"Feminismen har ingen plats i ett demokratiskt samhälle"
Joanna Kristofferson skriver att feminister inte kan påstå att de strävar efter jämställdhet när de aktivt exkluderar män.
Joanna Kristofferson är ordförande för Moderata ungdomsförbundet i Örnsköldsvik. Hon är ledamot i MUF:s distriktsstyrelsen för Västernorrland och nämndsledamot i Kultur och fritidsnämnden.
Vi ser en allt mer utbredd feminism i Sverige. Allt fler kvinnokämpande grupper etablerar sig och tar plats i de politiska rummen. Likt efter Feministiskt initiativs framgångar under valrörelsen 2014 bubblade jämställdhetsfrågor upp till ytan. Att fler och fler i vårt avlånga land står upp och kämpar för sin sak öppnar fler dörrar där människor får ett bredare perspektiv och fler valmöjligheter. Jämställdhetsdebatten lyfts och frågor som rör orättvisor kommer till ytan.
Tyvärr har den rättvisekämpande ideologin urartat till en könsrasistisk rörelse där den vita medelålders mannen är den att beskylla för samhällets alla problem. De män som är bäst i världen gällande respekt gentemot kvinnor och som är kapabla att dela på hemmets bördor samtidigt som Sveriges majoritet av kvinnor jobbar. Enligt Feministiskt initiativ och den urartade feminismen är det denna man som är patriarkatet. Någonting jag anser vara helt fel. Patriarkatet är makten. Ser vi till några maktfulla beslutsfattande organ utgör kvinnor 57 procent av alla arbetande åklagare samtidigt som 58 procent av Sveriges domare är kvinnor.
Ett anständigt demokratiskt samhälle kräver att vi måste bemöta varje individ i stället för att ägna oss åt diskriminerande grupptänk. Det är därför oroande att en del kretsar i Sverige anser det fullt legitimt att föra fram ytterst stereotypiska och fördomsfulla uppfattningar om en stor grupp i vårt samhälle. Vi har under en lång tid odlat en acceptans där anklagelser och fördommar mot män nu är acceptabla. Dessa anklagelser och fördomar som blivit ett kvitto för en urartad feminism som riktar sig mot män skulle om de riktades mot, låt säga en etnisk grupp, utan tvivel ha varit åtalbara.
Män är en del av patriarkatet enligt vissa därav måste exkludering bli ett kallt faktum för dessa fanbärare till förtryck. Plattformer och politiska forum kan med andra ord inte bibehålla ett likvärdigt tryggt klimat om även män skulle inkluderas. Det blir än mer märkligt när många etablerade feministiska grupper säger sig kämpa för "rättvisa, solidaritet och jämlikhet" när du i bakhuvudet har fäst tanken på exkluderandet av män.
Vi skall alla vara jämlika men samtidigt dras en stark gräns mellan de som anser sig vara kvinnor och de som anser sig vara män. Idén om att enbart belysa en viss grupp individer kommer att skapa en direkt klyfta. När klyftan mellan kvinnor och män ökar, minskar förutsättningarna för jämställdhet. De som anser sig vara män utestängs och utanförskapet blir ett faktum. Ett utanförskap i alla dess former anser jag att vi alla skall verka för att förhindra.
Byt ut den tillsynes harmlösa meningen: "Vi riktar oss först och främst till kvinnor", mot: "Vi riktar oss först och främst till vita", står det klart att vad vi står inför är grov diskriminering.
En diskriminering vi inte under några som helst omständigheter får tillåta. Alla varianter av detta likt utanförskap är oacceptabelt. Lika så situationer där individer gynnas eller missgynnas av sin könstillhörighet, sexualitet, etnicitet eller tro. Att kollektivt diskriminera eller beskylla är oacceptabelt. Vi måste se till individen.
Jämställdhet är inte enbart en kvinno- och mansfråga. Den rör oss alla. Skall den diskuteras blir det ett essentiellt faktum att alla parter deltar. Att höja ett kön och använda detta som utgångspunkt kan omöjligt skapa ett jämställt samhälle. För att nå dit krävs det en gemenskap där strävan efter jämställdhet utgår från de båda könstillhörigheternas lika värde vilket man frånsäger sig när ena parten utestängs.
Ska vi nå dit får inte individer under några som helst omständigheter skiljas på på grund av dess könstillhörighet. Jämställdhet är att hand i hand, man som kvinna leva i ett fritt samhälle där kön inte har någon inverkan på hur varken inkomst, arbete eller en rättegång ter sig. Många grupper kämpar för detta men behöver börja i sin egen organisation. För mig är det lika makabert att en styrelse som enbart består av individer som säger sig vara män diskuterar jämställdhet, som att en grupp med kvinnor som öppet exkluderar män skall diskutera densamma. Lika spelregler gäller för alla.
För nå ett jämställt samhälle krävs en jämställdhetsintegrering där ett jämställdhetsperspektiv integreras i alla områden där resurser fördelas och beslut fattas. Vi tittar inte enbart på hur en grupp i samhället kommer att påverkas utan ser till individer.
Detta för allas frihet, inte aktivism för kvinnor.
Så frågar du mig om jag är feminist? Då kommer du få svaret nej.
Joanna Kristofferson,
Ordförande MUF Örnsköldsvik
