Igår postade jag det här inlägget om Anitha Clemence och hennes inlägg om psykisk ohälsa. 
Det kan du läsa här om du behöver friska upp minnet eller kanske missade det helt?
Bland annat tar Anitha upp psykisk ohälsa och hur orimligt det är att ”klumpa ihop” olika begrepp och knöla ner dem alla under ett och samma paraply. Ett inlägg för att bryta stigmatiseringen kring psykisk ohälsa helt enkelt.
Att Anitha postade detta inlägg igår, och idag postar den här bilden där hon skriver att hon ska gå till frukosten tillsammans med ”han den blinda från OBS-klassen” fick en av mina följare att reagera.
En ”OBS-klass” var någonting som fanns tidigare, i vilka man placerade barn som av någon anledning behövde lite mer hjälp och stöd för att klara av undervisningen.

Så här beskrivs problematisken kring i en artikel från SVT Nyheter Örebro.
Den publicerades 2009 men tar på ett bra sätt upp varför OBS-klasser är någonting positivt för de elever som annars riskerade att hamna oåterkalleligen efter sina klasskamrater, men också varför benämningen ”OBS-klass” och fördomarna som finns vad gäller eleverna som går där leder till stigman. Eller att man använder det på samma sätt som Anitha gör i sitt inlägg här ovan.

Mellan tre och fem procent av alla skolbarn har ADHD, enligt Socialstyrelsen. (Detta är alltså siffror från 2009) Svårigheter får alla, men olika stora.
[…]

Men forskning visar att alla inte bör gå i samma klass, i alla fall inte de med svårare problem.

– Man måste ha rätt skolplacering, och små grupper, högst sju elever, med specialutbildade lärare, och extra lärarstöd, säger Kent Nilsson, på centrum för klinisk forskning på Vätmanlands läns landsting. Han menar att man ska samla elever med samma typ av behov.

– De eleverna behöver långsam takt, tydlighet, förutsägbarhet, man ska veta vad som händer om en timme, om två timmar, men också vad som händer om fem minuter, fortsätter Kent Nilsson.

– Just de störande momenten är väldigt jobbiga för de här eleverna, och i en normal klass så händer det saker hela tiden vilket gör att det blir mycket störande moment för dem.

Specialundervisning kan minska risken att hamna i missbruk och kriminalitet.
Men det finns ett motstånd i skolans värld att återgå till mindre specialklasser.

– När vi går ut och informerar skolpolitiker och andra beslutsfattare i kommunerna så säger de ofta att de inte vill ha tillbaks de gamla OBS-klasserna. Men det är inte alls samma specialpedagogik som finns idag jämfört med den som fanns på sextiotalet, säger Kent Nilsson till SVT Nyheter Örebro

Sedan mitten av 1980-talet går elever med synnedsättning i ”vanliga” skolor, men trots det placerar Anitha Clemence den fiktiva blinda eleven i en ”OBS-klass” eftersom hon verkar tro att det är där den hör hemma.
Kim de Verdier, forskare vid Stockholms universitet och psykolog på SPSM, säger till Specialpedagogiska skolmyndigheten att forskning peka på det man ser i forskning är att elever med synnedsättning vill mötas av samma höga förväntningar som övriga elever och att läraren tror på att de kan klara av saker.
Eleven ska så klart få visuell, auditiv och taktil anpassning av den fysiska miljön, men ska inte gå i en annan klass än sina seende klasskamrater.

För att svara på frågan jag ställer här ovan, om huruvida Anithas tilltag är skojsigt eller sekundärkränkt`
Personligen är jag nog en smula sekundärkränkt å alla barns vägnar, som riskerar att råka ut för den här typen av stigmatiserade fördomar.
Ett steg framåt, och två tillbaka för Anitha Clemence.

Hur tänker du?