Efter ”Renegater” trodde sig Klas Östergren vara klar med sin kände figur Henry Morgan och sin fiktiva stand in, som dykt upp i tre böcker. Men skrivandet förde honom tillbaka till samma universum.
Den nya romanen handlar om poeten Konradsson som har författat en beredskapsdikt på tröskeln till Sveriges Natomedlemskap, och närmast blir en nationalklenod. Klas Östergren lät berättarglädjen flöda i porträttet av den frustande och korpulente mannen, mitt i kulturelitens högborg.
— Sedan gick Ryssland in i Ukraina och det blev bara dummare och dummare alltsammans. Så de militära inslagen har så att säga gett sig själva.
Fredsprojekt
Konradsson får nämligen som brukligt i Östergrens böcker samsas med flera parallellhistorier. En författare skriver en biografi om poeten och fördjupar sig i hur bilfabrikören Henry Ford bekostade en båt full med fredsaktivister. Den var på väg till en konferens i Stockholm, om första världskrigets massakrer.
— Jag tycker det var viktigt att påtala för unga människor att Sverige har haft en fredsrörelse, det har inte varit några hippies utan seriösa riksdagsmän och kvinnor som funderade på alternativ till militära lösningar. I dag förekommer det knappt i samtalet, säger Klas Östergren.
En skuggexistens visar hur Fords fredsprojekt saboterades av ”en osynlig hand”: aktivisterna framställdes som knäppgökar. Parallellt blir författaren indragen i påverkanshistorier från öst – mot dagens fredsrörelse.
— Ända sedan början på 1900-talet har man anklagat alla som pratar om fred för att vara ryssvänner eller eventuellt ryska medlöpare och duktiga idioter.
Krigsskräck
Själv växte Klas Östergren upp med en pappa som genomlevt två brutala krig, och utvecklade därmed ett slags krigsskräck. Han har synat Sveriges vapenhandel med både Nazityskland och Sydafrika, i ”Gentlemen” och ”Renegater”. Nu lyfter han processen då Sverige kastade sig in i Nato, och Europas enorma miljardsatsningar på försvarsbudgetar.
— Det gick väldigt fort att hamna där vi är i dag. Har vi ens de här pengarna? Har vi utrymme för någonting annat?
Har den tragiska självdestruktivitet som präglar figurerna i hans böcker spillt över på hela mänskligheten? Kanske, enligt Klas Östergren.
— Hur kan man under denna tid, när vi vet hur illa jorden mår, sätta igång de här stor krigen, när det är det sista vi borde utsätta jorden för?
— Det här är en bok som jag hoppas är lite kul att läsa men den bottnar egentligen i en jävla förtvivlan.
