Fanny Åström: "Lägg inte skulden på den förtryckta individen"

Folkpartiet strävar efter att erbjuda feminism utan socialism. Linda Nordlund skriver i sin debattartikel att kvinnor aldrig kan vara fria om de ägs av män eller staten. Historiskt har det emellertid varit så att en stark välfärd har varit en viktig del i kvinnors faktiska frigörelse från sitt beroende av män. En stark välfärd innebär inte att staten ”äger” människor utan att de har fler möjligheter att välja.

Nordlund föreslår att föräldraledigheten ska förkortas, eftersom det tydligen skulle innebära att kvinnor lättare skulle kunna komma ut i arbetslivet. Att alla kommer ut i arbetslivet är dock inte något egenvärde när det kommer till att stärka självbestämmande. Arbetslivet är på inte fredat från patriarkalt förtryck, till exempel får kvinnor som grupp lägre lön, det är fler som jobbar ofrivillig deltid i kvinnodominerade yrken och så vidare.

Ekonomi och feminism hör onekligen ihop, men inte på det sätt Nordlund målar upp. I ett kapitalistiskt samhälle är pengar makt, och eftersom män sitter inne på merparten av världens ekonomiska tillgångar så har de mer makt över samhället. Detta är en situation som måste förändras. Lösningen på detta är dock inte att kvinnor i högre grad tävlar på mäns villkor genom att ta plats i arbetslivet. De kommer i så fall fortfarande vara underställda manliga värderingar och manlig makt.

I kvinnojoursrörelsen är det ett känt fenomen att människor ofta straffas för att de fött och tagit hand om barn livet igenom. Tappet i inkomst märks inte bara under tiden barnet är litet, utan speglar sig även i socialförsäkringssystemen i form av till exempel lägre a-kassa, sjukpenning och pension. Detta kan göra att någon som fött och varit hemma med barn helt enkelt inte har ekonomiska resurser för att klara sig på egen hand, och måste förlita sig på sin partners ofta högre inkomst. Detta är om något en situation där en ägs av en annan människa, och att ytterligare försämra villkoren för de som i regel föder och tar hand om barn är inte en lösning.

Den som valt att ta ut merparten av ledigheten eller gå ner i arbetstid straffas alltså ekonomiskt för dessa val livet igenom. Visst kan en tänka att dessa människor kunde ha valt annorlunda, men det är en klen tröst för den som sitter fast i en sådan situation. Då vi lever i ett samhälle som präglas av strukturer som styr våra liv i denna riktning så kan inte ansvaret för att ombesörja de egna livsmöjligheterna läggas på individen.

I stället för att förkorta föräldraledigheten föreslår jag att den som föder och tar hand om barn får en riklig kompensation för detta, som även ska synas i de sociala försäkringssystemen. Detta skulle innebära en konkret möjlighet att själva bestämma över sitt liv, oavsett om en lyckas i yrkeslivet eller inte. Den som lever enligt traditionella familjenormer ska inte behöva straffas för det livet igenom, även om en såklart kan önska att människor också valde annorlunda. Uppgiften för en feministisk politik bör inte vara att straffa människor för att de inte lever feministiskt nog, utan att skapa situationer som stärker möjligheten till självbestämmande. I detta projekt är välfungerande sociala skyddsnät en bra metod. De stärker allas konkreta möjligheter till självbestämmande, till skillnad från liberalfeministiskt tal om vikten av att komma ut i arbetslivet som enbart lägger skulden på den förtryckta individen.

Fanny Åström, feminist och bloggare