En gång när jag var 15 år var jag på världens nyårsfest mitt ute i skogen i en stuga. När jag säger mitt ute i skogen så menar jag mitt ute i skogen, det var mittimellan Storuman och Vilhelmina nånstans. Det fanns inte sängplats åt alla och jag minns att folk la sig där det fanns plats, det låg typ fem pers i en dubbelsäng och så fanns det en barnsäng där också nån låg. Nån låg under ett bord. Tror jag blev ihop med honom sen. Ja det blev jag.
Det var minus 30 grader kallt, en av de kallaste nätterna på hela året, och jag kom på den magnifika idén att kasta av mig skorna och springa runt en laggård barfota i djupsnön. När barnen beter sig som Jackassgänget behöver jag med andra ord inte tänka särskilt länge varifrån dom fått detta beteende.
Efter att jag sprungit runt laggårn var så klart mina fötter iskalla. Så kalla att dom i princip var döda faktiskt. Minns att en person var väldigt mån om att värma dom. Jag visste inte då att han var fulländad fotfetishist men det fick jag reda på senare, eftersom jag blev ihop med honom.
Veckan efter mitt lilla snösprång så tappade fötterna all sin hud. Det var som att se en orm ömsa skinn. Huden som kom under den torra huden som lossnade var mjuk, mjukare än någonting ni läsare någonsin känt eller kommer att känna. Det var hud från himlen.
Det var som kemisk peeling at the best.
Detta är en historia som ni kan göra vad ni vill med. Ni kan förkasta den, eller så kan ni göra en business av den. Tack för att ni läste.
PS. Historien inspirerade till Stenka i andra avsnittet av Hej Sonja som jag gjorde till Humorhimlen labb. DS.
