När man får vad man beställer men ändå blir besviken

Bildkälla: Egoina blogg

Åt torsk och drack vin. Det var gott, men det var liksom bara torsk, potatis och…smör. Vet inte vad jag förväntade mig iofs. Fick ju vad jag beställde, haha. // Egoina

Egoina går på lokal och beställer mat, men blir lite besviken när det är exakt det hon beställt som hon får på tallriken.
Vissa saker kan man lika gärna laga och äta hemma, istället för att betala dyra pengar för ute. 

Kanske hade det behövts två korslagda sparrisar för att det ska kännas som mer av en fancy ”restaurangrätt”?
Vissa saker går kanske inte att göra så mycket med, hur mycket man än försöker, utan det kan istället göra saker och ting sämre.
Som hamburgare.

Jag ÄLSKAR en god burgare, men är den god så är den god!
Hur mycket mer piff kan man strössla på en burgare innan den förvandlats till någonting helt annat?
Det blir extra tydligt när kändisar ska göra ”månadens burgare” på Brödernas. I börjar var alla varianter ett snäpp upp från de ”vanliga burgarna” på menyn, men när de förhöjande elementen var slut så började man blanda i saker, som kändes som iblandade bara för sakens skull, för att man var tvungen att göra månadens burgare till sin liksom….

Här har ni ett förslag på min sydeuropeiska burgare till Brödernas.
Det är kött, baguette, sallad, tomat, gurka, tsatsiki, fetaost, chevreost, honung, en baklava, frystorkad champagne, moussaka och ett knippe sniglar strösslat på toppen.

Reklam reklam reklam

Denice Moberg och Linus Carlén har spelat in en hel kortfilm, där produkten de marknadsför på sin höjd agerar statist i några av slutsekunderna.

Ellinor Bjurström gör reklam för ett gravidtest, men vill att alla ska veta att hon inte är gravid.

Är det bara jag som tycker det är lite…märkligt? Eller är det inte konstigare än en köttätare som marknadsför en vegetarisk matkasse?

Vad tycker ni om reklaminläggen?

Ny dokusåpapodd av Nemo Hedén

Att ingen kommit på det här konceptet tidigare? Folk har ju varit galet intresserade av, nyfikna på och förfasade över dokusåpor och deras deltagare ända sedan den dag ”Expedition Robinson” gjorde entré i den svenska tv-tablån.
I avsnitt 1 avhandlas ”Kungarna av Tylösand” som Nemo själv medverkade i tillsammans med Joakim Lundell, och med i studion finna även programmeta producent – Calle Schulman – med.

Calle säger i podden att han aldrig skulle arbeta med en sådan produktion idag, och att han skäms över det idag. 

Nu i år skulle det aldrig ha sänts en minut. Det skulle aldrig ha beställts så klart, men det skulle aldrig ha visats en minut av det här programmet i dag. Tiderna är mer moraliskt inriktade nu än då. // Calle Schulman

Calle menar också på att det som Nemo skriver i sin bok ”Ingen”, om att han fått reda på att han själv och Jocke blev rödlistade av psykologen men togs med i programmet ändå är en ren lögn, och någonting som sagts för att krydda det hela.
Joakim säger att han tror att personen som sa detta till Nemo talar sanning, men erkänner samtidigt att han ljög om sin bakgrund för psykologen, av rädsla för att inte bli uttagen till programmet.

Vad tror ni om poddkonceptet? Någonting ni känner er nyfikna på?

Halloweenparty-skräcken

Felicia Aveklew är bjuden på halloweenparty och kommer i en fantastisk kostym där hon är en ”cow-cow girl” och har gått all in. 
Hon verkar vara den enda av gästerna som gjort det, och jag får lite ”Legally Blond-vibbar” av videon, ni vet där Elle Woods luras att tro att det är en maskerad hon blir bjuden till, och kommer utklädd till sexig kanin. (Motsatsen till Chandler Bings kaninkostym)

Varför är svenskar så dåliga på att gå ”all in” när man bjuds in till maskerader eller halloweenfester?
Man sätter kanske på sig en hatt eller någon annan ”tokig accessoar”, men that’s it. Handlar det om rädslan att vara den som är mer utklädd än alla andra? Man vill inte tappa ansiktet, då det är bland det värsta som kan hända? Att känna sig bortgjord?
Nått är det, så help a sister out! ?
Vad tror ni?