Paula Rosas inleder sitt inlägg om fördomar med att berätta hur jobbigt hon tyckte att det var, förra gången hon ställde frågan till sina följare om vilka fördomar de har om henne.
Den här gången ställde hon istället frågan på Instagram då anonymiteten i ett kommentarsfält på en blogg gör att folk är grövre än på exempelvis Instagram.
Ja, man kan givetvis skaffa sig ett trollkonto där med om man skulle vilja, men det tar längre tid än att bara slänga iväg en anonym kommentar på en blogg.
Det Paula tar upp är viktigt att ha i åtanke som influencer, att om man inte riktigt är beredd på att ta emot folks fördomar – hur osanna de än må vara – så ska man nog hålla sig från att haka på den här ”trenden”.

Med det sagt så kommer här några av de fördomar följarna hade om Paula och hennes svar på dem:
Resten av fördomarna och svaren får ni läsa inne hos Paula.

–Att du vill ha det på ditt vis annars blir du sur?

Jag har varit envis sedan födsel men i takt med att jag har blivit vuxen och skaffat familj har jag fått mycket övning. Jag har lärt mig att kompromissa och jag tycker om att ta beslut tillsammans. Jag inkluderar till beslut men tycker ofta att det jag föreslår är mer genomtänkt.

–Att du är perfektionist?

Stämmer. Det ligger så djupt rotat inom mig. Jag trivs bättre i ordning och jag nollställer efter att jag är klar. Den här egenskapen är inte jobbig för mig att leva med och jag tycker att vi som familj har fått en himla bra flow i att ta som vana att hjälpas åt.

–Att du tror att du är aningen bättre (pga framgång) än de med lägre status än dig?

Detta stämmer inte alls. Jag skulle aldrig någonsin se ner på någon utifrån framgång eller vad hen ägnar sig åt arbetsmässigt. Personligen tycker jag att det låter tragiskt att se ner på någon utifrån arbete och mer som att personen som tänker så är fattig?

Jag kan absolut inspireras över andras framgång men det som tilltalar mig mest med andra människor är deras personlighet, livserfarenheter, intressen och tankesätt. Det är spännande att prata med någon som har varit med om mycket och det jag är minst intresserad av är vad hen gör för att tjäna pengar.

–Du har blivit lite arrogant?

Stämmer kanske på sätt och vis. Inte på det sättet att jag inte är intresserad av någon annan än mig själv och att jag tycker att jag är överlägsen alla andra. Där har jag kvar min ödmjuka inställning. Men under senare år har slutit mig och blivit mer hård. Fått taggarna utåt för att skydda mig själv. Både privat men också på jobbet.

Den slutenheten känns avlägsen idag men har lämnat kvar ärr. Ärr i själen som jag är ödmjukt inställd till att de tar tid att repa sig efter tuffa perioder.

Jag tänker att det är mänskligt att ha fördomar, och så länge de handlar om någons eventuella klädinköp så är ju fördomen ganska harmlös.
Farligare blir det när fördomar föds ur okunskap, med den rädsla som okunskap kan skapa i oss.
Det är ett betydligt allvarligare scenarion än när ni trodde att jag hade lila/grå panelgardiner från Mio hemma som svar på frågan om vilka fördomar ni hade om mig.
😉

Så checka er själva?
Vad har du för fördomar om omvärlden?
Vad grundar de sig i?
Jag skulle säga att svaret oftast är okunskap, i alla fall om jag ser till mig själv.

Det är inget fel på panelgardiner, de är bara inte för alla. 🙂

Visa det här inlägget på Instagram

Efter Expressens artikel och Jacob Liebermanns inlägg i frågan så har flera influencers skrivit inlägg om hur de själva ser på sättet de exponerar sina barn på sociala medier.
Paula Rosas är en av dem, och hennes inlägg är lååååångt och jag har bara valt ut två delar ur det till det här inlägget.
Du hittar hela hennes inlägg HÄR om du vill läsa det i sin helhet innan du kommenterar.

Jag förstår att för dom som är privatpersoner och inte lägger upp bilder på barnen på IG överhuvudtaget så känns det ändå som att barnen exponeras onödigt mycket. Och jag kan också tänka mig att jag har en något ”störd” bild av vad som är mycket exponering och inte men för mig tror jag också det handlar mycket om att jag själv upplever mig vara en väldigt privat person privat. Jag är ingen kändis som blir stannad på gatan eller har fan-konton utan jag är ute med ungarna i parken, åker och storhandlar, står och fryser vid sidan av fotbollsplanen och åker till återvinningen med barnen för att fördriva tid en långsam helg. Jag upplever inte något ståhej kring mig när jag ute och jag har aldrig upplevt något ståhej kring barnen ute.
[…]

Jag tycker inte det här är en lätt fråga och inte något som bara kan bockas av med ”så gjorde vi då så då fortsätter vi” utan det kräver en ständig avvägning. Det kräver också att jag och Hugo som medföräldrar ser saken på samma sätt och är överens. Jag upplever att i mina kanaler och mitt liv syns barnen mindre och mindre även om jag vet att vissa av er tänker att ni vet allt och ser allt. Jag försöker använda det allmänna i föräldraskapet och göra så det känns personligt. Jag älskar jobbet jag har och det möjligheter det ger mig men för mig kommer jobbet alltid vara sekundärt och något jag kan bortprioritera om det inte lirar med barnen. I första hand är jag flickornas mamma och deras bästa går alltid först för mig. // Paula Rosas

Vad tycker ni om det Paula skriver?
Jag skulle tro att det är fler människor än hon tror, som känner igen hennes och Hugos barn när de är ute, men att det än så länge inte visat sig på ett sätt som de märker av.
Kanske blir igenkännandet inte lika enkelt eller påtagligt om man bara publicerar foton, jämfört med Margaux som publicerar mängder med videos på sin son. En video ger ju en tydligare och flerdimensionell bild av en person än en vanlig stillbild, men det är ju inga nyheter.

Hur många känner att dom lever perfekt enligt restriktionerna, egentligen? 
Som alltså jobbar hemifrån, inte träffar någon annan än sin hushållsfamilj, inte åker kollektivtrafik för att hämta eller lämna barn, som inte träffar någon släkting/vän/kollega överhuvudtaget, som undviker affärer ink. mataffärer för att beställa hem allt (naturligtvis inte till ett ombud så man måste gå och hämta det där utan med kontaktlös hemleverans). Som inte någonsin skarvar och gör ett ärende ner på stan. Eller går in på mataffären. Eller låter barnen ha en lekdejt efter skolan en dag. Eller vad det nu kan vara. // Paula Rosas

Paula skriver ett inlägg om restriktionerna och rekommendationerna kring Covid-19 som är bra, men jag känner att hon liksom missar målet med ungefär en halvmeter.
Hon berör inte det riktigt problematiska i situationen, kanske duckar hon eftersom det har med hennes arbeta som influencer att göra, men runt det tassar hon likväl som en katt kring het gröt.
Och vad är då detta ”problematiska” som kallar det?
Jo, själva publiceringen av de saker hon gör som inte riktigt är i enlighet med FoHMs riktlinjer och restriktioner.
DET är det riktigt problematiska här. Vad hon skickar ut för signaler, vad hon påverkar och inbjudet till för typer av beteende hos de som följer henne.
Det handlar inte om att hon och Hugo går och kör ett privatpass för Pischa på Hugos födelsedag, utan problemet är när de publicerar detta inför sina följare och de signaler som detta sänder ut.
Jag skrev om det redan i våras, när Isabella Löwengrip skulle åka någonstans och skrev om det på sina sociala medier, och tydligen behövs det skrivas igen.

Vad en enskild person gör eller inte gör är inte problemet här, utan problemet är när de publicerar det på sina stora plattformar.
Hon och Hugo hade kunnat gå och träna på hans födelsedag och struntat i att lägga upp det på sina sociala medier, men det vill de inte och det är DÄR min kritik kommer in.
De är influencers, som vanligtvis tar ganska bra betalt av företag, just för att påverka sina följare och det här är kanske lite av baksidan då av att vara just en influencer – så länge de publicerar allt de gör på sina plattformar, för just nu influerar hon till att det är okej att skita i restriktionerna och DET är problematiskt.
Så jag tycker inte riktigt att Paula kan diskutera som hon gör, utifrån vad hennes läsare, alltså enskilda privatpersoner gör eller inte gör eller förhåller sig till riktlinjerna, för hon skriver inte och publicerar inte i egenskap av privatperson, så där faller hela hennes argumentation.
Jag tycker det nästan är lite fånigt att försöka gömma sig bakom, om jag ska vara ärlig.

Har man njutit av den sötma som livet som offentlig person – i detta fall som influencer – givit, så får man nog bara vackert tugga i sig kritiken man får när man helt plötsligt låtsas att man är en privatperson som agerar och diskuterar, trots att det sker på exakt samma plattform där man nyss var en influencer med inkomstbringande samarbeten.
Jag tänker att Paula kanske får tänka ett varv till för att hamna på banan med vad den här kritiken och diskussionen egentligen handlar om.

Ps. Hur många gånger kan man använda ordet problematiskt i en text innan själva användandet blir en smula problematiskt? 
Frågar åt en vän.

[Syntolkning: Bilden föreställer Paula, vid en bänk i köket. Hon bär en orange tröja med matchande hårband och håller på att fylla en bakform med deg.]