"Hellre en ohelig allians än en rasistisk vågmästarroll"

- 15/09/2014, 10:42 -
Emma Höen Bustos

Emma Höen Bustos

Privat/TT

"Om Löfven kan räcka ut handen mot alliansen, hur kan det inte vara aktuellt när det kommer till att styra landet utan rasistiskt inflytande?", skriver Emma Höen Bustos.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Det är med tunga steg jag lämnar den öde tunnelbanestationen för att bege mig hem. Det är sent, och valdagen har sedan länge slått över till natt. När jag kommer upp för rulltrappan och de automatiska dörrarna öppnas slår kylan emot mig. Lika slående är hur vanligt allting är. Jag hör skratt från Café Opera och tänker, hur kan någon vara glad just nu? Lugnet slår mig i ansiktet. Det är som om ingenting har hänt. Det är som om 13% av Sveriges befolkning inte gått till vallokalerna i dag och utnyttjat sin demokratiska rättighet till att inskränka min. Din. Alla de själar som i detta nu korsar hav och land i trånga, kvava utrymmen. Beredda att dö för chansen att leva.

Jag pratar sällan om min pappas historia. Kanske för att han så sällan pratat om det med mig. Men jag vet. Jag vet att han led. Av att se sin folkvalda president bytas ut mot en fascistisk diktator. Av att få sitt namn svartlistat. Av att höra om kamrat efter kamrat som gått förlorad. Försvunnit, torterats till döds, avrättats. Landet jag och min syster växte upp i räddade min pappa från tortyr och död. Det gjorde hans döttrar till sina. Men det Sverige som alltid varit mitt är nu inte längre det. Det börjar bli deras. Och jag har aldrig funnit min egen existens mer ifrågasatt.

Jag låser upp min cykel och undrar hur jag ska orka ta mig hem. Känner mig uppgiven, matt. Tårarna börjar rinna. Hela dagen har jag jobbat som röstmottagare i valet. Jag har bistått människor i att utföra deras demokratiska rättighet för att sedan sammanställa deras åsikter. Timmar av räkning, röst efter röst. Vi dricker dåligt kaffe och äter torra lunchmackor i ett dammigt bibliotek i en förort. Den prosaiska verkligheten av det vackraste ordet jag vet: Demokrati. Under dagen får jag uppdateringar om nazister som stormar vallokaler och SD:are som åker runt berusade och skriker slagord. Jag blir rädd. Tänk om de kommer hit, vad gör jag då? Det är ju bara jag och en till här, invandrare alltså. De kommer gå på oss.

En man kommer in, tittar på mig föraktfullt och vägrar ta emot de valkuvert jag erbjuder honom. Han tar demonstrativt upp en valsedel från Sverigedemokraterna. För att jag ska se, förstå. Jag vänder ryggen till, biter ihop. En röstmottagare får inte under några omständigheter bryta sin neutralitet.  Jag räknar vidare, för det jag älskar. Demokrati, frihet, Sverige. Ett land där nu 13% av befolkningen inte älskar mig tillbaka. Tusentals valsedlar sorteras och räknas. Trycksvärtan färgar mina händer som blir ömma av bläddrandet. Jag sprättar upp kuvert efter kuvert med Sverigedemokraternas och Svenskarnas partis valsedlar. Har svårt att förstå att det kan vara sant. Jag har ju mött varenda människa som gick igenom dörren i dag. Vilka är ni? Och varför vill ni mig illa? Jag tvingas räkna röster som färgar min själ likt trycksvärtan färgar mina fingrar. Men jag biter ihop. En röstmottagare får inte under några omständigheter bryta sin neutralitet. Det är på detta jag tänker när min kropp släpper taget och tårarna kommer. 

Sen blir jag arg. Känner mig lurad, äcklad. Reinfeldt avgår, Borg beklagar sig över den ekonomiska instabiliteten som kommer följa, det pratas om vågmästarroller och minoritetsregeringar. Jag känner mig stum, försöker skrika men kan inte, ingen hör. Måste vi prata om vågmästarroller och minoritetsregeringar? Om Löfven kan räcka ut handen mot alliansen och vilja "jobba mot en bred överrenskommelse" i kärnkraftsfrågan, hur kan det inte vara aktuellt när det kommer till att styra landet utan rasistiskt inflytande?

Politiker som i starka ordalag kritiserat SD tar nu rygg och retirerar till sina läger. Det här är inte det Sverige jag växt upp i, det Sverige som alltid varit mitt. Det här är någonting annat. Något jag är rädd för. Var finns viljan att tillsammans bekämpa den cancer som spridit sig i den svenska folksjälen? Birgitta, Ullenhag, Romson och Löfven. Det är nu ni har chansen att bevisa hur mycket ni är beredda att kämpa för ett öppet samhälle, i en tid där det på riktigt står på spel. Hellre en ohelig allians än en rasistisk vågmästarroll. För vad är viktigast att bekämpa: Rasism eller RUT?

Bör de rödgröna samarbeta med alliansen?