Ser vad ni skriver: Men tycker fortfarande inte att det är okej. Många bland kommentarerna under sommarsviten är riktigt ohyfsade.
[…]

Jag säger som jag säger till mina barn. Har man ingenting snällt att säga, säg ingenting alls. Man vet aldrig hur hårda ord kan landa hos någon annan. Jag tvingar ingen att tycka det är lika fint som oss, men säg ingenting alls då. Ska det verkligen vara så svårt? Tänk på detta både i sociala medier och i det verkliga livet. // Paula Rosas

Sedan jag skrev och publicerade inlägget om Paula Rosas senaste jobbprojekt – att inreda en hotellsvit med temat ”En midsommarnatts dröm” – har ännu fler negativa omdömen strömmat in. Nu ryter Paula ifrån med samma ord som hon säger till sina barn: ”Om du inte har något snällt att säga, säg ingenting alls.”
Här uppstår ett problem, eftersom Paula visar att hon inte förstår skillnaden mellan sitt inkomstinbringande personliga varumärke och sin privata roll som mamma. Genom att använda denna logik lär hon sina barn att man aldrig får klaga på service eller komma med förslag på förbättringar, eftersom det enligt henne inte är snällt.
En kommentator påpekar att visst har Paula offentligt klagat en hel del på de hantverkare de anlitat tidigare?
Det är ju inte snällt. Är det bara Paulas yrkesroll som inte får kritiseras? Är inte det lite skenheligt?
Läsarna kritiserar inte inredningen i hennes privata hem – så mycket som nu är privat i en influencers hem – utan ett arbete hon får betalt för att utföra och visa upp för sina läsare. Märkligt…

Det är klurigt, eftersom det har med tycke och smak att göra, inte rätt eller fel. Är det snyggt? Hur långt är ett snöre?
Eftersom det inte finns ett facit för hur man inreder rätt, måste man känna sig trygg i det man gör och vara okej med att det man gör inte är för alla. Precis som med allt annat kreativt. Musik är inte rätt eller fel, utan hur bra eller dåligt man tycker att det är beror helt på personliga preferenser. Det finns de som tycker att Paulas midsommarnattsdröm är det finaste de sett, och där har du målgruppen. Inred för de som gillar stilen du vill inreda i, istället för att försöka omvända de som alltid har och alltid kommer hata blommor. De kommer aldrig bli nöjda, hur mycket du än anstränger dig. Varför försöka, när du istället kan inreda åt de som vill ha det du gör, och vars feedback och kontruktiv kritik du kanske lättare kan ta till dig än om den kommer från någon som kanske inte ens är intresserade av det du gör utan bara vill jäklas? Eller känns som det i alla fall…

Det blir en smula oseriöst när hon blandar in sina barn och sin roll som uppfostrande mamma i detta sammanhang, för det finns ingen anledning till det. Om arbetsgivaren är eld och lågor och vill låta Paula och Julia inreda resten av hotellet är det ju fantastiskt. Då spelar det väl ingen roll att inte alla älskar blomsviten – det viktiga är att arbetsgivaren gör det. Eller hur?