar att gå med i det socialdemokratiska partiet. (I dag nöjer de sig med att tvinga dem att ge pengar till sossarna.) Regeringspartiet moderaterna vrider sig som en mask på en krok för att slippa redovisa vilka intressen som ger partiet ekonomiskt stöd. Och när statsministern blir pressad i principfrågor säger han idiotiska saker som att ”Alla vinner på om debatten lägger sig.”

Man kan jämföra med andra EU-länder. Till exempel Tyskland. Där vet man att det kan gå åt helvete om man inte håller sig till reglerna. Tyskarna har att förhålla sig till att för en mansålder sedan – då gav man under mer eller mindre demokratiska former makten till en galning som ägnade sig åt förtryck, angreppskrig och utrotning av hela folkgrupper. Tyskarna såg även järnridån och det kommunistiska förtryck som var en verklighet för dem för bara några årtionden sedan.

I Tyskland vet man helt enkelt vad som står på spel. Det är därför landets konstitutionsdomstol är urstark. Det är därför tyska politiker ständigt måste förhålla sig till konstitutionen och till de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Kontrasten mot hur det fungerar i Sverige är tydlig.

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker eller rättshaverist för att vara orolig över de demokratiska värdenas ställning i Sverige. Speciellt inte när en bred politisk majoritet så bekymmerslöst ger staten verktyg för övervakning som inte ens behöver hamna i fel händer för att bli farliga.

Sverige behöver nya politiker – som inte bara respekterar demokratin, friheten och det öppna samhället utan även förstår varför detta är viktiga saker.

Och det börjar med att vi väljare slutar rösta som vanligt, av slentrian – och istället väljer bättre politiker.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

En europeisk gemenskap, typ EG, var en idé med många förtjänster. Fria, oberoende stater i Europa öppnar sina gränser för fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Det ökar allt från vårt välstånd till gemenskap och förståelse mellan de olika folken.

Men EG blev EU – den Europeiska Unionen. En politisk, ekonomisk, juridisk och administrativt centralstyrd härdsmälta. En överstatlig konstruktion, där medlemsstaterna inte samarbetar utan istället tar order uppifrån.

EU är en dålig plan, på så många sätt.

För det första orsakar centralstyrning bara elände. Valutasamarbetet, euron – med en valutakurs och en ränta för ekonomier som inte befinner sig på samma planet är ett exempel. Liknande effekter uppstår när man försöker införa samma mallar för förvaltning och byråkrati i, låt säga, Sverige och Belgien. När man försöker införa samma regler för företagande i Storbritannien som i Spanien. När man funderar på en sammanhållen drogpolitik för Finland och Portugal. Det skiter sig. Det fungerar inte. Det blir för stelbent.

En tumregel är att EU alltid kommer fram till det som är sämst. Worst practice, för att tala engelska. Det är alltid de som har den jävligaste byråkratin, de högsta skatterna, den mest repressiva politiken och mest övervakning som är mest högljudda – och som vinner. Vilket sedan drabbar alla andra EU-stater.

Centralstyrning innebär att ett litet antal politiker och byråkrater försöker komma fram till hur saker och ting skall fungera för ett mycket stort antal människor med de mest skiftande önskemål och behov i områden med de mest skiftande förutsättningar. I detta fall i ett område med 500 miljoner medborgare. Det blir alltid fel. En storlek passar helt enkelt inte alla.

Att centralstyrning orsakar skada i sig, det är en sak. Vad som kanske är värre är att den slår ner variationer och mångfald. För det är variationer och mångfald som skapar framsteg, utveckling och tillväxt. Det är när många olika alternativ, på olika håll, prövas mot varandra som man har en möjlighet att hitta fungerande lösningar – inte när allt är likadant överallt.

Om Europa vore en mångfald av administrativa modeller, utbildningssystem, företagsmodeller, demokratiska lösningar, ekonomiska förhållningssätt… Då skulle vi kunna lära av varandra. Då skulle vi kunna undvika andras misstag. Då skulle människor och företag kunna verka i de länder som passar deras behov och förutsättningar bäst. Men så är det inte i EU. EU går i rakt motsatt riktning – mot mer centralstyrning och likriktning.

Speciellt illa blir detta när, som sagt, det ofta är de sämsta idéerna som blir norm för hela EU. Harmonisering kallas det, på EU:s nyspråk.

Fortsätter vi på den här vägen – då kommer Europa snart att bli fattigt, efterblivet och småskuret. Vi kan fortfarande göra ett vägval. Men det tidsfönstret håller snabbt på att stängas.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

De svenska mobiloperatörerna tänker nu blockera Skype och liknande så kallade VoIP-tjänster som erbjuder gratis telefoni. Nyheter24 skrev om detta i förmiddags.

Detta är ett ofog – som kan få konsekvenser på fler områden.

Men låt oss ta det från början. Mobiloperatörerna har naturligtvis rätt att ta ut olika pris för abonnemang med olika mängd datatrafik. Och jag tror att de flesta kunder inte har något att invända mot att betala för hur mycket internet de använder mobilt.

Däremot skall mobiloperatörerna (och intrnetoperatörer i allmänhet) inte försöka styra hur deras kunder använder sin uppkoppling. Det skall vara upp till var och en.

Om jag läser nyheter, mailar, porrsurfar, ser på film, facebookar eller använder Skype – det har operatörerna helt enkelt inte med att göra – så länge jag har betalt för en viss mängd datatrafik och håller mig inom denna gräns.

Det har även diskuterats att ta extra betalt för Skype / VoIP. Även här kan man invända att operatörerna inte skall lägga sig i vad jag gör med den intrnetuppkoppling som jag köpt. Samt att det känns orimligt att vi kunder skall tvingas betala två gånger för samma sak.

Internet utvecklas ständigt. Det kommer hela tiden nya tjänster. Och med allt snabbare uppkopplingar kommer även tyngre och mer trafikintensiva applikationer. I detta läge skapar det en osäkerhet om internetleverantörerna får för sig att blockera eller avgiftsbelägga vissa saker. Det kommer att bromsa utvecklingen.

Vem vågar utveckla nya tjänster och applikationer för internet – om folk sedan stoppas från att använda dem eller tvingas betala extra för dem?

Det handlar om internets utveckling och framtid. Nätet skall vara öppet och fritt.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Jag har aldrig gillat Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Jag påstår inte att hans rivaler är ett dugg bättre. Men nu är det han som är president och som försöker bli omvald.

Ena stunden vill Sarkozy avskaffa den fria rörligheten i EU. I nästa andetag vill han ha mer handelshinder och protektionism. Presidenten och hans parti är drivande vad gäller att inskränka internets frihet. Han talar sig ofta varm för mer politisk makt över marknaden och medborgarna. Detta för att nu bara ta ett par exempel.

President Sarkozys senaste stunt är att försöka ta poäng på dödsskjutningarna och shoot outen i Toulouse.

”Att åka till Afghanistan utan att vara turist, ha professionella skäl eller ha familj där, om man bara åker dit för att indoktrineras och radikaliseras, ska ses som ett brott som kan leda till fängelse” sa han i radio i morse.

Ögonblicket senare missade han ytterligare ett utmärkt tillfälle att hålla munnen stängd – och trasslade in sig i ett resonemang om huruvida man kan se på någon om han eller hon är muslim.

Sarkozy har även varit inne på att det kanske skall vara förbjudet att söka efter viss information (radikal islamism) på nätet.

Jag blir alldeles matt. I vilken ända skall man börja?

Radikaliseras? Indoktrineras? Ehhh… Hur vet man det? Vad är det, egentligen? Handlar det om religiösa studier? I så fall i vilken omfattning? Och gäller det då bara islam?

Skall man förbjuda människor att ha eller att skaffa sig en knasig världsbild? Skall vi börja reglera tro och tankar? Var går gränsen? Och vem skall avgöra det?

Hur skall man kunna hålla koll på vart alla medborgare reser och vad de gör på sitt resmål? Är det alls önskvärt, även om det vore möjligt?

Vore det kanske inte rimligare att fokusera på människors handlingar (utförda eller bevisligen förestående) istället? Oavsett vilken religion de har. Oavsett hur de ser ut. Oavsett varför de är tokiga.

Om Sarkozy får som han vill, då räcker det inte med att inskränka religionsfriheten. Då måste staten börja ägna sig åt att bekämpa och beivra tankebrott. (Och snart har man ju faktiskt den övervakningsapparat som krävs för att kunna göra det.) Ut genom fönstret åker rättsstatens principer, yttrandefriheten, friheten att söka information och medborgarnas lika rättigheter.

Det värsta är inte att Frankrikes president kanske tycker så här, på riktigt. Värre är att han inte skulle säga något av detta om det inte vore för att opinionsmätningar och fokusgrupper visar att detta är vad väljarna vill höra.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se