Här om dagen fick jag ett tips i inkorgen. Det var skaparen bakom den nya appen Kunganytt som trodde att jag skulle kunna vara intresserad av hennes nya app. Och det visade sig att hon hade helt rätt.

I Kunganytt har hon samlat information om de europeiska kungahusen på ett överskådligt men samtidigt heltäckande sätt. Mycket informativt för oss som är intresserade av kungligheternas förehavanden.

Appen finns att hitta i iTunes.

När ett antal miljöpartister på DN-debatt skriver att friskolesektorn domineras av ”vinstintresset” kan det vara på sin plats att påminna om den genomgång av sektorn som tidningen Dagens samhälle gjorde här om året.

Där kunde man läsa följande:

- 95 procent av alla friskoleföretag driver högst två skolor

- Vinsterna i friskolorna är måttliga

- Av landets 5 700 skolor är var femte en friskola

- Det är bara 14 procent av landets elever som går i en friskola (1,3 miljoner elever)

Det är således en ganska liten del av eleverna i Sverige som går i en friskola, och merparten av de friskolor som finns ingår inte i några stora koncerner och de tar inte ut särskilt mycket i vinst.

Kanske något att hålla i minnet när man går till storms mot väderkvarnar?

Jag upptäckte i går via Twitter den svenska plogbillsrörelsen planerar en pingstmässa på ”krigsradarföretaget SAAB Micowaves område i Mölndal”.

Mässan är manifestation mot företagets verksamhet men även en uppmaning till direkta olagligheter då deltagarna uppmanas att ta sig in på privat område.

Just den här gången uppmanar man inte till skadegörelse, något som plogbillsrörelsen ägnar sig åt emellanåt. Det jag blev mest förvånad över när jag läste informationen om mässan var dock att representanter för Svenska Kyrkan och Gemensam Framtid står med som avsändare.

Är detta sanktionerat av respektive församlingar undrar jag? Och varför i så fall?

I helgen som gick genomförde KDU sitt Riksmöte på Ekerö utanför Stockholm. I samband med den publicerade KDU:s ordförande Aron Modig en artikel på Newsmill där han konstaterade att framtidens höger tar avstånd från social- och nyliberalism. Han har i dag följt upp det med att lägga upp hela sitt riksmötestal på sin blogg. Ett tal som får sägas vara en utbroderad version av newsmillartikeln (eller tvärt om).

Aron har många poänger, det är inte tu tal om det. Bland annat kring behovet av en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Partyrörelsen (vilket jag skrivit om tidigare även om jag inte var odelat positiv då), människans ofullkomlighet, synen på familjens frihet och behovet av borgerlig idéutveckling.

Jag håller även med om att det verkar finnas en ung borgerlighet (eller höger) som inte känner sig bekväm i vare sig socialliberalismens flipp-floppande eller libertarianismens självsäkra men ibland överdrivet ekonomiska syn på världen.

Verkligheten är dock att liberaler och konservativa behöver varandra. Särskilt i den svenska politiska kontexten där de tu finner en gemensam politisk motståndare i socialismen. Det är därför Alliansen har visat sig så stark. Tillsammans visar vi att det finns ett politiskt alternativ till decennier av socialdemokratiskt styre.

KDU kan dock knappast ta åt sig äran, eller ens hävda att de är ensamma om att agera i vad jag skulle kalla en konservativ tradition. Historisk sett har Moderaterna varit det parti som kombinerat ekonomisk frihet med självbestämmande. I dagsläget går det dock att finns företrädare för denna syn i alla borgerliga partier.

Det finns faktiskt folkpartister som inte ser individualiserad föräldraförsäkring som något eftertraktansvärt, det finns centerpartister som vill avskaffa jordbrukssubventioner, det finns kristdemokrater som förstår värdet av ett starkt försvar och det finns moderater som förespråkar en familjepolitik som ger ökad självständighet till familjer.

Det vi tillsammans kan göra är att visa på att svensk politik inte måste vara klåfingrig, att det inte är ett självändamål att övertrumfa varandra i vem som kräver kraftigast offentliga åtgärder. Kan vi göra det så kan vi visa att den svenska borgerligheten och den svenska högern faktiskt är större ett bara ett ungdomsförbund. Att vi tillsammans kan göra skillnad i våra respektive partier, och i förlängningen i svensk politik som helhet.

Så Aron; det är jättebra att du driver dina frågor, men glöm inte bort att du inte är ensam. Och alla goda krafter behövs för att Alliansen ska få förnyat förtroende  2014.

Just nu pågår något som kallas Folknykterhetens vecka. Det är primärt IOGT-NTO som uppmärksammar den även om jag gissar att de andra nykterhetsförbunden också gör det. De torde i alla fall uppmärksamma morgondagen eftersom Folknykterhetens dag brukar ”firas” på Kristi himmelsfärds dag.

IOGT:s tema för veckan går under rubriken ”Fest för alla”. Ett lovvärt initiativ om vikten och behovet av alkoholfria mötesplatser. Tyvärr går argumenten och kraven i samma hjulspår som de brukar. Bland annat vill man förbjuda alkoholservering på idrottsevenemang (eller skapa alkoholfria zoner på arenor som de själva uttrycker det).

Tidigare år har man bland annat ställt krav på att idrotten inte ska samarbeta med alkoholindustrin. Tittar man dessutom på vad IOGT ställer krav på övriga veckor på året så framträder en organisation som inte verkar ha några andra visioner än att allt som man inte tycker om ska förbjudas.

Och missförstå mig rätt; jag är själv nykterist och har så varit i snart 18 år. Jag tycker inte heller om alkohol (eller andra droger) och jag skulle helst se att människor inte ville nyttja dem. Jag tror dock inte att förbud är ett vare sig särskilt attraktivt, eller ett möjligt, tillvägagångssätt om målet är att människor ska dricka mindre alkohol.

Jag har skrivit om den här frågan tidigare och tänker inte trötta er med ytterligare ett långt inlägg om saken. Kortfattat kan man dock säga att den som oftast och högst skriker efter ny lagstiftning, faktiskt inte vinner.

Nyheter: SMP.

I ansökningsförfarandet till SNB:s Skribentskola ingick det att skriva en debattartikel under den övergripande rubriken ”min vision för en borgerlig kulturpolitik”. Nedan hittar ni mitt bidrag.

En borgerlig kulturpolitik för mångfald och kvalitet

Kulturpolitik. Bara ordet ger många borgerligt sinnade individer kalla kårar. Man ryggar tillbaka och känner sig genast obekväm. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, i alla fall inte om man ser till vad ordet (och dess praktiska konsekvens) har inneburit för svenskt kulturliv under de senaste 40 åren.

Kulturpolitik under dessa år har nämligen, i allt väsentligt, handlat om offentlig styrning och subvention av kulturyttringar som fallit den politiska smaken på läppen. Samtidigt har en föreställning om att kulturen endast kan vara fri om den hålls under armarna av riktade kulturstöd frodats. Och detta på både kommunal och statlig nivå. Det har lett till att så kallade ”fria teatergrupper” har sparkat bakut när tidigare utbetalat stöd har dragits in eller justerats ner. Den egna självbilden säger nämligen att den som är beroende av betalande konsumenter är ofri, medan den som låter det offentliga stå för kostnaderna när man själv spelar för tomma lokaler är oberoende.

Som på andra politiska områden finns det emellertid ett alternativ till tingens ordning. Det är fullt möjligt att fylla ett uttryck och ett arbetsområde med ny innebörd, om man så bara vill. Frågan blir då; kan det då finnas en borgerlig kulturpolitik? Självklart kan det finnas det, blir mitt svar. Och som inom så många andra områden så handlar det om att politiken tar ett steg tillbaka. Inte primärt genom att minska eventuella anslag eller stöd, även om det kan vara önskvärt på sikt, men genom att minska inblandningen i hur dessa anslag och stöd delas ut.

I dag sitter ofta politiker, runt om i landet, och detaljstyr vilken teatergrupp, musikensemble eller konstnär som ska få anslag just det här året. Det leder allt som oftast till att det är samma personer som får stöd, år efter år. Vilket inte är så konstigt egentligen, det är dessa återkommande sökande som politikerna känner igen. För att skapa ett mer diversifierat, intressant och levande svenskt kulturliv bör dock politikerna försöka låta bli att falla till föga för driften att detaljstyra. I stället bör man ställa upp ett antal, tämligen vitt hållna, kriterier för vad som krävs för att ansöka om offentliga medel. Det ekonomiska stöd som sedan betalas ut bör utformas så att det premierar aktörer som ökar sin publik eller på annat sätt ökar sin egen finansiering. Ett liknande system har prövats med framgång i Stockholm och kan säkerligen införas i fler kommuner om de lokala politikerna bara vågar släppa lite på kontrollen.

Men kulturpolitik måste så klart inte bara handla om på vilket sätt det offentliga bistår kultursfären med pengar. Ett av målen med en borgerlig kulturpolitik bör därför vara att öka antalet kulturutövare som står på egna ben och tjänar egna pengar. Det görs bäst genom att förenkla för egen- och småföretagare samt se över de skatter som dessa betalar. För även om kulturvänstern har svårt för att se att även kulturarbetare är hårt arbetande människor som inget hellre vill än att stå på egna ben, så ska inte vi borgerliga falla i samma fälla.

En livskraftig kultursfär bidrar till skönhet, känsla, romantik och glädje i ett samhälle. Något som de flesta behöver (och vill uppleva) vid sidan av mer materiella ting i vardagen. En borgerlig kulturpolitik bör därför göra vad den kan för att öka utbudet av kulturutövare i samhället, samt öka möjligheterna för alla kulturutövare att stå på egna ben.

Jag fick i fredags det mycket glädjande beskedet att jag antagits till årets upplaga av Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola.

Det kommer bli vansinnigt roligt att få träna på att skriva bättre texter, och det kommer bli intressant att få lära sig mer om den borgerliga tidningssfären i Sverige. Kursupplägget är ambitiöst och föreläsarna är bästa tänkbara.

Jag känner mig mycket förväntansfull.

För ett par dagar sedan skrev Maria Fälth, ordförande för det Kristdemokratiska kvinnorförbundet, en debattartikel i SvD där hon krävde en utökning av antalet ”pappamånader” i föräldraförsäkringen.

Det framgick dock i artikeln att partistyrelsen i KD, i sitt arbete med partiets nya föräldrapolitiska programmet, kommit fram till motsatt ståndpunkt. Det vill säga att ta bort de nuvarande pappamånaderna till förmån för familjers eget självbestämmande.

Detta ledde direkt till rubriker om splittring och osämja inom KD. Journalister verkade främst se en konflikt mellan Göran Hägglund och Maria Larsson.

I dag sätter dock Hägglund ner foten i frågan genom en artikel på DN-debatt. Där konstateras att partistyrelsens förslag till dagens partifullmäktige är att de så kallade pappa- och mamma­månaderna ska avskaffas.

Och jag är helt övertygad om att partistyrelsen kommer få igenom sin linje i frågan, utan svårigheter dessutom. Och de kommer då ha det svenska folket med sig i sitt beslut. Enligt den undersökning som KD låtit Novus Opinion göra, och som Hägglund refererar till, vill 84 procent av de tillfrågade att föräldrarna själva ska bestämma över uppdelningen av föräldrapenningen.

Kanske kan det här bli en väckarklocka för KD om vilka frågor de faktiskt borde fokusera på och driva opinion i. I den här frågan är de trots allt ett 80 procentsparti.

I går presenterade IFAU en studie med vad som framstår som ett ganska märkligt resultat. De visar nämligen att tidiga insatser från Försäkringskassan kan leda till ökad sjukfrånvaro. Tvärt emot vad tidigare studier på området har visat.

Vad det här kan bero måste så klart vara en fråga för fortsatt forskning, precis som Ekonomisten påpekar. Jag kan dock inte låta bli att återge ett, i mina ögon talande, citat från IFAU:s pressmeddelande:

”Vi tolkar det som att individers egna drivkrafter och incitament spelar roll för hur snabbt man återgår till arbetslivet”

Det låter kanske inte särskilt revolutionerande eller överraskande men det är ett nog så känsligt ämne att ge sig in på. Förhoppningsvis kan IFAU titta närmare på hur individens egna drivkrafter spelar in i sjukskrivningsprocessen. Det skulle ge Försäkringskassan viktiga verktyg i arbetet med att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden.

Nyheter: DN, SVT, SvD, GP.

Enligt uppgifter på Twitter i går (kanske inte den mest sanningsenliga källan men ändå) ska regeringen nyligen ha tagit bort Försäkringskassans uppdrag att verka för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Om uppgifterna verkligen stämmer, jag hittar tyvärr ingen information om det någonstans, så vore det en välgärning av rang.

Försäkringskassan kommer med största sannolikhet att fortsätta administrera jämställdhetsbonusen även framgent. Den så kallade pappamånaden kommer finnas kvar i föräldraförsäkringen. Regler som bestäms av Sveriges Riksdag. Försäkringskassan ska dock inte längre ha några synpunkter i övrigt på hur föräldrar väljer att dela upp den ledighet som följer med deras nyfödda barn.

Ett högst rimligt förfarande om ni frågar mig (men det hade ni nog redan förstått). Att Riksdagen sätter upp regelverket för ett visst område är en sak (även om jag som medborgare inte håller med). Att ovanpå det, lägga ett högst politiskt uppdrag, på en administrerande myndighet är dock att gå väl långt.

Jag skulle för egen del bli förnärmad om en tjänsteman på Försäkringskassan frågade mig och min fru om vi verkligen var nöjda med vår uppdelning av föräldrapenningen, för att därefter uppmana oss att se över ett mer ”jämställt uttag”. Det ska den tjänstemannen helt enkelt inte ha med att göra.

Jag kan dock tänka mig att uppdraget i fråga har tagits bort, (om det nu har det) främst på grund av svårigheten i att följa upp om Försäkringskassan verkligen följer det. För hur mäter man det? Att det beror på ideologisk övertygelse (vilket oppositionen verkar tro) är således inte säkert.

Uppdatering kl 10.25:

Jag har nu, efter lite googlesökande som var svår att genomföra på mobilen tidigare, hittat lite bakgrundsinformation till vad det rör sig om. Det hela är ett ”avslöjande” från tidningen Feministiskt Perspektiv. DN och Arbetet skrev också om det. Så även Utredarna och Alliansfritt. I övrigt verkar ingen ha tyckt att det var tillräckligt intressant. Kanske ett utslag av intresset för pekpinnar i föräldraförsäkringen?