Efter Aftonbladets avslöjande om de usla villkor som praktikanter på olika stora tv-produktioner har, så är det många som reagerat. 
En av den är Anitha Clemence, som skriver utifrån egna erfarenheter av just tv-branschen.
Hur hon blev behandlad, hur hon mådde och att det är läge för lite självrannsakan ifrågasättande av arbetsmoralen, inte minst från branschen själv.

Hon skriver bland annat följande:

Detta är utdrag ur Anithas inlägg.
Läs hela texten i hennes Instagraminlägg.

Anitha Clemence har själv skrivit en del om praktikanter på sin blogg hos Loppi. 
När det begav sig hette hon Schulman och sökte efter en praktikant till sin butik, som skulle finansieras av Arbetsförmedlingen, och hon irriterades över alla regler som fanns kring det. Hur praktikanterna var tvungna att prioritera extrajobb framför praktiken, trots att den ekonomiska ersättningen var densamma. Hon kallade det för ett ”moment 22”.

Influencers har genom åren haft för vana att söka efter obetalda praktikanter, under förevändningen att man kan ”få in en fot i branschen” men jag upplever att dessa eftersökningar blivit mindre vanliga. Håller ni med eller tycker ni att det är ”same, same”?