Är det bara JAG som sköter min hudvårdsrutin i badrummet?
Verkar ofantligt kladdigt att hålla på med serum och annat i sängen…

Och om sena nätter räddas av wipes vid sängbordet, vad räddas tänderna av?
Eller har hon även tandborsten i sängbordet? Med en liten potta att spotta i? Var kommer vattnet ifrån? Har hon en liten flaska, också vid sängbordet? Och ansiktskrämen?
Det borde börja bli relativt fullt på sängbordet vid det här laget…

Kanske enklare att förvara alla produkter och sköta tand- och hudvårdsrutinen där inne trots allt?

Tack för tips!

Hej fina,

Ge inte upp! Ni har inte gått snett tror jag. Ni har bara börjat leva med varandra och börjat bråka, inga konstigheter. Alltså – jag har vänner som aldrig bråkar med sina partners (som de får det att se ut utåt sett åtminstone). Och det är ju TOPPEN för dem. Men jag och D har alltid levt i en relation med utrymme för konflikter. När vi har tagit stora steg har det varit konflikter, när vi har gått igenom stora saker, när saker spelar roll. Vi tycker inte lika i allt. Det kan ta tid för saker att sätta sig ibland och man behöver få vänja sig. Jag tror att om man har en jämn maktbalans hamnar man lätt i konflikt för det är ingen som ger sig pga. rädsla eller att man är underlägsen utan man diskuterar tills man kan lägga det bakom sig. OBS det behöver såklart inte betyda att relationer utan bråk alltid är ojämställda men jag tror att vissa kan vara det i alla fall!

Med det sagt – försök se lite lättsammare på tjafset ett tag och se om det släpper! Om ni fortfarande är här om några månader kanske ni ska se över om relationen verkligen är rätt. Jag tror på er!

Massa lycka till <3!!! // Michaela Forni

Så här svarar Michaela Forni på en fråga om bråk som handlar om att kommunicera olika vis i vanliga vardagssituationer. Konflikter där man upplever att man pratar två helt olika språk.
Ni är många som reagerade på detta igår och bad mig skriva ett inlägg om det, and here goes…

Så här tänker jag:
Alla bråkar olika, vissa mer än andra och jag har varit i relationer där bråken mer eller mindre alltid var närvarande eller hängde i luften och vi kom aldrig riktigt förbi ruta ett i vårt förhållande.
Med andra ord – katastrof – men för andra fungerar det kanske?
Så länge man känner att det fungerar så som Michaela verkar göra så är det väl en sak, men jag får inte riktigt samma intryck av tjejen som skrivit frågan hon svarat på.
Jag skulle aldrig någonsin ha det så igen, och undrar därför hur ni tänker?
Kanske behöver de hjälp med sin kommunikation? Gå och prata med någon som kan hjälpa till med att ”tolka” deras olika sätt att kommunicera för att nå fram och undvika missförstånd?

Vissa var igår kritiska mot Michaelas resonemang, men hon kan väl inte vara den enda som resonerar så här?

Jag är så ofattbart stolt över vad min kropp har gjort för oss. Hur den har skapat liv och fött en livs levande liten person till världen. Jag är stolt och tacksam –

men jag känner också sorg.

Jag tittar på min kropp och ser en alldeles ny kropp. Jag känner in min kropp och känner en alldeles ny kropp. Och det är helt okej, för det var ju värt det alla dagar i veckan och det var också dealen – min kropp mot ett liv. Men lite så känns det, som att jag har bytt ut min gamla kropp. Det jag känner är till stor del en ny kropp. Och jag vill ändå vara modig nog att erkänna att jag saknar min gamla.
[…]

Jag tittar på min kropp och jag ser en ny kropp. Jag vet inte om jag älskar den, inte än i alla fall. Kanske kommer det ändras någon dag, jag vet inte det men jag ger den och mig tid. Det enda jag vet, det är att jag är så stolt över den för vad den har gjort för oss. Ibland när jag har tighta kläder ser jag hur någon tittar mot min mage, där det ser ut som att jag har lagt en skogaholmslimpa innanför byxlinningen. Och jag tänker på hur sjukt det är att vi förväntas sudda bort spåren av våra krig så fort som möjligt. Men det går inte, spåren finns där som påminnelser om vad vi har tagit oss igenom.

Jag saknar min gamla kropp, för den var stark, min kropp idag har inte samma ork. All ork gick till Dante.

Det var värt det. // Michaela Forni

Mammakroppen – denna omdebatterade, diskuterade, blötta och stötta kropp som alla tycker sig ha rätten att tycka till om, även om den inte tillhör den som levererar åsikten.
Hur kan det vara så att det är den kvinnliga kroppen som ska läggas under ett mikroskop och bedömas direkt som graviditeten gått över i förlossning och förlossningen gått över i ett alldeles nytt och skört föräldraskap?
Varför ska kvinnans kropp vara ämne för diskussion och åsikter? Alla vet ju vad kvinnan kropp sysslat med under de senaste nio månaderna – att skapa och baka en ny liten människa. Galet imponerande!
Men vad har egentligen de blivande papporna sysslat med i nio månader? Kan vi inte granska deras kroppar istället? Vad de använt dem till medan de blivande mammorna skapade nytt liv?

Egentligen tycker jag vi ska skita i att överhuvudtaget granska kroppar, men om det är någon nybliven förälders kropp som ska granskas så får det fan i mig (fanimej?) vara pappans.
Han har ju haft nio månader på sig att skapa stordåd så vad säger ni om en ny tradition i samband med förlossningen?
På 60-talet delade den nyblivna pappan ut cigarrer i väntrummet när barnet fötts och nu för tiden ska de vara med och klippa navelsträng och grejer.
Vad sägs om att de får posera likt nyförlösta kungligheter på en trappa innan de får åka hem med resten av familjen?
Bar överkropp givetvis.
Vi kvinnor har objektifierats i alla tider så vad tror ni om att att vi riktar om det där granskande Sauronögat mot någonting annat för en gångs skull?

Gå in och läs hela Michaelas text på hennes blogg.
Den är fantastiskt skriven och läsarnas hyllningar vet inga gränser.