Josef Fransson (SD): "Sverige måste vakna – det är allvar nu"

- 17/02/2015, 10:35
1 av 3

Privat/TT

Josef Fransson, SD.
2 av 3

Josef Fransson, SD.

3 av 3

NTB scanpix

Josef Fransson (SD): "Att skuldbelägga Vilks för Köpenhamnsdåden är lika befängt som att lasta norska socialdemokrater för Breiviks massmord på Utöja"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Efter de besinningslösa terrordådet i Köpenhamn där två människor mördades är debatten om jihadism och islamism åter aktuell. Det är en viktig debatt, men vissa som för den är hopplöst naiva.

När islamister utför terrordåd uppstår genast en diskussion om offrens eventuella skuld. Kan man rent av finna förklaringen hos de angripna till varför terroristen drevs till sitt dåd? Man menar på sina håll att det är två sidor som träter och att Lars Vilks därmed har skuld i morden.

Ett exempel är Dagens Nyheters Michael Winiarski. Han fastslår att Lars Vilks och de antijihadister han påstås ha samröre med är en väsentlig del av problemet. Man får nästan intryck av att det rör sig om två parter, jämbördiga i ondska, och Winiarski kopplar skamlöst samman intellektuella som på ett eller annat sätt varnar för islamisering och jihadism med odemokratiska vandaler som bränner moskéer. 

Riktigt smutsigt blir det när han placerar islamkritiska författare som Robert Spencer och Pamela Geller i samma korg som Anders Behring Breivik. Men att, som Winiarski, skuldbelägga Vilks för Köpenhamnsdåden är lika befängt som att lasta norska socialdemokrater för Breiviks massmord på Utöja.

I ett avseende får man ändå ge Michael Winiarski rätt. Om alla i västvärlden stryker jihadisterna medhårs så minskar risken för nya terrorhandlingar. Det är klart att tillvaron blir lite enklare om vi lägger oss platt för Allahs påstådda vilja. Men priset för denna fred är att vi förlorar vår frihet. Inte direkt, men i små steg. Många säger att vår demokrati står robust mot politisk islam och det är givetvis sant på kort och medellång sikt, även om vi enligt planen ska välkomna ytterligare en halv miljon människor från krigets Mellan östern de kommande fem åren. Men vi måste kunna tänka längre än en mandatperiod. Vilka utmaningar väntar våra barn om 50 år om vi viker ner oss för totalitära ideologier idag.

I debatten står vi och stampar i diskussionen om huruvida islamistisk terror har något med islam att göra. Man kan tycka att vi borde ha kommit längre, men insikter som kullkastar ens världsbild är ofta svåra att ta till sig. I den islamska världen finns många stora problem och med enstaka undantag ser utsikterna för en progressiv reformering mot demokrati och individuella rättigheter dystra ut.

Det, enligt undertecknad, största problemet är att det inom islam saknas maktdelning mellan stat och samfund. Muslimernas gud gör så att säga anspråk inte bara på det andliga, utan också på nästan varje aspekt av vardagen, hur en muslim ska leva och hur staten ska styras. Därför ses demokrati och av människor stiftade lagar av islamisterna som ett grovt avsteg från guds vilja. En ledare i ett muslimskt land som har andra ambitioner än underkastelse under Allah blir därför, enligt många islamister, en legitim måltavla för varje rättrogen muslim.

Det borde inte behöva sägas, men självfallet är inte alla muslimer vare sig bokstavstroende eller islamister och har inga ambitioner att påtvinga andra sina religiösa sedvanor. Men det krävs inte något större antal som är villiga att dö för sin gud för att låsa fast islam på medeltiden. Det krävs heller inte särskilt många för att skrämma till sig politisk framgång i Sverige. Redan är det många i det svenska samhället som glider undan det obehag som kan uppstå om man ställde samma krav på muslimer som alla andra.

Man anpassar sig och censurerar sig själv för att slippa konfronteras med islamisternas vrede. Sverige måste snart vakna upp ur sin törnrosasömn och inse att det är allvar. Antingen står vi enat upp mot totalitarismen eller så säger vi adjö till den frihet som tog hundratals år att bygga upp.

Josef Fransson,
Riksdagsledamot för Sverigedemokraterna