Idag berättar jag på min privata blogg att jag tillsammans med Emanuel, Mymlan och några till är engagerad i nyhetssidan Ajour, och varför det kommer innebära att jag avslutar mitt engagemang för Nyheter24 och lägger all skrivtid där istället. Läs gärna där för min programförklaring.

Men direkt till er Nyheter24-läsare vill jag säga tack! Det har varit jättekul att berätta om mitt hjärteämne för er, och jag är övertygad om att vi kommer ses igen. Jag menar, oss frilansare emellan: man vet aldrig vem som ska bli näst med att betala för ens tjänster.

Tack för alla tips, all läsning och allt stöd – vi ses på Ajour!

Hur är läget? Lite fredagkväll sådär, eller? Har du satt på dig finskjortan eller –blusen, och ska för en gångs skull ut och göra dig till för att fira veckoslutet? Ja, då ska jag inte störa. Tänkte bara berätta att jag skulle jobba ikväll, och kom därför inte ut på några äventyr. Och eftersom att min arbetsdisciplin lämnar mycket att önska verkade det mycket roligare än att smälla ihop en liten spellista än att jobba. Men vad vet väl jag om musik, knappt intet…

…om det inte är Absolut Internetz – Music from the memes det handlar om! That’s right bitches, jag har satt ihop den definitiva memespellistan som täcker ALLA musikaliska smittor (som finns att tillgå på Spotify) som drabbat internet de senaste åren!

Det är en helgjuten festkvällsspellista vi snackar om här. Den tar sin början i att deklarera att det är fredag och därmed festdags – för att citera urmemet med den dansande bananen: peanut butter jelly time – varför vi kickar igång er med Levan Polka, låten som användes 2006 för att kompa animetjejen som svingade en purjolök. Lite senare, när festen kommit igång, låter vi det rycka i era ben genom storheter som numa numa, Chris Browns Forever (från världens vackraste och mest virala bröllopsingång) och engelska varianten på Caramelldansen (som jag faktiskt skrivit om).

Natten flyr på sitt säreget magiska sätt, och innan vi vet ordet av har vi firat livet till såväl Nyan Cat, Rick Astleys odödliga klassiker Never Gonna Give You Up och en tranceremix av Chris Crockers hjärtskärande vädjan att vi ska låta Britney Spears vara. Men också mer subversiva grejer, som dansken Tommy Seebachs tappning på rockklassikern Apache, vars skogstokiga musikvideo gick Youtube runt för några år sedan, och Run Away, det moldaviska bidraget till Eurovision Song Contest 2010 som födde nätundret Epic Sax Guy. Dessutom har självklart Justin Bieber, stjärnan som internet födde och sedan kom att hata, fått vara med på ett hörn.

När en remix av animerepliken ”It’s over 9000!” fått påminna oss om att klockan håller på att bli för mycket, och vi har druckit så många öl att vi sett dubbla regnbågar, spelar Erasure nattgolvets sista låt i sin Robot Unicorn Attack-pånyttfödda hit Always, och sedan är vi lika glada som Eduard Hill att äntligen få återvända hem. Eller som han uttryckte det: trololo.

Väl hemma lugnar vi ner oss med datorspelet Portals enastående slutlåt som gick nätet runt häromåret, jullåtsmashupen som gav a capella-gruppen Straight No Chasers skivkontrakt och Mariah Careys vackra Without You – eller som deltagaren i bulgarisk Idol trodde den hette: Ken Lee. Till Imogen Heaps undersköna röst somnar vi sedan, när hon sjunger den låt som blev fokus för det outgrundliga memet Dear Sister: Hide and Seek.

Och när som den sista låten spelar ut er i drömmarnas rike ler inte bara jag godmodigt åt eran lyckade kväll i Internets tecken; nej, jag tycker mig också, just ikväll, se ett aldrig så litet leende på artisten – Keyboard Cats – läppar.

God natt, och trevlig helg!

Here’s to the crazy ones. The misfits. The rebels. The troublemakers.

Våra samtal över kaffet på arbetsplatsen, våra korta meningsbyten i kön till matkassan och våra små lägesuppdateringar när vi springer på gamla vänner på gatan har, utöver att vara det sociala kittet som Emanuel Karlsten en gång respektfullt förklarade som trams, en sak gemensamt: det bygger på gemensamheter. Vi har våra parallella intressen, vårt medvetande rör sig kring ungefär samma lyktstolpar, och allt detta speglas i våra dagliga samtal.

The round pegs in the square holes. The ones who see things differently. They’re not fond of rules. And they have no respect for the status quo.

Internet bygger på precis samma principer. Memes är bara stora internskämt, där vi måste veta en grundläggande faktor för att kunna spinna vidare på idéerna på rätt spår. Eller helt medvetet välja fel spår, och på sätt attackera memet från en oväntad infallsvinkel. Och idag har en sådan gemensam faktor fallit bort.

You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them. About the only thing you can’t do is ignore them. Because they change things. They push the human race forward.

När Apple 1997 fick en ny slogan – Think Different – spelades en första version in av den ikoniska reklamfilmen ”Crazy Ones” med Steve Jobs själv som voiceover. Slutversionen fick ha Richard Dreyfus som speaker, men att Jobs läste texten i filmen var passande på mer än ett sätt. Som en av de viktigaste personerna i utvecklingen kring hur vi använder oss av internet, hur det blivit en så djupt integrerad del av vårt liv, var han definitivt själv en av de ”crazy ones” reklamen pratar om.

And while some may see them as the crazy ones, we see genius.

Steve Jobs var en gemensam nämnare för samtliga som på något sätt berört internet, så det blir självklart att nätet idag har sorg, och tar farväl. Googles avsked går helt i linje med Jobs egna minimalistiska design. Teknikmagasinet Wired fyller sin förstasida med citat om Jobs (på ett sätt som för övrigt illustrerar vilka som är de riktigt stora namnen i den här branschen, då Bill Gates citat är störst och längst upp medans Barack Obamas avskedsord hamnar nere bland de andras). Reddit hyllar ikonen genom att byta ut sin logga till hans profil samt levnadsår, och Apple själva lämnar i ett skede då iPhone 4S-hypen är oerhört viktig att bygga på över hela sin förstasida till några sista ord om Jobs.

Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do.

Även vi dödliga har fått en representant bland hyllningarna. 19-årige designstudenten Jonathan Mak gjorde ett enkelt ingrepp i Appleloggan som vi vanligtvis känner den, och lyckades på så sätt illustrera såväl Jobs omätliga avtryck i företaget som hur saknad han kommer vara. Bilden träffade väldigt rätt hos många, något som bevisats av hur enorm spridning den fått under dagen. Och det är inte ju inte så konstigt, den bygger på en profil som vi alla reagerar på – men med en liten oväntad twist.

Precis som han ju var i livet, den gode Jobs.

Idag sällade sig P3 Populär till raden av Jack-approved media genom att äntligen ta upp något av nätkulturen. Och att de dessutom bjöd in mig till samtalet är onekligen en rolig bonus. Ämnet var lolcats, en sorts makrobilder (bilder vars betydelse understryks/förändras genom en ditsatt text) där katter får agera språkrör för skämt och allvar. Lolcats, som genom lördagstemat Caturday uppstod kring 2005 på forumet 4chan för att sedan utvecklas till megamemet Can I Haz Cheezburger?, är ett av nätets största och mest vida spridda teman, och det går att säga väldigt mycket mer om deras betydelse än jag hann med under den timmen jag satt med i studion. Men jag är nöjd med inslaget och uppskattade att få prata med Patrik Lundberg, journalist på Helsingborgs Dagblad och chefredaktör för deras djurbevakande blogg Djurbladet.

Lyssna på hela programmet här:

Och mys åt det vinnande Youtubeklippet i omröstningen om nätets bästa kattklipp:

Att skriva om bloggare är som att äta snabbmat: varje gång jag gör det, ångrar jag mig efteråt och får dåligt samvete för att jag är så lättmanipulerad. Hela målet är naturligtvis att få folk att rasa, det är lika korkad som genomskinligt. Och vanligtvis brukar jag klara mig oprovocerad igenom deras tvivelaktiga uttalanden, konstiga idéer och uppmärksamhetskåta tirader. Gränsen mellan provokation och lagbrott är ju tillräckligt bred, tillräckligt väldefinierad, för att man som vanlig skribent ska kunna veta var man bör hålla sig. Men när man inte förstår det är det dags att reagera. Och det har jag för avsikt att göra idag.

Joakim Berg, eller Jockiboi som han kallar sig till vardags, är en person som trots allt var Darwin trodde om vad som krävdes av en människa för att nå framgång hittat en viss arena sedan hans ”genombrott” i dokusåpan Kungarna av Tylösand. Han har bidragit till sin lysande karriär genom att bajsa på sig i TV och att på sin blogg betygssätta olika, naturligtvis namngivna och bildsatta, tjejer under rubriken ”Dagens knull” (ett bloggtema som han, när han kritiserades för det, försvarade med att han fått “godkänt från alla [omskrivna] personer utom 3“. Tyvärr Joakim, att skaffa godkänt från alla “utom tre” är inte att gå that extra mile när man tänker beskriva deras könsorgan offentligt).

Ovanstående kan väl dock som mest betraktas som väldigt korkat, och de enda anledningarna till att jag lackar är väl att det känns som han saknar all hyfs och fason. Det är dock svårt att ta vidare. Man får vara oskön på internet, det kan till och med i många sammanhang leda till framgång. Titta bara på Alexandra ”Kissie” Nilsson, som trots att hon inte så mycket som andats en ursäkt till någon av de hon skadat så mycket nu uppenbarligen kan tjäna pengar genom att föreläsa på skolor. Vari omdömet ligger hos Ljungby fria gymnasium, som av allt att döma ger pengar till en homofob och främlingsfientlig bantningshetsare, kan man fråga sig, men något mer olagligt än att stjäla bilder har hon trots allt inte gjort. Bara att bita ihop, antar jag.

Så icke längre i fallet Jockiboi. Som Usain Bolt själv springer han nämligen rätt in i den gräns mellan idiotiskt och olagligt jag nämnde ovan, spricker mållinjen och fortsätter ut långt på den andra sidan. Och jag undrar om han ens tycker det var värt det.

Censuren av hennes ansikte är min egen, i ursprungsinläggets bild är hon klart igenkännlig

Ovan hänger alltså Joakim Berg ut en person som enligt kommenterarna är en känd sångerska som fick genombrott i Idol 2009, i det att hon utövar oralsex på en oidentifierad person. Bilden är enligt honom själv smygtagen, och sångerskan, eller vem det nu än är, är alltså inte medveten om att hon finns med på hans blogg i en så utlämnande situation. Enligt datainspektionen betraktas foton ”där personer kan identifieras betraktas normalt som personuppgifter även om inga namn nämns”. Vad gäller personuppgifter är de lagliga att sprida så länge den uthängdas ”intresse av en fredad, privat sfär vägs mot intresset av att publicera uppgifterna”. Jag tror vi kan enas om att allmänintresset inte är stort nog i detta läge.

Så, som en bekant undrade, har Jockiboi så dåligt omdöme att han medvetet lägger ut en sådan här bild, eller vet han bara inte vad han gör? Tyvärr tror jag det är en omdömesfråga. Han har nämligen själv upplevt hur det är att få nakenbilder spridda. I september förra året läckte några hemmagjorda porrfilmer signerade Jockiboi, och för Aftonbladet berättar han att det inte är något vidare kul.

- Det är såklart att jag ångrar att de kom. Jag hade inte önskat det, men nu gjorde de det och det är jättejobbigt.

Ja, visst är det en jättejobbig känsla Joakim. Folk har till och med fällts för att ha utsatt andra för den. Och du förstår säkert varför: av ovanstående citat förstår ju vi att du vet hur det är. Ändå har då så dåligt omdöme att du gör exakt samma sak själv?

Det är svårt att komma undan känslan av att något är ruttet i den svenska bloggosfären. Folk kollapsar och skär sig, mobbas och mobbar, hamnar på behandlingshem och är intolerant mot allt som det går att vara intolerant mot. Och det handlar inte om att vara ung och dum – Jockiboi är 25 år gammal, och t.o.m medelålders medelmåttor som t.ex. Katrin Zytomierska har en vana av att garva åt ”pluffsisen” Blondinbella. Idag polisanmäler jag Joakim Berg för grovt förtal, och hoppas att den pissningen i havet åtminstone kan hjälpa att förbättra en liten del av tonen i svenska bloggar. För jag håller på att bli så jävla trött på det här.

Och just det, kanal 6, om ni fortfarande tänker ha med Joakim i er dramatiserade dokusåpesatsning ”Den sista dokusåpan”, tja, då har ni åtminstone en tittare mindre over here.

Edit: eftersom jag inte är målsägande i det här fallet kunde jag inte polisanmäla. Personen jag pratade med tog ett tips och vidarebefordade det till Stockholmspolisen istället. Vad gäller rubriken tänker jag låta den vara kvar, för det var trots allt det jag försökte göra.

Edit 2: enligt Twitter är inte tjejen på bilden sångerskan i fråga, utan en amerikansk porrskådis som delar ansiktsdrag med henne. Tove Styrke själv har kommenterat detta, och bekräftat att det inte är hon på bilden. Det är alltså inte att betrakta som grovt förtal. Jag tänker dock låta det här inlägget ligga kvar, eftersom Joakim i tron att det är hon lagt upp bilden. Uppsåtet finns där, och mitt resonemang är fortfarande giltigt även om det nu blir på en mer teoretisk nivå.

Nu vill jag att vi gör ett litet experiment. Uppsök din Facebookprofil. Högerklicka på din profilbild, och välj att visa bilden – inte länken alltså, utan bilden – i en ny flik eller fönster. Radera själva filnamnet (d.v.s allt efter det andra snedstrecket, som du låter vara kvar, i länken) från URL:en du fått, och tryck enter. Om du gjort allt rätt och hamnat här (eller, om du tagit bort all text i URL:en efter .net vilket också fungerar, här) dyker nu en bild upp i ditt internetfönster, nämligen ett porträtt av den här mannen:

Som illustration för sina bildservrar har alltså Facebook en bild på en asiatisk man i en Team Yamaha MotoGP-jacka. Han heter Zenanti Brahim, och har ett eget Facebookkonto. Men vem är han, och varför återfinns är han Facebooks defaultman? Lite grävande senare upptäcker vi att han figurerar på denna indonesiska blogg, som enligt Google Translate verkar vara någon sorts känslovägledande livsstilsblogg riktad mot män (bloggposten han illustrerar har titeln ”Inte alla människor vågar avslöja kärleken”). Och det blir bara konstigare när man googlar runt lite, och hittar denna raderade men av Google cachesparade fråga på Yahoo:

Fler än jag har alltså undrat – men blivit censurerade. Även på Reddit har frågan ställts, och mycket av researchen ovan har gjorts av användarna där. En av dem föreslår att någon av utvecklarna programmerat servern att visa denna bild ifall ingen filändelse tillfogats – men varför just Zenanti? Och känner Zenanti själv till den tvivelaktiga berömmelse detta röner honom? Och varför vill inte Yahoo att vi pratar om detta? Frågor vi förmodligen aldrig kommer få svar på. Det enda vi vet är att allt vi gör på Facebook… övervakas av Zenanti.

Jaha, det var det. Återgå till era sysslor.

Begreppet meme myntades av Richard Dawkins 1976 genom boken The Selfish Gene. Det lanserades som en term för idéer som sprids från mun till mun, hjärna till hjärna, och Dawkins exemplifierade sin teori med melodier, talesätt, mode och religioner. Själva ordet ”meme” är en förkortning av det gammelgrekiska ordet mimeme, vilket betyder ungefär något imiterat. Internetrevolutionen låg vid uppfinnandet av begreppet några år fram i tiden, men eftersom nätkultur och hur den sprids bara är en mer effektiv spegling av det verkliga livets kulturströmningar var det lätt att applicera begreppet på de nya plattformar som WWW introducerade.

Spola fram tills idag. Tusentals meme finns, fler än någon någonsin kan räkna, och se ser ytligt helt olika ut beroende på var man befinner sig. Några har skakat om världen mer än andra. Att kategorisera, ordna upp, alla dessa idéer och internskämt har för mig verkar som ett lite för stort projekt för att kunna vara möjligt. Jag menar, visst, uppslagsverk och encyklopedier finns ju, men ingen, tja, tidslinje över memes. Eller?

Se, där drog jag mig vid näsan. För det gör det visst. Och den har funnits längre på nätet än vad jag kunnat ana. Det började våren 2008 som en kul grej, ett tidsfördriv, för webbtjänsten Dipitys produktansvarige BK Gupta (ja, han heter så). Dipity är en tjänst som gör det möjligt att skapa sina egna tidslinjer över olika saker, så det föreföll sig naturlig för Gupta att sysselsätta sig med det. Han plockade ihop en handfull av sina favoritmemes, lade dem i ordning och skickade ut den till några vänner. Under sommaren spreds och växte tidslinjen och har nu över 4 miljoner visningar, och täcker allt från smileyns uppfinnande 1982 till sommarens stora irritationshit Nyan Cat. Den är inte komplett, växandet verkar ha dött av lite på sistone, men den utgör ändå av de mest kompletta samlingar memes – dessutom satta i relation till varandra – som jag sett. Oerhört användbart. Ni kan lita på att jag kommer använda den igen.

När jag försöker förklara vad det är jag egentligen skriver om för mina oförstående IRL-vänner brukar jag vara noga med distinktionen att det inte handlar om sociala medier. Det här är en blogg om nätkultur, om allt som lever och händer och inte om olika satsningar på nätverk och heta buzzwords och allt sånt där.

Men eftersom att allt hänger ihop och många memes är direkt kopplade till exempelvis Facebook och Twitter, för att inte tala om att mer traditionellt utformade platser som Reddit och 4chan inte är något annat än sociala medier in disguise blir det ibland svårt att sätta gränser mellan vad som är nätkultur och inte. Idag är en sådan dag. För idag ändrade Facebook på hur vi ser på nätet.

Under en konferens gick de ut med en rad nyheter kring mötesplatsen, bl.a en helt uppdaterad profilsida och ett mer storytellingfokuserat sätt att presentera sig än förut. Istället för att vara en spegling av vår vardag kommer Facebook således framöver utgöra en spegling av hela våra liv. Detta i kombination med att man på allvar låter företag tillhandahålla appar – där vår egna Spotify fått en unik ställning som musikspelare – gör att Facebook får en om möjligt ännu centralare plats på nätet än det redan haft. För att citera Fredrik Strömberg:

Vad som händer nu är med andra ord stort. Vårt hem på nätet har utvecklats till att bli en huvudstad, en utgångspunkt. Google+ kan dra något gammalt över sig (förslagsvis sig själv). Många har under kvällens genomgång frågat sig: vad krävs nu för att Facebook ska BLI internet? Är Facebook orubbligt? Även om jag personligen tror att inget är för evigt, inte ens en mötesplats med snart en miljard användare, så är frågorna relevanta. Hur stort är egentligen Facebook?

Och, för att komma in på ämnen som är mer aktuella på den här bloggen – vad händer med nätkulturen när Facebook blir internet? Världens näst största hemsida är ju nämligen fortfarande väldigt sluten. Saker har svårt att sprida sig, såväl internt som externt, på och från Facebook. Dessutom är det krav på identifikation som Facebook ställer på sina användare ofta mördande för den kreativitet som nätkulturen kräver, där man inte alltid håller sig över bältet. Så, kort och gott, om Facebook tar över internet, vad händer då med dess kultur?

Jo, den växer ska ni se. Jag ser tvärtom Facebooks expandering och växande ambitioner som en frälsning för nätkulturen. Ju fler som börjar använda sajten som ansikte utåt, desto fler kommer behöva söka sig inåt för att slappna av, släppa loss och larva sig. Ju starkare makt, desto ihärdigare partisaner, så att säga. Generellt brukar de flesta legenderna, berättelserna, ja, memesen, skapas på lite smutsigare bakgårdar, med en mindre men mer engagerad publik. För nätkultur handlar om referenser, och ju fler som har dem gemensamma desto starkare trend. Om Facebook gör sig till hela världens referenspunkt kommer det hjälpa människor att hitta varandra – för att sedan genomföra saker någon annanstans, där spridningen kan mätas och medge spinnoffs.

Ett meme är en idé, ett fenomen eller en tanke som fått ben och sprider sig från person till person. Nätkultur är den trend som går att utläsa ur samtidens memes – de som syns på ytan, och de man måste gräva lite för att hitta. Ju större Facebook blir, desto lättare kommer det vara att hitta gemensamma nämnare till dessa memes. Så oroa er inte, trots att det verkar som att renlighetens och moralens väktare, platsen där alla står för vilka de är och tronar med en profilbild ovanför allt de säger, växer bortom alla gränser så kommer den anonyma och råa, nakna och skitiga kulturen fortsätta växa. Den balansen kommer vidhållas. Och jag kommer fortsätta berätta om det för er. Var så säker.

När skräckförfattaren Brian Keene häromdagen kände ett kallt och synnerligen oroande grepp om sitt hjärta var den enskilda pryl han var noga med att få med sig på ambulansen sin iPhone. Tvärtemot de förhoppningarna han ovan uttryckte visade sig smärtan i bröstet mycket riktigt vara en hjärtattack. Han lades in, skrev att han hoppades att ett litteraturpris skulle kunna fungera som ersättare för en sjukförsäkring och tillade sedan att ifall han ändå skulle dö så ville han åtminstone ha producerat en rolig sista tweet.

Jag får tag på honom någon dag efter hans hälsomissöde, ursäktar mig ifall jag stör mitt i en eventuell dödskamp, och ställer några frågor. Vad hade han för förväntningar, om några alls, på att livetwittra sin hjärtattack?

- I was scared, and I usually tend to make jokes when I’m scared. I had my phone with me, so I tweeted a joke about it from the emergency room. That made me feel better, so I tweeted another. And then kept going. And each time someone responded, I felt a little less alone and afraid.

Eftersom jag är en uppmärksamhetshora, som inte hade tvekat att sjunka så lågt att utnyttja en hjärtattack för lite extra followers, blev jag lite paff av det svaret i all sin oväntade och nakna ärlighet. Hade verkligen inte Brian några som helst publicitetsmässiga baktankar med twittrandet? Var inte tweeten ovan, där formulerar en rubrik till den tänkta artikeln om hans ovanliga sätt att berätta för allmänheten om sitt sjukdomstillstånd, ändå lite talande för aningen att tilltaget kunde leda till mediautrymme?

- No, not at all. It was a “I’m scared. I’m lonely. I need to distract myself” sort of thing.

I ett läge där man känner sig fullkomligt utlämnad till ödet och eventuellt någon ambulansförare är tryggheten överordnad nyhetsvärdet i ens situation. Att använda Twitter för att på ett synnerligen offentligt sätt trumpeta ut sin misär kan naturligtvis tolkas som skamlöst self-promotion, men för objektet kan det också fungera som ett sätt att känna sig mindre ensam. Minns rapporterna från Utøya i somras, då rop på hjälp förekom även på Twitter. I den fullkomliga paniken och ensamheten, i ens hjälplöshet mot en fiende övermäktig en själv oavsett om den bär pistol eller går direkt på ens hjärta, blir de annars så namn- och ansiktslösa människorna på nätet ett konkret sällskap.

Men det kan också förändra hela ens tillvaro. En som kan ge exempel på det är Sohaib Athar, som en natt i maj i år satt uppe och jobbade sent. Plötsligt stördes han av en helikopter, slängde iväg några tweets om det och inledde på så vis ovetandes en fullkomligt makalös klättring i followerantal – från 751 stycken till strax över 100 000 på bara någon dag. Morgonen därefter spreds nyheten att Osama bin Laden dödats i en amerikansk elitsoldatinsats, och ryktena om mannen som livetwittrat hela attacken förbyttes i nyhetsartiklar. Idag har han fortfarande över 80 000 followers, en folkmängd som skulle utgöra en respektabel läsarkrets för vilken svensk lokaltidning som helst. En annan som fick smaka på ett plötsligt utökat kändisskap var Steve Holmes, den enda person som Kanye West i augusti förra året valde att följa. Det boostade hans followerantal med 7000 personer, men avundsjuka och press gjorde att Steve tröttnade snabbt:

Ali Esbati, svensk vänsterpartist och bloggare, var i somras inbjuden till Utøya för att hålla ett tal för ungdomarna samlade där. Han överlevde de helvetiska timmarna som sedan följde, och kunde under dagarna som följde på ett starkt, sorgligt och värdigt sätt ge oss en bild av hur de hade förlöpt. Detta gav honom en bredare publik än han förmodligen någonsin haft, och dessutom ett tusental extra followers. Självklart skulle Esbati när som helst byta den extra publiken mot att händelserna i Norge aldrig ägde rum, men med facit i hand sitter han ändå i en helt annan situation nu än vad han gjorde förut. Förhoppningsvis kan katastrofer leda till något gott, och även om det låter pubertalt att räkna det i followers är det på något sätt ett mått. Ali, som till förmån för sin familj och sitt privatliv valde att inte kandidera till posten som partiledare för Vänsterpartiet, kan kanske i framtiden aspirera på liknande positioner, och då med ett långt större stöd än vad han skulle ha om han inte råkade befinna sig på den där ön i somras.

Jag är medveten om att jag nu balanserar på den goda smakens gräns. Att ställa mänskligt lidande mot followers på Twitter går ju inte, och kommer aldrig gå, att göra seriöst. Och det är inte heller det jag försöker göra – bara sätta ljus på vår drift att vilja kommunicera, och vilken plats det genom Twitter kan placera oss på. Vilkas förtroende vi kan vinna, vilka dörrar det kan öppna. För så länge som olyckor och terrordåd har dragningskraft, och vi beundrar någon som klarar av dem bättre än vi själva skulle gjort, är större publik en logisk bieffekt av att hamna i rampljuset.

Brian, Steve, Sohaib och Ali hade aldrig tänkt sig hamna i de mer eller mindre surrealistiska sitsarna de gjorde, men när de väl gjorde det så fick det följden att de fick massor av extra ögon på sig. Några gillade det och kunde hitta ett användningsområde för det, andra inte. Men man ska veta att logiken fungerar så. Och jag tänker på hur Brian Keene avslutade sitt korta samtal med mig:

- If I could, I’d get rid of email, phone calls, etc. and use Twitter as my primary means of communication.

Där någonstans finns ändå ett värde i att omvandla en vidrig omständighet, skämta lite om ens hjärtattack, till några fler vänliga ögon än man kände innan dess. Eller åtminstone få ynnesten att känna sig lite mindre ensam och utlämnad mitt i alltihopa.

Har ni sett South Park? En oerhört välskriven karaktär i den serien heter Butters Scotch, en slags karikatyr på den där lättmanipulerade, naiva, godtrogna pojken som alla någon gång stött på. För att på 30 sekunder förstå hans essens kan jag rekommendera det här klippet, där seriens ständiga huvudsadist Cartman har låtsats vara Butters och retat upp hans föräldrar.

Men vänta, varför börja prata om Butters nu? Vad har han med internet att göra? Jo, det är så att jag idag upptäckt honom som vuxen. 30 år senare är det väldigt lätt att tänka sig Butters framför sin webcam, i full färd att hitta på något nytt kul som kanske också ska kunna ta honom ur den lilla ensamhet han känner. Varsågod, I give you: Stuck in a Balloon.

Ps: Jag vet att visst formatproblem råder här på bloggen. Det finns tyvärr inget jag kan göra åt det – utom att rekommendera er att dubbelklicka på klippet, då det blir i fullskärm och ingen reklam stör er.