Sveriges export av vapenmateriel är ett hett debatterat ämne och synpunkterna på företeelsen är många och varierande. Det som oftast hörs är emellertid kritik och inte sällan krav på att Sverige helt och hållet ska sluta sälja vapen och kringutrustning till andra.

De röster som ser ett behov av exporten, samt förstår vikten av den, hörs inte lika ofta, därför är dagens DN-debattartikel från Andreas Ekman Duse en välkommen röst i debatten.

Som generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter (ISP) torde Ekman Duse vara en av dem i landet med störst insikt i, och kunskap om, svensk vapenmaterielexport. Att i hans roll, på ett pedagogiskt sätt, förklara varför Sverige behöver en försvarsindustri tror jag är viktigt. Särskilt som den rösten inte hörs särskilt ofta.

Hur många tänker till exempel på nedanstående när man pratar om svensk vapenexport?

Vid en diskussion av den svenska exporten är det angeläget att ta som utgångspunkt de av riksdagen fastlagda riktlinjerna. Export kan således beviljas om det finns försvars- eller säkerhetspolitiska skäl som talar för och den inte strider mot svensk utrikespolitik. Många gånger kan det finnas skäl både för och emot en viss export. ISP:s uppgift är då att göra en totalbedömning av ärendet. I fall där systemet har stor betydelse för det svenska försvaret såsom Jas 39 Gripen och Erieye väger de försvarspolitiska skälen särskilt tunga. Även om den svenska försvarsmaktens beställningar minskat så finns ett uttalat intresse från regeringen att bevara kompetensen på vissa nyckelområden.

Att för Sveriges del sälja sin kunskap till andra länder handlar således i stor utsträckning om att bevara kompetens och kunskap för egen del. Om något skulle hända och Sverige dras in i krig så behöver vi inhemsk kompetens på området. Det låter kanske självklart när man tänker på det men i den allmänna debatten är det långt från självklart. Och pratar man med Svenska Freds så är det definitivt inte det.

Utöver kunskapsbevarandet så finns det så klart även en ekonomisk aspekt av exporten. Sverige tjänar pengar på den och som exportberoende nation behöver vi alla exportprodukter vi kan få fram.

Pengar får dock inte vara överordnat och det är därför vi har det regelverk vi har. ISP kontrollerar därtill att exporten följer det av riksdagen uppsatta regelverket, för att tillse att vapen eller övrigt materiel inte säljs till otillbörliga länder. Och så ska det så klart vara.

Svensk export är viktig för Sverige och där spelar försvarsindustrin en viktig roll. Inte primärt för att tjäna pengar på att sälja till andra utan för att se till att Sverige har det materiel vi själva behöver den dagen fienden står vid gränsen. Det kan vara värt att tänka på nästa gång någon säger att vi borde sluta exportera vapenmateriel.

Nyheter: DN, DN, DN, DN, GP, D.

Bloggar: Riedl, AB.

Ingen kan ha undgått att Kronprinsessan Victoria väntar barn vilken dag som helst nu. Journalister står på tå och alla väntar spänt på ett besked som kan indikera om att något är på väg att hända. Just i dag verkade dock vara en vanlig arbetsdag för Kungafamiljen. Samtidigt som media spekulerade vilt åts nämligen lunch på slottet.

Men förr eller senare kommer ett litet barn att födas, och det blir inte vilket barn som helst, utan en tronföljare. I kraft av successionsordningen kommer Victorias förstfödda att gå om sin moster och morbror i tronföljden. Om inget oförutsett händer är det således en liten kommande kung eller drottning som ska födas.

Spännande är således bara förnamnet. De som är äldre har varit med om det här tidigare (när Carl Philip föddes) men för mig är det så klart första gången. Och jag kommer troligtvis att läsa osunt mycket om barnet när tronföljaren väl är född.

Här om dagen hittade jag nedanstående på nätet. En ganska träffsäker bild av hur konservativa ser på sig själva, men också av hur andra ser på oss. Den är gjord av Henrik L Barvå, så äras den som äras bör.

”Sent ska moralisten vakna” skriver DN på sin ledarsida i dag, implicerandes att moraliserande i sig är någonting negativt som man inte ska ägna sig åt. Och det stämmer så klart inte eftersom det, som i alla debattsituationer, är skillnad på sak och person. Det går därför alldeles utmärkt att moralisera över ett beteende utan att för den skull ha någonting emot personen vars beteende man har synpunkter på. En utgångspunkt som vi har svårt för i Sverige, jag vet, men så är likväl fallet.

Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om. Jag tänkte i stället konstatera att jag i diskussionen kring steriliseringskravet endast har fokuserat på de fall där ett könsbyte görs rent fysiskt (i den mån det nu är fysiskt möjligt att ”byta” kön) och därmed missat att det egentligen bara var en liten del av debatten.

Jag får väl dock glädja mig åt att jag knappast har varit ensam om att missförstå den mer övergripande frågeställningen, det vill säga hur man går till väga om man endast vill byta juridiskt kön. Något som trots allt är väsensskilt från att genomgå könsförändrande operationer för att efterlikna motsatt kön i största möjliga mån.

Dock inte sagt att det är ett förfarande som jag skulle uppmuntra men jag har få rent juridiska besvär med att någon i samråd med sin läkare byter juridiskt kön. Vilket leder oss in på nästa fråga. DN:s ledarsida raljerar nämligen, i ovan nämnda artikel, över huruvida KD vill vara:

”Sveriges enda riktigt liberala parti vars strävan är att hålla politikerna så långt borta från människornas vardag som det över huvud taget är möjligt? Eller vill de fortfarande stå för en värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?”

Som om det måste finnas en motsättning mellan de båda förhållningssätten?

Nu är så klart DN:s exempel tillspetsade men de är samtidigt typiska för den svenska debatten. Den som är konservativ kan inte samtidigt ha en liberal syn på vad staten ska göra och tycka.

Jag skulle hävda precis tvärt om. Den som vill att människor ska kunna göra konservativa livsstilsval och till exempel ”stå för en värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar”, om det nu är det man vill, bör verka för en så liberal lagstiftning och så liten stat som möjligt.

I ett samhälle med svag statsmakt och stort självbestämmande spelar det liten roll hur människor definierar sig. Om de ingår i en gemenskap där könsidentitet inte spelar någon roll så är det upp till dem. Vad de då emellertid kommer få leva med är att andra, lika fria individer, kan komma att ha synpunkter på deras livsstilsval. Dock utan att för den skull ha några intentioner om att lagstifta kring vare sig den ena eller andra uppfattningen.

Jag kommer återigen, som många gånger förr, ta upp USA som exempel. Ett land där det uppenbarligen är lagligt att byta juridiskt kön men som samtidigt härbärgerar Amishfolket. Två ytterligheter som ändå kan leva i samma land utan att behöva störas nämnvärt av varandra. Dock inte sagt att grupperna inte har synpunkter på varandras val här i livet.

Men si, det är det som är fördelen med fria samhällen. Om alla har rätt att göra egna val så måste alla också kunna stå ut med att få sina val ifrågasatta av andra som har gjort andra val. Och det är här som moraliserandet kommer in, för att återknyta till där jag började.

I svensk debatt är vi så ovana med att tänka oss ett samhälle utan en stat som reglerar allt. Därför blir också varenda kritik av någon eller något lätt omvandlat till ett lagkrav av något slag. Och i viss utsträckning så är det kanske en anpassning till den genomreglerade tillvaro vi lever i. En kritik mot en reglering kräver en annan reglering.

Bättre då vore att minska politikens inflytande över våra liv och i stället låta människor välja på egen hand. Jag är nämligen övertygad om att fler skulle göra ”konservativa” livsstilsval om det inte vore för regleringar som ”uppmuntade” ett annat beteende.

Och kanske är det just det som liberaler och socialister är oroliga för.

2007 års utredning om steriliseringskravet vid könsbyte ”ansåg det vara rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Utredningen pekade också på att detta är vad de flesta transsexuella vill när de genomgår den könskorrigerande behandlingen.” (citat från nedanstående länkad artikel)

Tidigare har KD varit enda parti i alliansen som ansett att ovanstående är en rimlig utgångspunkt i denna svåra fråga. I dag meddelar man dock via DN-debatt att man svänger i frågan.

Det är oklart vad som egentligen har hänt eller förändrats i frågan. Troligtvis har man gjort bedömningen att man inte orkar stå för sin tidigare ståndpunkt och att man förlorar mer på att hålla fast vid den än att byta. Jag är inte så säker på att det stämmer. I alla fall inte internt i KD.

För egen del anser jag att en logisk slutsats av ett könsbyte också innefattar ett avlägsnande av ens tidigare köns könskörtlar. Åsikterna i frågan är dock många. Jag rekommenderar er därför att läsa David Eberhards försök till problematisering av frågan.

Jag kanske inte håller med om precis allt han skriver men Eberhard sätter i alla fall fingret på ett antal komplicerade omständigheter när det gäller könsbyten, och han gör det utifrån sin roll som psykiatriker och utifrån vad som är medicinsk motiverat. Och därmed också utifrån vad som kan och bör vara det offentliga samhällets inställning till den medicinska åtgärd som könsbyte ändå anses vara.

Nyheter: SvD, SR, D, GP.

Vad tusan håller Jonas Sjöstedt på med? Försöker han runda regeringen för att framstå som hjälte på egen hand, och förstår han inte vilka implikationer det i så fall kan få på Sveriges officiella förhållningslinje till den Etiopiska regeringen?

Nu förnekar visserligen Sjöstedt via en presskommentar på Vänsterpartiets hemsida att han skulle ha förhandlat på egen hand direkt med den Etiopiska regeringen, men så vitt jag kan se så är det inte det tidningarna skriver att han gjort heller.

I stället handlar det om att han via andra kontakter försöker påverka Etiopien. Kontakter som står Etiopien nära och som erbjudit Sjöstedt att tala för Sveriges räkning i fallet med de fängslade journalisterna.

Ett erbjudande som Sjöstedt direkt borde ha tagit med sig till Arvsfurstens palats i stället för att agerat på egen hand på. Nu riskerar han i stället, vilket Urban Ahlin (S) också mycket riktigt påpekar, att förstöra de kontakter som Sverige redan har upparbetat med Etiopien.

Oansvarigt Sjöstedt.

Bloggar: Böhlmark, Antonsson.

Var och en är ansvarig för sina egna handlingar, både i stort och smått. Från den där glassen man inte borde ha ätit till bomben man inte borde ha sprängt.

Det spelar ingen roll om man för egen del, eller inom sin grupp, tror sig agera i det stora folkflertalets namn. Vad man för egen hand utför är man också ansvarig för.

Det här har jag skrivit om flera gånger tidigare, både efter bomben i Stockholm julen 2010 (här och här) och efter massakern på Utøja (här). Kollektiv kan inte stå till svars eller hållas ansvariga för vad några få väljer att göra.

Och lika illa som jag tycker om människor som kollektiviserar muslimer utifrån handlingarna av några få, lika illa tycker jag om människor som försöker smeta ner borgerligheten med Anders Breiviks handlingar.

Den här tankemodellen fungerar så klart åt alla håll och försök att smutskasta sin meningsmotståndare med förmenta kopplingar åt olika finns tyvärr i alla läger (det har säkert hänt att jag gjort det själv är jag rädd för). Det betyder dock inte att det är en debattmetod som är önskvärd eller som bidrar med något positivt till det allmänna debattklimatet.

Så nästa gång någon säger eller gör något som du inte håller med om (och du vill säga emot), försök att hålla dig till det som personen i fråga har sagt eller gjort. Det fungerar oftast alldeles utmärkt som debatteknik.

Lovar du att försöka så lovar jag detsamma.

Gamla riksdagshuset, eller Riksdagen Östra som man säger i dag, på Helgeandsholmen i Stockholm stod färdigbyggt 1905. Det är en minst sagt imposant byggnad som än i dag huserar tvåkammarriksdagens två kammare. Dessa lokaler används i dag främst till interna partigruppsmöten samt emellanåt till hearings av olika slag.

1905 var troligtvis inte tillgänglighetsfrågan särskilt framträdande, något som det inre av Riksdagen Östra också skvallrar om. Marmortrapporna är många och långa och för den som sitter i rullstol så blir det säkert en hel del omvägar för att ta sig till de hissar som finns i huset.

Är det då rimligt att likt Inga Astorsdotter, författaren till en av dagens DN-debattartiklar gör, kräva att alla helt utan hinder kan ta sig till alla delar i fastigheten?

Det är absolut önskvärt, det är inte tu tal om det, men är det rimligt att försöka anpassa en över 100 år gammal fastighet ur alla tänkbara tillgänglighetsaspekter? Aspekter som i viss utsträckning kan vara motstridiga beroende på vem du frågar?

När man i början av 80-talet utökade riksdagens lokaler genom att binda ihop gamla riksdagshuset med Riksbankens gamla lokaler (i dag Riksdagen Västra) anpassade man dem i största möjliga mån. Det torde därför finnas få platser i den byggnaden dit man inte når som rullstolsburen.

Någonstans finns dock en gräns för hur mycket ett äldre hus kan anpassas utan att faktiskt förstöras. Att ytterligare anpassa riksdagens lokaler, som redan i dag huserar hissar till de allra flesta våningsplan och lokaler (bara man frågar) torde göra mer skada än nytta om man ser till husets karaktär och skönhet.

Man har med största sannolikhet gjort det som varit möjligt i förhållande till husets arkitektur och konstruktion. Och i bland går det inte att göra mer än så.

I stället för att skriva ett helt inlägg om Anders Lindbergs insinuanta ledare i dag så länkar jag i stället till mitt inlägg om Maria Svelands artikel från här om dagen. Kritiken är densamma.

Läs gärna även Fredrik Segerfeldts replik till Lindberg.

Föreställ er en person som är född 1970. Personen bor i en genomsnittlig svensk kommun och har en inkomst på 25 000 kronor i månaden. Personen i fråga betalar på denna inkomst en skatt på 6 083 kronor.

Föreställ er sen en person som bor i samma kommun men som i stället tjänar 50 000 kronor i månaden. På denna inkomst betalar personen i fråga en skatt om 17 468 kronor. Förutsatt att båda är medlemmar i Svenska kyrkan.

Den sistnämnda personen tjänar alltså dubbelt så mycket som den sistnämnda, brutto, men betalar nästan tre gånger så mycket i skatt.

Detta är effekten av det svenska progressiva skattesystemet. Den som tjänar mer betalar också mer i skatt, inte bara i egenskap av att inkomsterna är högre, utan också på grund av att skattesatsen blir högre ju mer man tjänar.

Är det här verkligen ett rättvist skattesystem? Vänstern hävdar det, men varför ska det spela någon roll var i inkomstskalan min intjänade hundralapp befinner sig?

Om du är intresserad av hur olika inkomster slår rent skattemässigt så föreslår jag att du tittar runt lite på Jobbskatteavdrag.se.