Stockholm

Nan Goldin: "Jag har slutat fotografera"

'Jag marscherade runt Vita huset som barn, mot Vietnamkriget. Och mina släktingar var kommunister så jag visste något om att bekämpa makten redan när jag växte upp. Sedan sågs 'The ballad' som väldigt politisk, eftersom den handlar om sådant man försökte dölja', säger Nan Goldin vars verk nu visas på Moderna Museet i Stockholm.
'Jag marscherade runt Vita huset som barn, mot Vietnamkriget. Och mina släktingar var kommunister så jag visste något om att bekämpa makten redan när jag växte upp. Sedan sågs 'The ballad' som väldigt politisk, eftersom den handlar om sådant man försökte dölja', säger Nan Goldin vars verk nu visas på Moderna Museet i Stockholm. Foto: TT

Med sina fotografier har hon kämpat mot stigman – kring homosexualitet, självmord och mental ohälsa. Ikonen Nan Goldin har alltid lyft fram de dolda historierna. På Moderna Museet i Stockholm tar hon plats som den filmskapare hon alltid har velat vara.


Fakta: Nan Goldin

Utställningen "This will not end well" visas på Moderna Museet i Stockholm mellan 29 oktober och 26 februari 2023.

Nan Goldin föddes 1953 i Washington DC. Hon har alltid engagerat sig i sociala frågor inom områden som genus, psykisk ohälsa och aids. År 2017 grundade hon Pain, en aktionsgrupp med syftet att hålla familjen Sackler ansvarig för den utbredda opioidepidemin i USA.

Venedigfestivalens finaste pris Guldlejonet gick till Laura Poitras dokumentär "All the beauty and the bloodshed" som handlar om Nan Goldins kamp mot läkemedelsbolaget Purdue Pharma och dess ägare Sacklerfamiljen.

— Har du sett hela utställningen, säger Nan Goldin med uppfordrande blick, sittandes på en bänk i Moderna Museets utställningslokal.

I bakgrunden tränger musik och röster ut från över 40 års arbete – här visas 6 av hennes viktigaste multimediaverk i vad som sammanlagt blir drygt 2,5 timmars speltid. Ett helt liv har hon drömt om att bli presenterad som filmskapare och på Moderna Museet, där verken visas i tygklädda och specialdesignade "byggnader", verkar Nan Goldin både trött och stolt.

— Jag älskar utställningen. Det är min favoritutställning någonsin på ett museum. Jag har alltid velat bli presenterad som filmskapare. Jag växte upp med film, och blev fotograf på grund av ”Förstoringen” av Michelangelo Antonioni, säger hon.

Bildspel skiftar karaktär

Nan Goldin började i tidig ålder att dokumentera sitt och sina vänners liv med en polaroidkamera som hon fick på den hippieskola hon gick på: där den traditionella undervisningen uteblev men där hon "lärde sig desto mer om relationer och sociala strukturer", vilket många av hennes foton handlar om.

— Jag pratade inte mycket då så fotografiet blev min röst och mitt sätt att knyta an till folk. Sedan flyttade jag in med en grupp transpersoner. Och jag ville ha dem på Vogues omslag, jag ville göra dem till superstjärnor, säger hon.

För snart 50 år sedan började hon visa diabilder från sin Kodak-karusell på barer i New York. Det kända bildspelet ”The ballad of sexual dependency” som gav henne ikonstatus knäpps fram analogt på Moderna Museet, i ännu en omredigerad form. Stimmiga barer, fester och samlag avlöser varandra, med teman som begär, ensamhet och drogberoende. Verket skiftar ständigt betydelse och efter aidskrisen fick det en politisk tyngd.

— När jag började fotografera levde mina vänner och de var publiken, det var den bästa publik jag någonsin haft, säger Nan Goldin, som miste stora delar av sin bekantskapskrets i aids.

"De unga vet inte vad transpersoner gick igenom på 70-talet, för att få vara fria och för att få uttrycka sig. De vet inte vad vi gick igenom med aids – när jag berättar om hur hopplöst det var att se alla dö säger de ”wow”, berättar Nan Goldin.

Egen flock

Vanligtvis när Nan Goldin betraktar "The Ballad" brukar hon räkna alla som har gått bort och orkar sällan se hela serien. Men den här gången såg hon samtliga 700 bilder, inklusive delen som porträtterar hur kvinnor "slår tillbaka".

— Jag tyckte det var genialt. Jag tänkte ”hur har en person gjort allt det här? Hur har en person levt alla de här liven? säger hon och lägger till:

— Jag håller mina vänner levande genom att visa de här verken.

Vännerna fick hon efter att i de tidiga tonåren ha brutit upp från föräldrahemmet, vilket hon skildrar i "Sisters, saints, and sibyls", där hon till sångstroferna "I want to be evil, I want to be bad" beskriver hur hon hittade sin egen flock. På frågan vad som fick henne att känna sig hemma med just dem svarar hon en smula defensivt:

— De var mina människor. Hur vet du själv vilka som är dina vänner?

TT: Det är kanske de jag kan vara mig själv med.

— Ja, de var de första människorna som såg mig, säger hon och nickar gillande.

"Brian and Nan in kimono" från 1983.

Rebelliska kvinnor

"Sisters, saints and sibyls" handlar också om systern Barbara som tidigt hamnade på uppfostringsanstalt och som tog sitt liv, bara 18 år gammal. På 60-talet var det inte okej att vara en rebellisk kvinna, konstaterar Nan Goldin, som skapade verket på beställning av sjukhuset Salpêtrière i Paris, där de första studierna av kvinnor och hysteri gjordes.

— Det är viktigt för mig att ta upp det min syster gick igenom. Mina verk handlar om att bekämpa stigman, kring droger, prostitution, homosexualitet och att vara trans på 70-talet – det var helt stigmatiserat då. Stigmat kring självmord, psykisk sjukdom och depression – allt sådant kommer från mig, säger hon.

Den rebelliska sidan har Nan Goldin också själv alltid haft. De senaste åren har hon till exempel drivit en outtröttlig process mot familjen Sackler vars företag Purdue Pharma har ett stort ansvar i den utbredda opioidkrisen i USA – en kamp som skildras i den prisbelönta dokumentärfilmen "All the beauty and the bloodshed".

Nan Goldin var själv en rehabiliterad drogmissbrukare när hon 2014 behövde operera en nervskada i handleden, och fick Oxycontin som smärtlindring. Återigen fastnade hon i beroende, vilket ledde till en överdos som nästan tog hennes liv ett par år senare.

— När jag kom ut från kliniken 2017 tänkte jag ”alla måste hitta en kamp”. Och det var min kamp, för jag kände igen den i kroppen, den kom från mig personligen.

Nan Goldin är noga med att kampen mot Sacklers aldrig handlade om hennes eget beroende – utan om den isande cynismen med vilken en miljardärfamilj tjänade pengar på andras död. Hon är nöjd över att ha lyckats bannlysa deras namn och pengar från många museer, eftersom hon anser att det normalt sett inte finns något ansvarsutkrävande för rika i USA.

Nan Goldin är inte heller emot alla droger.

— Jag tycker de ska vara lika tillåtna som alkohol, säger hon.

Slutat fotografera

Men det nya verket "Memory lost" visar också beroendets fängelse. Nan Goldin ser det som sitt bästa verk sedan "The ballad", men det var "extremt smärtsamt" att göra.

Numera har hon slutat att fotografera, delvis för att fotografiets betydelse har devalverats på grund av sociala medier. I "Memory lost" syns glimtar av det enda hon vill ta bilder av: himlen.

— Det är vad som är vackert och rörande och viktigt för mig nu.

Rättad: I en tidigare version förekom en felaktig titel.

"I USA finns ingen respekt för de äldre. Det är bättre i den svarta gemenskapen. Äldre kvinnor är osynliga, vilket i och för sig är skönt. Men det pågår mikroaggressioner hela tiden och man förlorar sin trovärdighet i offentligheten. I Paris, dit jag ofta åker, ser de dig fortfarande i ögonen och är medveten om att du finns där. I New York kan de gå rakt över dig, bokstavligen", säger Nan Goldin.

Notifieringar

Slå på notifieringar för att få de senaste nyheterna från Nyheter24.