Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Feminister tror att de står bortom rasism och transfobi"

- 19/09/2014, 08:54
Adori Rahman

Adori Rahman

Privat

"Helst av allt vill jag ställa mig upp och skrika att det är MIN kropp ni talar om. Ni spekulerar kring könsidentitet och rasifiering när jag, en rasifierad transperson, sitter en meter bort", skriver Adori Rahman.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Det är något som skaver. Under valrörelsen fick vi se prov på bland annat rasistisk retorik, transmisogyni och funkofobi utan dess like. Politikerna verkar inte veta särskilt mycket om folket de påstår sig representera. Många aktivister slöt upp, argumenterade emot och utgjorde ett viktigt motstånd. Det talades om tolkningsföreträde, vithetsnorm, att syna sina privilegier ut i sömmarna och vikten av inkludering. Det är inte detta som skaver, nej, det är hur retoriken och synen på en själv förändras när analysen ska omvandlas till praktik. Att många gör kraftfulla teoretiska analyser som mynnar ut i en C-uppsats, men sällan i ett möte med andra människor.

För närvarande läser jag Genusvetenskap A. Mina kursare är aktivister med olika bakgrunder och erfarenheter, men det som förenar många är att de är vita och cis. Under ett seminarium som rörde internationell feminism och intersektionalitet talade vi om vithetskritik och intersektionell analys. I det här vita rummet, i den ytterst vita akademien var jag naiv nog att anta att det fanns en hög medvetandegrad vad gäller vilka som får komma till tals, hur det sker och i vilka sammanhang. Utbildning ska ju vara till för alla, sades det. 

Under första föreläsningstillfället sade till och med läraren att det är viktigt att alla tänker på sina respektive maktpositioner och hur dessa kan komma att påverka i given kontext. 

Ändå befann jag mig i ett rum där vita talade om kolonialismens arv som någonting de stod utanför, som på intet sätt berörde dem. “Det finns vita kvinnor som tror att vita män står för rasismen i samhället, de vita kvinnorna..” sade en vit kvinna och jag såg att många kursare nickade instämmande. Många talade om rasifiering som ett spännande inslag i den feministiska rörelsen, att “tillförandet” av antirasism har varit betydelsefullt. I sådana miljöer kan jag inte låta bli att inte känna mig osynlig och förminskad. Helst av allt vill jag ställa mig upp och skrika att det är MIN kropp ni talar om, ni talar OM mig. Ni spekulerar kring könsidentitet och rasifiering när jag, en rasifierad transperson, sitter en meter bort.

Det skaver att aktivister tror att akademien står bortom mycket kritisk maktanalys. Där anser många att det “inte finns några dumma frågor” och en avkrävs förklaringar som dessa aktivister förmodligen inte skulle yttra sig om utanför skolan, just för att vi talat om detta med att använda vissa kroppar som levande uppslagsverk. En inser plötsligt att dessa nobla 87% är människor som ser sig som goda feminister tillika antirasister som står bortom strukturell rasism och transfobi. En påminns om alla aktivister som tummar lite på oskrivna regler beroende på vilket sammanhang de befinner sig i. Allt är bra och gott med en maktanalys, men huruvida den tar sig uttryck i praktiken genom bland annat fortlöpande självkritik är inte prioriterat.

Saken är ju den att många kan ta del av kampen såväl som “hoppa av” närhelst de vill för att deras kroppar inte är hotade. Min rasifierade kropp kan inte döljas annat än om jag går under jorden och stannar där. Mitt och många andras handlingsutrymme har begränsats kraftigt efter valresultatet, för att det på något sätt manifesterade mycket rädsla och oro vi haft över den fascistiska och konservativa utvecklingen i samhället. En tänker att folk kan förstå det i någon mån, försöka göra ens tillvaro i olika sammanhang lite tryggare, men försöken faller platt. Det finns inga dåliga frågor. Nyfikenheten är ovillkorad, men ens egen existens är inte.

Det skaver att jag inte vet vilka jag kan ty mig till. Det skaver att inga rum är trygga.

Adori Rahman