Året var 1987 och jag var värnpliktig furir när Roine Carlsson – socialdemokratisk försvarsminister – blev om inte helgonförklarad så iallafall bra mycket populärare där jag befann mig. Kustartilleriet var på den tiden en del av Marinen, tillsammans med Flottan men på KA3 precis som alla andra fyra KA-regementen levde ett oblygt förakt för kollegorna i blått. När Roine öpnnade sin käft apropå några fler kustkorvetter till Flottan och fick fram ”Stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på” så skrockades det nöjt på officersmässarna i Fårösund, i Härnösand, på Rindö, ute vid Långedrag och på Rosenholm. De där plåtschabraken var det som ställdes emot ett utbyggt rörligt kustartilleri av 12/80-modell och kanske även fler rörliga tunga kustrobotbatterier.
Roine Carlsson uttryckte sig klantigt, Flottans glada gossar blev lite mindre muntra och kände sig utpekade. Själv tyckte jag att Roine och hans kompisar i den röda regeringen kunde skjuta till lite mer pengar till Försvaret så att vi kunde ha råd med allt det där roliga som skulle göra det lite oroligare på Kronstadt, i Paldiski, i Baltijsk och i Kaliningrad. Vi behövde de där plåtschabraken för att jaga u-båtar med, för att eskortera mig till Gotland om freden skulle bli ofred. Vi behövde de där rörliga kustartillerikomponenterna för att kunna avvärja en landstigande fiende som tagit sig förbi våra egna u-båtar och de där plåtschabraken, förbi ÖB:s klubba i form av 1:a flygeskadern – Sveriges samlade attackflyg. Vi behövde det för att ha ett försvar med djup och med bredd…
Idag läser vi om ett försvar utan vare sig djup eller bredd, en flotta där plåtschabrakens efterföljare i form av de nya korvetterna av Visby-klass - de osynliga Stealth-fartygen – är att betrakta som kolfiberschabrak där marinens officerare kan stå på bryggan och glänsa. Visby-klassens fem fartyg må vara nytänkande och ett spännande projekt. Men det är ett projekt som kostar multum, drygt två miljarder skattekronor per fartyg. Det är ett projekt som nu ligger år efter tidtabell, där man inte lyckats integrera ett luftvärnsrobotsystem och inte heller fått till det när det gäller huvudbestyckningen – samma Robot 15 som det tunga kustrobotbatteriet hade på sina lastbilsflak.
Visby-klassen av idag är världens dyraste bevakningsfartyg, med samma stridsvärde som en gammal vedettbåt för en hundradel av kostnaden. Men försvarsminister Enström är hyfsat nöjd. Det skall nog gå att få ordning på kolfiberschabraken, de skall nog till och med kunna skjuta sina robotar utan att skrovet blir en engångsgrill. Men de luftvärnsrobotarna anses nog fortfarande som onödiga när man har en allmålskanon ombord. Själv tycker jag att det är bättre att nedkämpa hot på avstånd och inte när reaktionstiden räknas i tiondelen av en sekund.
Visby-klassen må vara ett nytänkande och spännande projekt, men ett bevis för att det faktiskt kan vara smart att köpa vapen från hyllan ibland. Vi hade kunnat få fartyg som hade varit i drift för länge sedan, som hade kunnat använda sina vapen mot alla typer av mål om, till en betydligt billigare slant om vi bara hade tittat i någon annan butik än vår egen. Något köpvärt borde vi ha kunnat hitta, kanske rent av något billigt som hade kunnat vara på våra vatten här och nu – inte där och då.
När de är klara och färdiga att gå så kan nog Visby-klassens fartyg bli bra, ändamålsenliga och ett bra system för vårt försvar. Frågan vi bör ställa oss är om det är eller var värt det, i pengar och i väntan på något som aldrig någonsin verkar bli riktigt färdigt…
Länkar: SVT, SVT, SvD,
Bloggar:



