”Sverige är med i Nato. Toppen.”
Ungefär så känner jag…Klart det är jättebra att vi är med i Nato, men det är ju inte som att jag firar.
Det gör däremot Amilia Stapelfeldt, som är mer som ett dansande barn på julafton.
Vems hörna sällar du dig till, eller är du någonstans mittemellan och snurrar?
Inte riktigt, men visst hade det varit roligt? Med ”Hela influencersverige bakar”? Blondinbellas bullbak, Kenzas kanelsnurror, Paula Rosas prinsesstårta, Dashas drömmar, Gabjossans gräddbollar och Bibbzans bästa allt.
I årets upplaga av ”Hela Kändissverige Bakar” ser vi dock ett par influencers som ska tävla mot resten av kändisarna.
Jasmine ”Jasse” Gustafsson bildar lag med Linda Pira, och radarparet som är överallt och ingenstans just nu – Bingo Rimer och Julia Franzen – har slagit sina vaniljsockerstinna påsar ihop för att försöka bli det par som är längst kvar av alla, och som får titulera sig ”Årets kändisbagare”.
Jag har en känsla av att Julia nog kan baka ganska så bra, medan Bingo nog mer är som en panikslagen älg i bakköket som gör mer skada än nytta.
Fan, eller så är Bingo en jävla bakgud? Jag tror det är antingen eller. Antingen är han jättebra på att baka, eller så är han klappkass.
???
Om influencers kränger proteinpulver och annat från det här företaget så det står härliga till? Skiter björnen i skogen?
Svaret på frågan är alltså ”ja” men det är inte det som är anmärkningsvärt i sammanhanget, utan jag fick den här reklamen skickad till mig eftersom företaget skrivit lite märkliga svar på kommentarer. Dialogen äger även rum hela sju(!) månader efter att inlägget publicerats.
Vad tycker ni om företagets kommentarer? Är det humor? Missar jag det roliga? Vad har influencern och den som skriver kommentarerna för relation? Är det en och samma person? Och vem är Antonija?
Det här företaget är intressant.
Kommer ni ihåg när Breakit skrev om företaget?
Om hur de använder girlpower i sin marknadsföring – “från en tjej till en annan” – och kammar hem mångmiljonbelopp?
Och hur det på hemsidan står att bolaget ägs av Lisbeth, Hanna, Jasmin och Zelda, men att det visat sig att kvinnonamnen bara är namn på ägarbolag – som till 100 procent ägs av män?
I väntan på att samhället ska hinna ikapp diagnosernas komplexitet tar Ann och Fi en för laget och berättar, för kanske första gången någonsin, hur det faktiskt är att inte alltid förstå hur alla andra gör. Med humor, självdistans, nyfikenhet och kärlek beskriver de livet med ADHD. Hur det är att gå från att känna sig fucking amazing till en fuck up på 20 sekunder – ibland flera gånger om dagen. De beskriver hur det är att få en diagnos som vuxen(-aktig) och förklarar på ett osentimentalt och rakt sätt hur man gör lemonad av alla jävla citroner. De slår hål på myter, frågar experter, samlar fakta, intervjuar kvinnor med ADHD, lämnar ut sig själva och testar olika metoder, mediciner, strategier, ritualer och knep. // Fi Lindfors och Ann Söderlund
Hade fokuset inte legat på ADHD så hade den här boken varit lite av en utmanare till Johanna Bladhs bok ”Tjejbibeln”.
Nu är ju den aktuella boken ”en handbok för kvinnor med (eller utan) ADHD” så kanske ändå?
De skriver att de lämnar ut sig själva och tar en för teamet genom att testa olika metoder, mediciner, strategier, ritualer och knep. Mediciner? Det gör mig onekligen nyfiken, särskilt som ”ADHD” fullkomligt exploderat som satt diagnos de senaste åren.
Jag blir mer nyfiken på det här, än när ADHD ska beskrivas som en superkraft eller liknande.
Sånt är bara tröttsamt att läsa. Viktor Frisk tog till och med fram en poster för ändamålet.
I morgondagens poddavsnitt av ”Sanning & Konsekvens pratar jag om de 70 första sidorna i Johannas bok. Ris och ros. ?